En julsaga: En kväll när inget behövde bli färdigt

av Mikael Winterkvist | dec 24, 2025 | Bluesky, Krönikor, Mastodon, Threads, Twitter

Snön föll långsamt den kvällen, som om den inte hade någon brådska alls. Den lade sig försiktigt på fönsterbleck, lyktstolpar och tak, och gjorde världen mjukare utan att egentligen förändra den. December hade gått in i sitt stillsammaste skede, den där tiden när julen inte längre jagar utan väntar.

I huset på hörnet var köket varmt. Inte hett, utan behagligt. En gryta stod kvar på spisen fast ingen längre rörde i den. På bordet låg ett halvfärdigt pussel, några apelsinskal och en bunt kuvert som ännu inte skrivits klart. Allt var mitt i något, men inget behövde bli färdigt just då.

Det var en sådan kväll när ingen riktigt ville gå och lägga sig, men heller inte kände behov av att göra något särskilt.

Granen stod klädd sedan dagar tillbaka. Inte perfekt, men med en sorts självklar charm. En gren hängde lite lägre än de andra och ett pynt hade tappat sin glans, men ingen tänkte på det. Ljuset från granen räckte ändå till.

Utanför gick människor förbi, invirade i halsdukar, med paket under armarna och snö i håret. Några skyndade. Andra stannade upp. Någon tittade in genom ett fönster och log åt något som såg hemtrevligt ut, utan att riktigt veta varför.

Inne i huset slog någon upp en bok, mest för att känna tyngden av den i händerna. En annan satte på radion lågt. Musiken blev aldrig huvudnumret, bara ett sällskap. Samtalen flöt, ibland stannade de helt, och ingen kände sig tvungen att fylla tystnaden.

Det var då julen visade sig.

Inte som en stor händelse, utan som en känsla som smög sig in mellan stolarna, filtarna och andetagen. Som en påminnelse om att allt inte behöver vara större än det är. Att det räcker långt att vara samlade, även när man inte firar något särskilt.

Tiden gick långsammare den kvällen. Klockan tickade på, men ingen märkte det. Någon skrattade åt något som hänt för länge sedan. Någon annan lyssnade och mindes sitt eget.

När snön till slut slutade falla och natten blev klar och kall, släcktes några lampor. Inte alla. Bara de som inte behövdes längre. Julen låg kvar i rummet, som värmen efter en brasa.

När huset till sist somnade, gjorde det med vissheten om att julen inte alltid kommer med stora gester. Ibland kommer den bara som en stilla kväll där allt, för en stund, är precis som det ska vara.