av Mikael Winterkvist | maj 20, 2023 | Sport
Sonny Vaccaro jobbar på Nike som på den tiden var kända som en hygglig löparsko men som hela tiden halkade efter Adidas och Converse. Basketdelen inom Nike bestod av några få personer och taktiken hade under flera år varit att fördela budgeten mellan de spelare som blivit över sedan jättarna tagit de spelare de vill ha.
Converse hade de flesta stjärnorna – Larry Bird, Magic Johnson men det var Adidas som den blivande stjärnan Michael Jordan siktade på. Han ville inte ens träffa Nike som inte var lika coola som Converse eller hade lika bra skor som Adidas. Sonny Vaccaro (Matt Damon) letade efter nästa stjärna och nästa stora affischnamn för Nike och siktade på Michael Jordan. För att överhuvudtaget få en chans att kunna få lägga fram sitt förslag så rundade han Jordans agent David Falk (Chris Messina), körde hem till Michael Jordans föräldrar där han lyckades få Deloris Jordans (Viola Davis) förtroende. Hon lyckades övertala Michael Jordan att träffa Nike som jobbade dag och natt för få fram den nya skon – Air Jordan.
Hamn
Deloris Jordan förhandlade också fram något helt nytt i branschen – en del av intäkterna. Ingen idrottare hade tidigare fått en del av försäljningen men Air Jordan bar Michaels Jordans namn och det blev ett villkor för att affären skulle gå i hamn. Resten är som det brukar heta historia och för några år sedan gjorde affärstidningen Forbes en beräkning att Nike har betalat Michael Jordan 1.3 miljarder dollar som en del av avtalet.
Filmen, den här filmen, berättar historien om hur Nike gick från att vara skomärke i mängden till att bli störst. Så stora att de till slut köpte Converse. Det är ingen stor film, ingen dramatisk film men men det är en mycket trevlig och underhållande film.
Du hittar Air på: Amazon Prime
Betyg
av Mikael Winterkvist | apr 9, 2023 | Sport
Himmel eller helvete, en plågsam tortyr i tre akter med randiga individer som i stort sett alltid är i vägen och som bara fläckvis gör det du vill. Handen på hjärtat – ishockey är en förbannat plågsam sport, egentligen.
Jag vet inte alltid varför jag utsätter mg för detta – eller som den gode vännen uttrycker det ”nu börjar säsongen med nio månader ilska”. Hockey är för mig tre lag, Södertälje Sportklubb, Skellefteå AIK och New York Islanders. Den trion har inte alltid varit topplag, för att uttrycka det milt. Islanders korades till NHLs mest misskötta klubb flera år i rad, spelade som krattor och and en GM som samlade på draftval. SSK hamnade i negativt kval och var på väg att ramla ur HockeyAllsvenskan för inte alltför länge sedan och Skellefteå AIK vandrade i dödsskuggans dal i 16 år innan de tog klivet upp.
Det krävs en del för att hålla på de här lagen med andra ord.
På den tiden jag verksam inom Skellefteå AIK, eller bara AIK som alla säger häruppe vilket får det andra AIK att gå i taket, fanns en regel att du kunde vara hur dum i huvudet som helst 24 timmar efter en förlust. Under åren med kval, sudden death och avgörande matcher myntades uttrycket ”vore det inte för det jävla hockeylaget så kanske man kunde planera lite också”. Hockey är som skivbranschen, du är inte bättre än det senaste skivsläppet och framgångens våg kan vara kort, mycket kort.
Anhängare
Nu när jag följer mina lag på distans så gör jag det med ett oförsonligt hat (nåja) mot motståndarna, domarna och alla andra – alla som inte håller på mitt lag och som har gjort det i en massa år för tro inte att du bara blir anhängare bara sådär. Hat i sammanhanget ska inte tas bokstavligt. Det är inte hat i ordet rätta bemärkelse utan det är snarare ett intensivt ”tycka illa om” utan att för den skull önska dem något mera ont än en svidande förlust. Häruppe hatar vi laget söderut * även om laget norrut * hatar oss av skäl som vi inte riktigt förstår. Derbyn och ett lagomt mått av hat för annars bra för klubbkassan. Kliver laget söderut upp så betyder minst två till utsålda hus under en säsong och det är miljoner mer i intäkter det. Det betyder inte att vi vill ha upp dem och även klubbkassörerna i båda städerna önskar sig ett avancemang så vore det en dödsdom att säga det offentligt.
Söderut
AIK har gjort misstaget att låna ut spelare till laget söderut för att spelarna ska få speltid men det lär AIK inte göra om. Fansen hade vissa åsikter omkring det för att uttrycka det försiktigt. Vi gillar inte varandra helt enkelt.
Ishockey skulle ju kunna klassificeras som en sport, en idrott men i min värld så ligger ishockey närmare religion än något annat. På sommaren fyller jag min tillvaro med min andra religion, flugfiske, och på vintern är det ishockey som gäller – eller nio månader av ilska för jag för ofta förbannad. Spelar mina lag inte bra så tar jag det som en personlig förolämpning, dömer domarna efter någon annan regelbok än att mina lag ska premieras så blir jag förbannad och skickar svavelosande meddelanden till gode vännen som är lika arg. Innehållet i våra meddelande är universum från politiskt korrekta och om jag säger att vi båda benämner domarna på ett visst sätt så ofta att rättstavningen korrigerar automatiskt så säger det massor om nivån på kommunikationen.
Domarna
Det är klart att vi båda vet och förstår att domarna har ett svårt jobb, att ingen av oss ens är i närheten av att klara av den uppgiften. Vi förstår också att även domare är människor. Det innebär inte att vi under tre gånger 20 minuters speltid är vare sig nyanserade, sakliga eller vettiga – vi är förbannade mest hela tiden. Sedan hör det till saken att när något av mina lag spelar så är det vi mot resten av världen – alla, precis alla är mot oss förutom de som är med oss. Trots att jag vet att i ishockey så svänger det snabbt så kan jag ge upp otaliga gånger under en och samma match. Tre dåliga passningar i rad och jag är beredd att satsa pengar på en tvåsiffrig förlust. Det är himmel och helvete, ingenting mellan och så denna ilska. Ständigt denna djupa vrede och bara under några få tillfällen under en säsong så kan jag slappna av, njuta av spelet – när det 5-0 till mitt lag och motståndarna är helt utspelade.
Ishockey är egentligen inte bra för någon.
* Staden söderut heter Umeå och det har ett hockeylag. Staden norrut heter Luleå och de har också ett hockeylag. Att inget av dessa hockeylag är särskilt framgångsrika eller särskilt duktiga får betraktas som fakta.
av Mikael Winterkvist | feb 17, 2022 | Sport
Det här var säsongen då New York Islanders skulle gå för cupen, satsa på att ta sig förbi Tampa Bay och utmana om att ta hem Stanley Cup. Den förhoppningen har definitivt släckts och även om det är många matcher kvar att spela så ska det till ett större mirakel för att Islanders ens ska ta sig till slutspel.
Spelet fungerar inte för att uttrycka det kortfattat. Laget står inte att känna igen och egentligen så har spelet inte fungerat ända sedan den långa pinan med 13 raka bortmatcher som säsongen inleddes med. Lägg sedan till att Islanders spelats matcher med nästan två hela femmor borta (Covid-19) men det kan uppfattas som en ursäkt och det är en dålig ursäkt för hur laget spelar och hur spelet fungerar. New York Islanders kan leta ursäkter i all oändlighet men det kommer inte att förändra det faktum att laget inte vinner hockeymatcher. en seger följs av 3-4 raka förlustsviter och Islanders vinner dessutom mot fel lag – topplagen, när de skulle behöva vinna mot konkurrenterna närmast i ligan.
Försvarspelet
Det så starka försvarsspelet, något som kännetecknat Islanders de senaste säsongerna, finns inte där längre. Islanders förlorar numera stort och siffrorna tenderar till att se ut som innan Barry Trotz tog över. Det offensiva spelet fungerar inte alls. Normalt målfarliga forwards leverera inte längre och lägg ihop de två faktorerna så är New York Islanders idag ungefär samma mediokra lag som innan Lou Lamoriello och Barry Trotz tog över. Laget blixtrar till i en och annan match men radar sedan upp en räcka förluster – som nu då Islanders förlorat fyra av sina fem senaste matcher.
Byten
Islanders har fler problem än så vilket är uppenbart då datumet den 21 mars närmar sig. Det datum då det är stopp för spelarövergångar i NHL. Islanders har inte så mycket att byta med eller erbjuda för att kunna vaska om i laget, kanske rent av släppa den här säsongen och fundera över nästa säsong i en omstart. Cal Clutterbuck, 34 år sitter på ett utgående kontrakt, och även om han ingår i den så kallade ”Identiy Line” så är det kanske dags att fundera över ett byte eller en affär om det finns något lag som är intresserad av hans tjänster. Detsamma gäller Semyon Varlamov, målvakten, men sen är det tunt med spelare som Islanders kan köpslå med.
Gamlingarna Zach Parise, Zdeno Chara och Andy Greene lär inte vara särskilt heta på spelarmarknaden och Islanders lär knappast vilja släppa framtidspelaren Noah Dobson vars kontrakt måste säkras. sen måste Islanders bestämma sig hur svenske Sebastian Aho ska hanteras. Han har ett NHL-kontrakt som borde garantera honom speltid, envägskontakt, men har fått tillbringa mest tid på bänken. Nu flaggar Trotz för att Aho kan komma att få mer speltid men det är så dags då det – i ett lag i kris. Sebastian Aho lär inte förnya sitt kontrakt med Islanders när det nu löper ut efter säsongen, eller rättare sagt om han har en agent värd namnet så ska Aho inte skriva på för Islanders igen.
Storaffär
Det går naturligtvis att hoppas på en storaffär, en sån där affär som ger eko i hela hockeyvärlden och som tar alla sportjournalister med med överraskning men det ska vi som håller på New York Islanders nog inte hoppas på – även om det skulle kunna vara nödvändigt. Det kan vara nödvändigt att vaska om ordentligt, byta tongivande spelare, byta helt identitet och starta om. Problemet är att då ska hela ledningen inse att det lag de försökt bygga under flera säsongen misslyckats. De planer, den strategi de lagt upp, de spelare de värvat och byggt laget runt fungerar inte. Det krävs att ledningen kommer fram till att hela strategin måste göras om och att alla som varit inställda på en och samma sak enligt en plan måste tänka om, helt.
Det är antingen det eller bita sig fast vid planen, tro på den och jobba vidare.
Hur du än vrider och vänder på det så är den här säsongen över, snart.
av Mikael Winterkvist | feb 14, 2022 | Sport
Sedan tre tillbaka har Stiftelsen för Östersjölaxen, i samarbete med Östersjölaxälvarnas förvaltningsorganisationer, sammanställt årliga rapporter om fiskekortsförsäljningen i de svenska Östersjölaxälvarna. Sammanställningen visar att det säljs fiskekort i dessa älvar för drygt 16 miljoner kronor årligen. Fisket efter lax och havsöring omsätter dock betydligt mer pengar än så genom sportfiskarnas utgifter för utrustning, resor, guider, mat och logi.
Försäljningen av fiskekort, och siffran 16 miljoner, kan kompletteras med den summa som Havs- och vattenmyndigheten kommit fram till, i sin årliga enkätstudie om det svenska fritidsfisket. Enligt studien uppgår fritidsfiskets totala utgifter till ca 14 miljarder kronor årligen. Fiskekort utgör endast ca 4 procent av denna summa. Om man antar att det är representativt även för sportfisket i Östersjölaxälvarna kan man räkna upp de 16 miljoner kronor som omsätts i fiskekort till ca 400 miljoner kronor i totala utgifter.
God fiskförvaltning skapar tillväxt och sysselsättning
Mycket av dessa utgifter avsätts lokalt i form av utgifter för mat och logi, men även guidning och utrustning. Det skapar i sin tur förutsättningar för näringsliv och sysselsättning på landsbygden utmed våra Östersjölaxälvar. Här finns en stor utvecklingspotential eftersom betalningsvilja är intimt sammankopplad med fångstchans när det gäller sportfiske. Ju högre chans det är att fånga en lax eller havsöring, desto mer är man villig att betala för upplevelsen. Det är alltså i grunden en fråga om god fiskförvaltning.
– Det handlar om hur vi på bästa och mest hållbara sätt ska ta till vara på den fantastiska resurs som våra vilda lax- och öringsbestånd är. Kan vi bygga upp dessa bestånd så de återigen blir starka och livskraftiga så skapar vi också företagande och arbetstillfällen längs våra åar, älvar och kuster, säger Thomas Johansson, Stiftelsen för Östersjölaxen.
För värdefull för att bara fångas en gång
Idag bedrivs yrkesfiske efter lax delvis på hotade bestånd. Dessutom efter fisk som många av oss inte bör äta. Livsmedelsverket avråder nämligen barn, unga och kvinnor som vill skaffa barn från att äta feta fiskarter från Östersjön mer än två till tre gånger per år. Det gäller exempelvis vår lax som innehåller för höga halter av PCB och dioxin.
– Det är märkligt och ur samhällsekonomisk synpunkt helt bakvänt att fiska upp fisk som en stor del av vår befolkning inte bör äta. Speciellt som det finns andra, lönsammare och bättre sätt att nyttja denna resurs på, fortsätter Thomas Johansson.
De flesta laxar som fångas i sportfisket släpps tillbaka. Ser vi till uttaget från det svenska sportfisket i de vilda Östersjölaxälvarna år 2021 så handlar det om 8 922 laxar. Det innebär det att varje sportfiskad Östersjölax omsätter drygt 40 000 kronor – eller är värd drygt 40 000 kronor beroende på vilka ord du väljer att använda.
– Ett utbyggt sportfiske och en utvecklad sportfisketurism är en fantastisk möjlighet för alla som bor längs de här älvarna, åarna och vattnen att skapa och bygga upp lönsamma verksamheter samtidigt som vi på ett klokt och hållbart sätt kan stärka och förvalta våra bestånd för kommande generationer, säger Thomas Johansson.
Kontaktinformation:
Thomas Johansson
070-581 70 29
av Mikael Winterkvist | jan 15, 2022 | Sport
Enligt investeringar-reglaget Wedbush så kan Apples strategi när det gäller AppleTV+ att satsa på sport. Wedbush gör bedömningen att Apple kan vara beredda att satsa miljarder på att kunna sluta exklusiva sändningsrättigheter för sin tv-tjänst.
Wedbush tror att Apple kan komma att satsa på den amerikanska proffsfotbollen, NFL, proffsbasket NBA och WNBA tillsammans med baseboll, racingsport och andra stora, publikdragande sporter.
With Apple spending $7 billion annually on original content and having roughly $200 billion of cash on its balance sheet, we believe the company is gearing up to bid on a number of upcoming sports packages coming up for contract/renewals in future years. We note that upcoming sports packages potentially for bid over the next four years that Apple can be involved with (in some capacity/semi-exclusive) are: NFL (Sunday Night Ticket), Big Ten, Pac 12, Big East, Big 12, other NCAA sports packages (2024 timing), NASCAR, and the NBA/WNBA.
Det skriver Wedbush i ett brev till de egna kunderna och investerare.
Förhandlingar
Tidigare så har New York Post skrivit om att Apple sitter i seriösa förhandlingar gällande den amerikanska basebollen. Uppgifter som varit aktuella tidigare men som då inte såg ut att komma någonstans.
Apple uppges förhandla om sändningsrättigheterna för baseball
Sport
Apple har idag ingen direktsänd sport och utöver de egna produktvisningarna (keynote) inga direktsändningar överhuvudtaget.
av Mikael Winterkvist | okt 26, 2021 | Sport
I kvällstidningarnas sportvärld är minnet kort. En nyhet lever inte länge och det som skrivs idag är glömt imorgon. Kanske är det därför vi serveras bilder av spelare som gjort succé efter en 4-5 bra matcher. Kanske är det därför långa texter byggs på en tillrättalagd dramatik och ett tillrättalagt upplägg, vad vet jag, men uthållighet är inte sportjournalisternas bästa gren.
En spelare inleder säsongen med att göra poäng, bra med poäng, inte tu tal om det men det kan handla om 4-5 matcher. Det räcker för att kvällstidningarnas krönikörer ska vakna och skriva om spelaren som alla andra missat, som inte fått en chans men som nu gör … succé. Det blir förutsägbart därför att här är det bestämt vad vinkeln är – underdogs, alla gillar den lille som reser sig och slår den store, David mot Goliat.
Perspektiv
Det finns bara ett enda problem med hela upplägget – det håller sällan i ett längre perspektiv. Poängproduktionen brukar tyvärr sina efter ett tag och Buster-historien blir inte mer än en vacker tecknad saga i en serietidning. Detsamma med det omvända – poängkungen som helt plötsligt får problem när puckarna inte sitter. Då skrivs det om ”poängtorka”, enkelt, förutsägbart och lätt att sätta rubriker på. En sån artikel går alltid att följa upp med vinkeln att klubben, laget kan hamna i kris om poängkungen inte får det att lossna. Det är också enkelt, förutsägbart och lätt att sätta rubriker på.
Under många år tillhörde jag inventarierna i ett hockeylag högt upp i seriesystemet. Därefter gick jag vidare till ett fotbollslag, också högt upp i seriesystemet. Jag bar trunkar, vatten, sov i obekväm bussäten, läste fler böcker under resorna än någonsin. Jag träffade också de här spelarna, vattenbärarna, slitvargarna och poängkungarna.
– När jag slutar att skjuta i stolpen så blir jag orolig, inte förr, sa en pålitlig poängmaskin till mig som svar på frågan om han inte var orolig.
Han hade då träffat ”järnet” för sjunde gången på fyra matcher.
Matchen därefter gjorde han tre poäng, gled förbi mig på väg in till omklädningsrummet efter att ha lurat två backar ut i b-hallen under matchen.
– Jag sa ju det, sa han med ett brett leende.
En av lagets vattenbärare, en spelare som sällan fick de stora rubrikerna men som alltid slet, aldrig gav sig och som var känd för att sällan eller aldrig förlora en närkamp nere i sarghörnen i kamp om pucken hade sin egen medicin när spelet inte fungerade – jobba ännu hårdare.
Förlorat klart
– Har ni förlorat klart snart?
Orden var tränarens efter den femte raka förlusten mot lag som på pappret inte var i närheten av vår trupp. Vi hade just förlorat mot ett lag som betraktades som ett byalag men som bevisade tesen ”vilja slår klass” och vårt lag ville just ingenting.
– Säg bara till när ni är klara med det här spelet och ni är less på den här känslan. Säg till när ni förlorat klart för jag kan inte spela åt er. Det får ni sköta.
I dörren stod andretränaren. Stor som en ladugårdsdörr blockerade han enda utgången. Nu skulle ingen i laget få lämna omklädningsrummet förrän vi vänt på allt, pratat om allt och förrän alla fått säga sitt.
Det sades massor av saker under timmarna som följde. Sen tog laget poäng i 11 raka matcher. De hade förlorat klart.
Returmatchen mot ”byalaget” blev ingen fotbollsmatch. Det blir det inte när din försvarslinje ligger i höjd med det egna straffområdet. Samma spelare, samma gröna fält och samma regler men ändå så olika som det kan bli.
Dynamiken
Det är den här dynamiken, det komplicerade sampels mellan lagdelar, spelare, psyke och en vilja att nå uppsatta mål, tillsammans som krönikörer aldrig tycks kunna, eller vilja förstå. Det är förmodligen för svårt att förstå så då blir det istället rubriker om ”succé”, ”fiasko”, ”måltorka” och kris när verkligen aldrig är så enkel. Förståelsen finns där säkert men det är enklare att sno ihop en 3-4 ”mackor” om en poängkungs måltorka ön att verkligen försöka berätta vad det ör som har hänt, vad som kan hända och vad som sannolik kommer att hända.
Jag vet inte om det handlar om bristande tillit till oss läsare, eller om det handlar om något annat. Det blir för tunt, för platt och för enkelt alldeles för ofta och jag har tappat räkningen på spelare, ledare och tränare som ifrågasatt vad sportjournalister egentligen kan om den sport de skriver om. Naturligtvis lär det yrkesroller som krockar men om du hela tiden väljer de enkla, snabba lösningarna när du ska skildra ”din” sport så bevisar du i vart fall inte att du kan och att du förstår.
