Hur mår produkten svensk ishockey?

Hur mår produkten svensk ishockey?

Årets SHL är den jämnaste på många år, liksom Hockeyallsvenskan. Det skulle kunna indikera att lagen närmar sig varandra och att konkurrensen hårdnar. Det skulle också kunna indikera att kvaliteten sjunkit, att det är ont om riktigt bra spelare och att lagen närmat sig varandra av den orsaken.

Ute bland klubbarna letas det orsaker och hos flera klubbar kan en vara bristen på tillväxt. Sveriges junior VM tog slut redan kvarten mot Schweiz vilket i alla fall inte motsäger den förklaringen – ute hos många klubbar så är den kommande årskullen lite sämre.

Underhållning

Hur vi än vrider och vänder på svensk ishockey så sjunker åskådarantalet vilket inte är detsamma som ett minskat intresse. Det är bara det att folk stannar hemma och ser matcherna på tv istället.

För två år sedan slog SHL rekord med över två miljoner besökare i hallarna och lagens kassörer hade anledning att jubla. Sedan hände något. De senaste säsongerna så har publiksnittet i SHL sjunkit med 355 åskådare vilket kanske inte låter så mycket men ett sjunkande snitt innebär sjunkande intäkter. Det finns ännu inga officiella, sammanställda publiksiffror för årets säsong men med några undantag så lär SHL-lagen ha tappat publik och en tydlig indikation är om årets siffror jämförs med åren då det senast pratade som en publikkris, säsongen 2012/2013. Jämförs de årens publiksiffror med årets så är det inga roliga siffror. Då det var olika lag i SHL så går inte att jämföra alla lag men bland de lag som var med då och som är med nu så är trenden minskad publik, med få undantag.

Lite siffror

Publiksnittet nedan gäller fram till och med november/december 2018.

Brynäs: 4500
Brynäs 12/13: 5874

Färjestad: 6785
Färjestad 12/13: 6225

Frölunda: 10 486
Frölunda 12/13: 7 334

HV71: 6 303
HV71 12/12: 6699

Linköping: 5417
Linköping 12/13: 6345

Luleå: 5339
Luleå 12/13: 6083

Skellefteå: 4667
Skellefteå 12/13: 5078

– hallen har byggts om och minskat från 6001 till 5801

Växjö: 4582
Växjö 12/13: 5030

Av de lag som går att jämföra mellan säsongerna så har Frölunda ökat sedan “krissäsongen” liksom Färjestad, övriga har haft en sjunkande trend.

Spelare

Ett problem är tillgången på spelare. Unga spelare lämnar svenska ishockey allt tidigare och det finns dessutom fler ligor som är med och drar i svenska spelare. NHL, KHL, Schweiz, Österrike och även Tyskland slåss om våra svenska talanger.

Det finns just nu 90 svenska spelare i NHL – drygt tre landslag
I KHL spelar 26 spelare – drygt ett landslag

Sverige har 116 spelare i NHL och KHL – fyra landslag.

Det säger sig självt att den inhemska ligan SHL tappar i kvalitet och de svenska högstaligorna, SHL och Allsvenskan, riskerar att förlora publikens intresse.

Varumärket

Draget till sin yttersta spets så handlar det om varumärket och i en förlängning kvaliteten på produkten, ishockey. Enkelt uttryckt handlar det om underhållning och har folk inte roligt i areorna så stannar de hemma. Intresset för ishockey finns kvar men den konsumeras i sofforna. Lägg sedan till att ersättningarna från NHL varierar år från år men generellt så betalar den nordamerikanska proffsligan kaffepengar för de talanger de lockar till sig.

Hockeyspelare ska satsa de ska vilja vidare, uppåt och bli bättre. Då är det naturligt att sikta mot NHL men frågan är så många spelare ska gå så tidigt som är fallet nu?
Frågan är också om spelare ska försöka ta vägen via ligor under AHL och även collegehockey för att försöka att nå NHL?

I ett längre perspektiv kan det också visa sig att tv-pengarna, de mycket stora summor som CMore betalar för rättigheterna att sända SHL kan bli en kvarnsten. CMore har vässat sin produkt, direktsänd ishockey. Du får förhandsreportage, intervjuer och alla matcher sända direkt med experter i studion och på plats – allt från tv-soffan där du slipper köa för att parkera bilen, köa för att köpa en öl, köa för att gå på toaletten och köa för att komma hem. Det finns en risk att publiken som gillar ishockey blir lite för bekväma, i alla fall så ser det ut så just nu med sjunkande publiksiffror i hallarna.

Finns det då en poäng i alla denna sifferexercis?

Ja, sviker kunderna därför att produkten blivit sämre eller om det finns en konkurrent som är bättre så finns bara en väg ur krisen – förbättra produkten. En väg skulle vara att försöka att se till att behålla de unga talangerna i 1-2 säsonger längre. Svensk elitishockey skulle vara en bättre produkt och svenska spelare skulle komma till NHL lite bättre förberedda, bara en tanke. Jag påstår inte att det är en patentlösning och inte lösningen på alla problem men jag påstår att svensk elithockey inte mår så bra.

Arenorna

Brynäs IF – Gavlerinken Arena: 7 909
Djurgårdens IF – Hovet: 8 094
Frölunda HC – Scandinavium: 12 044
Färjestad BK – Löfbergs Arena: 8 250
HV71 – Kinnarps Arena: 7 000
Linköping HC – Saab Arena: 8 500
Luleå HF – Coop Norrbotten Arena: 6 300
Malmö Redhawks – Malmö Arena: 12 600
Mora IK – Jalas Arena 4 500
Rögle BK: Lindab Arena 5 150
Skellefteå AIK: Skellefteå Kraft Arena 5 801
Timrå IK: NHK Arena 6 000
Växjö Lakers: Vida Arena 5 750
Örebro HK: Behrn Arena 5 500

Islanders krossade Toronto i en fullsatt, hysterisk arena

New York islanders visade precis hur mycket de behöver John Tavares – inte alls och publiken lät honom få veta det. Matchen blev också det svar fansen ville ha och det svar laget Islanders behövde ha i en övertygande seger med 6-1.

Matcher I NHL brukar inte vara särskilt högljudda. Matcher i Nassau Coliseum är undantaget. Här är publiken extremt högljudd och den här kvällen så riktades deras fokus mot Torontos John Tavares, Islanders förra lagkapten som skrev på för hemstadens lag i somras.

“We don´t need you!”, “Barzy’s better!”, skanderades det från läktarna när publiken inte kastade ned ormar mot Tavares. Islanders fans har inte glömt och de lät Tavares få veta det. Han buades ut under hela matchen och när Pullock fick in en tung tackling på just Tavares så var taket på väg att lyfta. Den enda gång publiken lugnade ned sig lite, med betoning på lite, var under den hyllningsvideo som spelades upp i arenan fler drygt tio minuters spel.

Matchen

Toronto tog visserligen ledningen efter drygt 13 minuters spel men det var en en ledning som de bara fick ha i många minuter för detta var Islanders kväll, helt och hållet. Beauvillier kvitterade till 1-1 och hela den första perioden blev en fysisk utmaning med tuft, hårt spel. Det blev aldrig en fråga om vilket kan som skulle vika ned sig först för varje gång som Toronto började med att spela mer fysiskt så svarade Islanders direkt. I flera sekvenser av matchen så var det också Islanders som drog upp både tacklandet och tempot. Kombinera det med en 97-procentig vägg bakåt och en backuppsättning som ser till att lite kommer igenom och få spelare kommer igenom så började den här matchen sakta men säkert gå hemmalagets väg.

När Anders Lee gav Islanders ledningen efter 4.49 in i den andra perioden så exploderade arenan med “That´s our captain!”. Så långt så var Toronto fortfarande med i matchen och de fick ett gyllene läge att kvittera med ett powerplay efter 13 minuter. Istället blev det tvärtom – Casey Cizikas som numera slår målrekord för varje mål han gör slog till, shorthanded, och petade in 3-1 mellan benen på Garret Sparks. Här vände matchen definitivt och inte minst sedan det var Islanders som tacklade ned alla försök från Toronto att resa sig.

Otäck olycka

Publiken låg hela tiden på en hysterisk nivå. Enda gången de tystnade var när backjätten föll till isen efter att ha fått en skidsko mot halsen. Det kunde ha blivit en mycket otäck olycka men Boychuck kom tillbaka efter att ha missat några byten in en bit in i tredje perioden. Skridskon hade dessbättre inte träffat eller skadat något allvarligt på vänstra sidan av halsen.

Anthony Beauvillier, Anders Lee, Casey Cizikas, Valtteri Filppula, Nick Leddy och Brock Nelson – där har ni målgörarna och som redan ägts – i målet agerade Robin Lehner vägg och stoppade 34 skott. Av de spelare som nu är tillbaka i alget så spelade Andrew Ladd och han fick en assist i matchen. Backarna Thomas Hickey och Dennis Seidenberg är nu med på laguppställningen men de spelade inte i den här matchen.

Islanders har nu 10-1 mot Toronto på två matcher, en ledning i Metro på 81 poäng där nästa motståndare är tvåan Washington.

Vi hatar vilka vi vill!

Vi hatar vilka vi vill!

I natt kommer John Tavares, Islanders tidigare lagkapten tillbaka till Long Island och till Nassau Coliseum, New York Islanders klassiska hemmaarena. Det är ett möte som sker i skuggan av uppslitande förhandlingar, utställda löften, svikna löften och ett kontrakt som till slut tecknades med Toronto.

John Tavares svek Islanders, inte i det att han tecknade ett avtal med Toronto. Det hade jag och flera Islanders-supportrar med mig kunnat leva med. Det är så den här branschen ser ut och Tavares gav Islanders nio år. Det var allt annat än nio framgångsrika år i en av NHLs mest misskötta klubbar och Tavares höll käften och slet vidare. Inför det att processen med att teckna ett nytt avtal startade så uttalade sig Tavares och berättade att han ville stanna, att han älskade Islanders och att hans plan var att fortsätta att spela på Long Island (även om laget flyttades till Brooklyn). John Tavares lät fansen tro att han skulle stanna och sedan gjorde Islanders ledning det fatala misstaget att inte sätta press på sin storstjärna och sälja honom, om han inte var villig att skriva på ett avtal.

Allt det där är historia nu.

Vitten

För egen del så bryr jag mig inte ett vitten om hur Tavares spelar, hur många poäng han gör och jag bryr mig rätt lite om hur det gör för Toronto – när de inte möter Islanders. Det är det som en rad journalister, skribenter och hockeyexperter inte har förstått. Islanders fans utmålas som insnöade fanatiker som inte har kunnat gå vidare, som inte har kunnat släppa Tavares inför mötet natten mot fredag.

Vänligen håll käften!

Vi väljer att hata de lag vi väljer att hata och vi väljer att bua ut de spelare vi väljer att bua ut. Förstå nu att i ordet hata ligger nu inte ett hat i ordets fulla innebörd. Vettiga, sansade fans använder det uttrycket för att förklara hur vi ser på “Raggs”, den avsatte kungen av New York Henrik Lundqvist och hur vi ser på John Tavares. Vi hatar ingen av dem, egentligen, men vi tycker å andra sidan inte särskilt bra om dem heller för det är det hockey går ut på, bland annat. Du håller på ditt, ditt lag, dina spelare och under många år brydde jag mig mindre om hur det gick för Islanders i serien, bara de slog “Raggs”. Det av precis samma skäl som att det fortfarande är viktigt att trycka ditt lillasyster Björklöven trots att Skellefteå AIK och Björklöven inte spelat i samma serie på en massa år.

Dynamik

Det finns en dynamik i det vi kallar hat och det är en dynamik som smarta marknadsförare älskar. Klubbarna, spelare och tränare älskar den också därför att alla lagsporter behöver den rivaliteten. Derbyn är lätta att sälja och de lockar folk och de drar till sig uppmärksamhet. De ger sporten en identitet så när nu proffstyckare ger oss i Islanders-familjen rådet att vi inte ska fokusera för mycket på Johan Tavares ber jag dem vackert, vänligt men bestämt att hålla käften. Det bestämmer nämligen inte ni. Det bestämmer vi och vi kommer att fokusera på Johan Tavares när han kommer till vår hemmaplan därför att vi inte har glömt, vi har inte förlåtit men, och det när viktigt men, vi fokuserar inte på honom när han spelar någon annanstans.

Nu kommer han till det som skulle vara hans hem och det är ingen förlorad son som anländer. Det är en spelare som lämnade oss med utställda löften om att han skulle skriva på ett nytt avtal. Det var löften och en massa ord som han inte hade behövt ställa ut och saker som han inte hade behövt säga. Han svek oss och det kommer han att få veta.

Själv sitter jag hemma framför tv:n men min tröja är i hallen. Islanders snygga tredje-tröja med nummer 55 och med namnet Boychuck på ryggen. En god vän har lånat den och jodå, jag är avundsjuk på honom och jag hade kunnat ge mycket för att få byta plats med honom.

På värvningsfronten inget nytt

På värvningsfronten inget nytt

Lou Lamoriello gjorde inga affärer, hakade inte på några stora byten och öppnade inte plånboken.

– Jag är nöjd med laget, var hans besked.

Det är svårt att säga emot Lamoriello. Islanders spelar bättre ishockey än på decennier och Islanders spelar dessutom som ett mycket väl sammansvetsat lag. Det skrevs kontrakt med målvakten Jeremy Smith som en backup inför slutspelet men det är allt som Lou Lamoriello valde att göra innan strecket drogs.

Behållas

Det finns också en annan sida av myntet – Islanders släppte inga av sina spelare som har utgående kontrakt, Anders Lee, Jordan Eberle och Brock Nelson. I ett annat läge så hade samtliga tre kunnat inbringa en hel del i en bytesaffär eller en uthyrning. Lou Lamoriello klargjorde också att det är där fokus ligger. Spelarna ska behållas och laget ska behållas intakt.

Det senare är oerhört viktigt därför att ett lag som spelar som ett lag, som ett kollektiv, rör du inte. Undantaget är om du kan hitta en spelare som ingen kan ifrågasätta. En riktig storstjärna som går rätt in i truppen utan protester men det är också på den nivån en värvning måste ligga om du inte ska riskera att rubba balansen i laget.

I intervjuer så underströk Lamoriello också flera gånger att det lag som just nu leder Metropolitan har spelat en fantastisk, organiserad och strukturerad ishockey. Islanders är extremt svårslagna, släpper in minst mål och förfogar över NHLs bästa målvakter. Taktiken är lika enkelt som effektiv, släpp in 1-2 mål per match så gör vi minst tre framåt.

Starkaste

Det har efterlysts bredd i laget och det har Islanders nu och med att Hickey och Ladd är tillbaka. Ett lagbygge är ett pusslande och här finns alla bitar. Islanders har ett lag som jag är övertygad om att inget annat lag vill möta i en serie i bäst av sju matcher. Du möter en maskin som stänger mittzon och som ser till att du hamnar ute i sarghörnen i offensiv zon. Ska du ta dig in framför Lehner eller Greiss så finns en backuppsättning som är en av NHLs tyngsta och starkaste i vägen.

Tidigare år så har det efterlysts värvningar men Garth Snow utvecklade konsten att vara passiv eller värva alldeles för lite, alldeles för sent. Lamoriellos ord och agerande, eller brist på agerande är en tydlig signal till laget – vi tror på er.

Ett lag vilket som helst

Ta ett lag, vilket som helst, och ta en sport, nästan vilken sport som helst. Ställ upp en motståndare, slå dig ned och följ det mentala spelet. Hockey är ett mentalt spel och fotboll är det i högsta grad. En given dag kommer det att ske och du kan se det ske, direkt, vilket gör det ännu mera smärtsamt. Ett lag som faller samman.

Det händer alla lag, förr eller senare. I efterhand kan vi analysera alla detaljer och vi får ibland fram ett facit om varför det hände. Där i ligger problemet, vi får veta i efterhand. Där i ligger också lösningen, lära oss av sammanbrottet och sedan göra det vi kan för att det inte ska upprepas.

Kanaliseras fel

Det handlar inte om brist på vilja, möjligen inledningsvis men det som händer sedan är det rakt motsatta, för mycket vilja som kanaliseras fel. Alla som någon gång varit en del i ett lag har spelat sådana matcher. Alla kan minnas dessa helvetess-stunder då allt går fel, ingenting går enligt plan och de lagkamrater som du lärt dig lita på faller samman med dig. Det finns ingen enkel, snabb utväg bara smärta och ett fullständigt nederlag.

Lika smärtsamt som att se ett lag, ett kollektiv falla samman är lyckan att se samma lag och samma kollektiv resa sig och slå tillbaka allt i matchen efter. Då är det laget mot allt och alla. Kollektivet mot resten av världen. I den stunden finns inte matchen innan. Den suddas bort, raderas och läggs till historien. Det är idrott när den är som vackrast, eller kanske ändå inte, för det finns något som är ännu vackrare och det är när ett kollektiv slår alla stjärnor, alla pengar och all förmodad klass.

Blodsmaken

När blodsmaken i munnen håller på att kväva dig av trötthet, när benen knappt lyder dig så krävs det bara en enda blick i motståndarens öga för att finna ny energi. Det handlar om skräck och om en insikt att den som inte hade något att förlora nu har allt att vinna och den som kommer att förlora allt är du. Det är när det stjärnspäckade laget inser att de redan upptrycka segerflaggorna och champagnen som ligger på kylning kommer att förfölja och håna dem under lång tid framöver.  Det var det som hände den 22 februari 1980 i Lake Placid. Världens bästa landslag, den ryska hockeymaskinen fick stryk i OS-finalen av ett gäng skolpojkar och amatörer, av USA. Det var det som hände när Blåvitt besegrade det tyska storlaget Hamburg i maj 1982.

Det bor en enorm kraft i motståndarens skräck för att förlora.

Klyschor

Studsa tillbaka, hitta vinnarspåret, komma tillbaka och resa sig är bara klyschor som okunniga sportreportrar drar till med. De som aldrig har spelat, lidit, för att sedan suga kraft ur nederlaget och hitta ett slags konstruktivt brinnande hat mot att förlora igen. Det finns ett ursinne i alla framgångsrika idrottare. Ett kontrollerat ursinne som rätt använt kan skapa ett sylvasst fokus. Lika smalt som skarpt. Vinnarskalle är bara ytterligare en klyscha. Det handlar om mer än det. Det är större än det och sina vackraste stunder kan det få en boxare som inte skulle stå en enda rond att stå i åtta ronder och sedan med kirurgisk precision släcka inte bara medvetandet utan en hel karriär och knäcka motståndarens vilja att någonsin gå upp i en ring igen. Mohammad Ali knäckte George Foreman inte bara fysiskt utan även mentalt den där svarta kvällen i Zaire 1974.

Det här när stora, kända ögonblick som exemplifierar det alla lag, alla idrottare för eller senare måste gå igenom, att gräva djupt inom sig själva och fatta ett beslut. Det kan vara en distriktstävling i bowling, en cupfinal i fotboll eller en juniortävling i friidrott. Det kan vara en lagidrott eller en sport för enskilda individer. Du kommer att hamna där och ställas inför valet att fortsätta eller ge upp.

De som då som de som kan koppla på ursinnet, hitta det kontrollerade hatet och viljan att inte förlora kommer att vinna – oavsett om de vinner tävlingen eller inte. De har besegrat skräcken och det är det sport egentligen handlar om – besegra skräcken att förlora.

Spränger gränser

Det finns utövare som behärskar det till fulländning och som tar sin sport till en helt ny nivå. De spränger gränser och visar att det som såg så färdigt ut, så fast, så stabilt och oomkullrunkeligt inte är närheten av att vara klart. Michael Jordan lyfte basketen, Wayne Gretzky ishockeyn, Muhammad Ali lyfte boxningen och Zlatan gavs oss helt nya perspektiv på svensk fotboll. Nu är just fotboll världens mest utövade sport så Zlatan är ingalunda ensam om att kallas vid ett enda namn. Här finns Messi, Ronaldo och många till som aspirerar på kungatronen.

Det är stjärnorna, de som alla beundrar men för egen del älskar jag vattenbärarna och de tysta slitvargarna. De vars talang inte räcker hela vägen men i dem bor det kontrollerade hatet att förlora och den viljan bär dem till en egen roll. New York Islanders Matt Martin har inga känsliga handleder, han saknar en explosiv skridskoåkning och han kommer aldrig att göra 60-70 eller 80 poäng. Vid sin sida har han Case Cizikas och Cal Clutterbuck. De är på det hela taget lika talanglösa men de besitter en vilja som är större än hela världen och de är beredda att göra allt för sin målvakt oavsett om han heter Greiss eller Lehner.

Min stora favorit I Skellefteå AIK under många år var en rödhårig, senig Kirunabo som inte hade vett att vika ned sig. Han insåg aldrig compositklubbornas stora fördelar därför att det fungerade lika bra med en klubba av trä. Han oftast gjorde mål med långa, tysta dragskott så vad skulle han med composit till. Fredrik Krekula fick sällan några rubriker men han brann för det han företog sig och då menar jag verkligen brann på det närmast vanvettiga sätt som en som verkligen hatar att förlora kan brinna.

Svajiga

Skellefteå AIK genomgår just nu en av sina mest svajiga säsonger på många år. Laget vinner mer borta än hemma vilket strider mot idrottens logik. De hittar inte flytet och den där automatiska förmågan som lag kan hitta periodvis, då allt stämmer. Då allt ser så enkelt och naturligt ut och då det egna självförtroendet är större än universum tills en dag då skräcken kommer krypande och då du inser att du är väg att förlora. Det är små marginaler. Hört det förut?

Det är en sliten klyscha men lika fullt sann men för att det ska handla om små marginaler så är det så mycket som måste gå rätt och du måste jobba med så många detaljer. I takt med framgångar kommer också farorna och fällorna. I takt med framgångarna kommer glömskan om hur det var då du inte hade alla pengar och då du var tvungen att kolla allt, flera gånger och då du tvingades att kompromissa och hitta nya lösningar. För mycket pengar och en för stor budget kan sluta med att du glömmer detaljerna. Är det som hänt Skellefteå AIK?

Det vet jag inte och jag skulle inte komma på tanken att påstå det men alla lag och alla föreningar går igenom perioder av storhet och framgångar som byts av säsonger då det inte går lika bra. Livet går i vågor och då spelar det ingen roll om det är en förening eller livet som idrottare.

När vi nu vet det så varför envisas vi med att hela tiden sätta målet så högt?

För att vi inte vill känna den där skräcken.

Ibland är sporten inte mer komplicerad än så.

Svenska mediers snedvridna NHL-rapportering

Svenska medier har en snedvriden rapportering från NHL. Det handlar mer om att skriva om svenska spelare än om att rapportera om ligan, lagen och det faktum att NHL är en kamp om Stanley Cup-bucklan.

Så länge som Elias Pettersson gör massor med poäng och Vancouver vinner så är den svenska talangen i fokus. Mika Zibanejad spelar i New York Rangers och hans spel får avsevärt mycket mer uppmärksamhet enbart därför att han är svensk, inte för hur det går för “raggs”. Fokus ligger på svenska spelare, inte på hur deras lag presterar och inte hur lagen ligger till i jakten på en slutspelsplats.

Ointressant

Det gör att svenska mediers rapportering är tämligen ointressant om du följer ligan, divisionerna, konferenserna och lagen, inte enskilda spelare. Du kan också förledas till att tro att de svenska spelarna är oerhört framgångsrika, att de gör mål i parti och minut och att deras lag borde vara topplag. Verkligheten är en annan. Rangers som får stor uppmärksamhet i svenska medier tack varje nyss nämnde Mika Zibanejad och Henrik Lundqvist har tio poäng upptill en wildcard-plats och en plats i slutspelet. Kom då ihåg att i NHL spelare matcherna om två poäng, inte tre poäng som här hemma.

Vancouver har fem poäng upp till slutspelsplats men här är bevakningen mer befogad – Elias Pettersson är en talang långt utöver det vanliga.

Tampa

Tampa Bay Lightnings leder NHL på en poängskörd som inget annat lag är i närheten av, 98 poäng. Laget får måttlig bevakning hemma i Sverige trots att de har en av världens absolut bästa backar i laget och Victor Hedman är som bekant i allra högsta grad svensk. Det skrivs massor om lag i botten eller i mitten av ligan av ett enda skäl – det huserar en massa svenska i de lagen, vilket gör att svenska mediers bevakning inte handlar om NHL.

I sammanhanget kan det noteras att New York Islanders förfogar över två av ligans bästa målvakter, laget leder Metropolitan och ligger på en femte plats i NHL. I rättvisans namn ska sägas att det har skrivits om Robin Lehner, flera gånger, så det handlar inte om en slagsida eller om att Islanders behandlas styvmoderlig och att det skrivs för lite om just mitt lag. Det är inte det min kritik handlar om utan det är att i det stora svenska medierna, SVT och Sveriges Radio inkluderade så är det praktiskt taget omöjligt att få ett grepp om NHL, vilka lag som spelar bra, vilka som utmanar om en slutspelsplats och hur lagen ligger till inför slutspurten av grundserien.

Snuttifiering

Det är en “snuttifiering” som levererar nyheter i form av  “XX fortsätter att spela fantastisk ishockey, inatt gjorde han tre poäng i YYs seger med 6-2 mot QQ”.

Okej, du får veta att en spelare gjort tre poäng i segermatchen mot ett annat lag. Detta vevas flera gånger varenda morgon utan att du får veta hur de inblandade lagen ligger till ligan. Då får en liten bit av NHL, aldrig hela bilden och sällan eller aldrig några mer djuplodande reportage om serien, vilka affärer som kan vara aktuella eller hur det ser ut i de olika konferenserna. Är det ett så stort nyhetsintresse för svenska spelare i NHL så kan det rimligen inte stanna vid matchresultat, ryckta ur sitt sammanhang och en massa poängredovisning, även det ryckt ur sitt sammanhang.

Min poäng är följande:

NHL har tydligen ett stort nyhetsvärde. Skulle det inte vara så så skulle svenska medier inte rapportera så mycket som de gör om svenska spelare. Rapporteringen handlar däremot inte om NHL. Den handlar om svenska spelare.

Mackens Fråga: Ska Apple delas upp?