Hockey den här tiden på året då säsongen precis har startat på allavar handlar om kvitton. Du vill veta var ditt kan står, om försvaret håller och som offensiven kan utmana. Skellefteå AIKs bortaseger med 2-1 på övertid var precis det kvitto som vi önskade oss.
Det finns alltid frågetecken inför en säsong, under träningsmatcherna och när säsongen startar. Du vill veta om laget räcker till, om det blivit bättre eller sämre och om nya spelare kan tillföra något. Träningsmatcher kan alltid bortförklaras med “vi är nedtränade” och det är en ursäkt som spelare sällan eller aldrig drar fram men fansen använder den frekvent om ditt kan förlorat.
Kvitto
Skellefteå AIK är fortfarande obesegrade efter ide två inledande matcherna i SHL. Det är naturligtvis alldeles för tidigt att dra några växlar på hur säsongen kommer att gestalta sig men en klar seger mot Rögle och en övertids borta mot Färjestad är långt mycket bättre än två raka förluster.
Första perioden mot Rögle gav vissa farhågor om ett försvar och en backbesättning som inte riktigt hade hittat rätt. De två följande perioderna såg annorlunda ut och Skellefteås försvar löste sina uppgifter betydligt bättre. Framåt är Skellefteå, eller AIK som de heter häruppe, ett hot för vilket kan som helst. Årets upplaga är jämnare, bättre balanserat och allt står och faller inte med firma Lindström/Möller. Segern med 5-1 mot skånelaget var måhända lite större än hur matchen såg ut men likafullt det var en dag på jobbet och det var en match mot ett lag som Skellefteå ska vinna mot, allra helst på hemmaplan.
Annan match
Färjestad är en helt annan match mot ett helt annat lag som många tippar ska kunna utmana om SM-segern senare i vår, nästa år. Färjestad är på det sättre ett bättre kvitto än Rögle (sorry Ängelholm), bättre om du vinner eller åtminstone gör en riktigt bra match. Skellefteå AIK levererade på den punkten ett närmast felfritt kvitto i och med en seger på övertid med 2-1. Detta efter att ha varit det lite bättre laget i de två sista perioderna.
AIK gav också ett viktigt kvitto på målvaktsidan. Mantas Armalis släppte bara en puck förbi sig och det efter slarv av uteförsvaret framför målet. Han har fått en svår start i de matcher han har startat med få skott, skymda skott och puckar som studsat på spelare.
Växlar
Går det, och ska du dra några växlar bar a efter två matcher?
Naturligtvis inte men två segrar innebär att laget kan fokusera på att finputsa på detaljer som måste rättas till. Laget blir inte ifrågasatt och det i sin tur innebär det att medierna inte jagar svar på samma sätt.
Skellefteå AIK har levererat ett viktigt kvitto inför fortsättningen.
Tavares gick till Toronto och de som hoppats på Erik Karlsson kan sluta att hoppas nu. Den svenske superbacken kommer att spela i San José. Så vilken spelare kan vi hoppas på kommer att spela i rätt tröjfärger i vinter för Islanders har fortfarande ett rejält löneutrymme kvar att utnyttja.
Ett namn dyker snabbt upp i spekulationerna – Artemi Panarin vill lämna Columbus och han har satt upp New York islamnders på sin lusta över slag som han kan tänka sig att gå till. Panarin är en “kniper”, en målgörare med ett rappt skott och bra handleder. Forwarden gjorde bara två poäng mindre ön Tavares den senaste säsongen så handlar det bara mon statistik så finns en ersättare av samma kapacitet här. Ryssen omges dock med rykten om attitydproblem och han utmålas inte som samma ledare som John Tavares.
William Nylander har begärt en rekordlön av Toronto, åtta miljoner dollar, och det kommer kommer klubben inte att klara av med mindre än att de måste dumpa spelare. Går det grus i förhandlingarna så är det inte utesluter att Lou Lamoriello kommer att försöka att locka över Nylander till Islanders. En årslön på åtta miljoner dollar däremot lär Lamoriello inte gå med på.
På förhand
I diskussionerna om Islanders efter John Tavares låter det ibland som om laget är slaget på förhand och både Mathew Barzahl, Anders Lee och Jordan Eberle glöms inte sällan bort i det sammanhanget. Det är tre spelare som utgör ett högst påtagligt hot, oavsett motstånd. Lägg sedan till en av KHLs bästa poänggörare, Jan Kovar, så är det långt ifrån så att Islanders saknar offensiva vapen.
På försvarssidan så är den bästa värvningen inte spelare utan en ny tränare, Barry Trotz som kommer att göra allt det han kan, tillsammans med assisterande coacher, att få ordning på ett av NHLs sämsta försvar. Frågan är ändå om inte Islanders kommer att behöva att förstärka försvarssidan ytterligare och i valet mellan en toppforward eller en back av riktigt hög klass tror jag de flesta fans väljer det senare. Ur det perspektivet så var nog Erik Karlsson inte riktigt den back som Islanders saknar med tanke på att Leddy skrivit på ett fyraårs-kontrakt.
Så vad kan vi förvänta oss då?
Min förhoppning är att vi kan Islanders kan mönstra ett lag, ett kollektiv och en fungerande maskin. Pusselbitarna finns även om det kanske saknas en superstjärna. Ett lag som inte släpper genom 20, 30, 40 till och med 50 skott per match. Ett lag som kan spela fysiskt, som kan spela elakt och som kan krypa under skinnet på motståndarnas bästa spelare. Jag hoppas på lite av “old-school”, Islanders som de har brukat att spela, tufft, ibland småfull och på gränsen. Det senare ‘är något hjärtat hoppas på mens om hjärnan säger emot – det är inte den hockey som gäller idag och logiskt så ska det inte fungera.
Hur som helst – ge mig ett lag så kan jag leva med att Islanders inte kommer att vinna varenda match och inte utmana om titeln.
Lehner
Missa inte heller Robin Lehners ärliga, uppriktiga och berörande historia om hans kamp mot inre demoner och missbruk. Det är en smärtsam uppgörelse med ett liv som han vill lämna bakom sig.
I never got an offer and learned through the media that the teams I had met with had signed other goalies. My faith that I didn’t have before rehab was now being tested. It all changed when I got a call from Lou Lamoriello and the Islanders. I had two great meetings with him and, looking back now, those meetings became some of the of the best moments in my life. We talked about family and life.
The Islanders were ready to take a chance with me. I was relieved that I could start a new chapter. When I was finally offered the deal, I was so happy. I finally had someone who believed in me, now sober.
Det var en serie slag levererade med exakt precision som skakade om en hel boxningsvärld, en hel idrottsvärld. I den åttonde ronden rullade Muhammad Ali plötsligt runt och ut från repen och knockade George Forman och återtog tungsviktstiteln.
Muhammad Ali, eleganten, teknikern och showmannen ställdes mot besten och den fruktansvärt hårtslående George Forman den 30 oktober 1974. De flesta boxningsexperter var överens om att Ali inte skulle ha en chans. George Forman hade slagit ut allt motstånd och pulveriserat Joe Frazier när han blev världsmästare i boxning. Han slog sina motståndare sönder och samman med krokar in mot kroppen och upp mot huvudet.
Zaire
Matchen, som snabbt döptes till “The Rumble in the Djungle” skulle arrangeras i Kinshasa, Zaire och den fick även en politisk betydelse eftersom det var två svarta toppatleter som gjorde upp i Afrika. Ali sågs som de svartas representant och hans publik och anhängare myntade uttrycket “Ali Bomaye” – Ali döda honom.
George Foreman var favorit och vadslagningsbolagen satte oddsen 4-1 till Formans fördel.
Älskade Ali
Som riktigt ung så älskade jag Ali. Hans bländande teknik, snabba fötter och en boxning som mer liknande en blixtsnabb welterviktare än en normalt tungfotad tungviktare. Han såg ut att kunna flyta runt i ringen och hände ett vasst, irriterande vapen i en jabb som hela tiden satt rakt i ansiktet på motståndaren. Han pratade, retade, psykade och gled undan. Muhammad Ali spelade spelet bättre män någon annan och han sig till att skapa stor uppmärksamhet runt alla sina matcher.
När jag blev lite äldre och förstod lite mer så älskade jag honom för hans ställningstagande mot Vietnamkriget, för de svartas rättigheter och för att han politiserade en sport som fram till dess hade försökt att ställa sig vid sidan av det omgivande samhället. Boxningen är den fattiges sport. Det är svarta, fattiga och latinamerikaner som kliver in i ringen för att göra upp. Det är deras chans att ta sig ut från gettona och skapa sig en framtid. medierna har från tid till annan alltid talats om “det stora vita hoppet” och det har och finns riktigt bra vita boxare men de är i minoritet helt enkelt därför att en vit medelklass inte vill få betalt för att få på käften. Hårdraget och möjligen en smula stereotypt men likafullt – boxning är de fattigas sport.
Poesi
Hur som helst – när Ali efter att ha låtit George Forman slå sig trött i en taktik som döptes till “rope-a-dope” så är det inte boxning. Det är ett stycke poesi och ett av idrottsvärldens största ögonblick. Det är brutalt och vackert i sin precision och i efterhand så har George Forman förklarat att han aldrig fattade vad som hände men att avgörande helt knäckte hans självförtroende för flera år framåt.
Ali märker att Foreman faller tungt framåt när han flyttar sig i sidled. Foreman har tappat balansen samtidigt som hans slag mattats. Samtidigt så har Foreman hamrat mot Alis kropp i åtta ronder och Ali har blockerat massor av slag mot armarna. Det finns en risk för att Ali inte ska kunna avgöra längre fram i matchen därför att han är för mörbultad. Han rullar runt och ut från repen samtidigt som han slår en lång serie slag där praktiskt taget vartenda ett av dem träffar George Forman i huvudet. En detalj i sammanhanget är att nu har Ali gått ned på fötterna. Han dansar inte utan står platt på foten för att öka slagkraften och han vrider in hela höften och överkroppen i flera av slagen innan en kort serie uppercuts träffar George Foreman på hakan. Ali följer med, runt i ringen medan Foreman tappar balansen och Ali skulle kunnat fortsätta att slå men han ser att George Foreman inte är i Kinshasa, Zaire längre, Foreman är utslagen.
Den störste
För mig är Muhammad Ali den störste. Han är boxningsvärldens bästa boxare, alla kategorier och han är, och blev en viktig talesman för de svartas rättigheter i en tid då rasismen var ännu mer utbredd än idag. Ali blev världsmästare tre gånger, han gick 61 matcher, vann 56 och vann på knockout 37 gånger.
Jag följer ett antal lag. Utvalda lag, mina lag. Lag som jag säger vi om. Vi vinner, vi förlorar – vi. Lag som jag aldrig har övergett och inte ens övervägt att överge. Det handlar om passion.
Det handlar också om att du som inte håller på mitt lag inte äger rätten att kritisera. Den äger bara jag och mina gelikar. Passionen kan handla om att vilja vara delaktig. I mitt fall så har jag spelat och jobbat inom flera föreningar och det har alltid handlat om att få förmånen att få vara en del av något större. En passion för ett övergripande mål där ingen är större än föreningen.
Målet
Passionen måste finnas där för annars står du inte ut med alla besvikelser, förlusterna och att missa målet. Ger du dig in i arbetet att vinna en serie, avancera en divison och sätter det som mål så skriver du under ett oskrivet kontrakt, ett avtal som du inte kan bryta. Du kan inte, och får inte ge upp. Du kan säga att du ska ge upp och du kan be hela laget och klubben fara ända in i aftonsången. Sedan knyter du näven i fickan laddar om därför “att nästa år då djävlar…”.
Du måste helt enkelt överleva en kollektiv kollaps då nästan ett helt lag rasar samman och den sista enkla segern vänds till en förlust. Jag har rest hem efter flera sådana förluster, på övertid, efter bortdömda mål, mål efter tydlig offside och sedan ett helt lag helt enkelt inte klarat av uppgiften. Du kan ta på tystnaden i bussen eller i flygplanet. Stämningen är nästan smärtsam, ett tag, sedan inser du att världen går vidare och att solen går upp imorgon också.
Då jä…
Jag har suttit i bilen på väg hem med delar av klubbledningen efter att ha åkt ut efter sudden death. Vi sa inte ett enda ord i bilen förrän vi hade några mil kvar hem. Då harklade sig klubbdirektören:
– Jag tror vi behöver 1-2 backar till och då jä….
Nästa säsong var redan igång och det är så det måste vara. Har du passionen så svär du ve och förbannelse och sedan laddar du om.
Blir det en tämligen värdelös säsong, igen, så plockar du russinen ur kakan. New York Islanders kan vara hur värdelösa som helst men spöar de “raggs” (Rangers) så är nästan allt förlåtet. SSK (Södertälje) kan förlora massor av matcher men slår de AIK så är säsongen inte helt värdelös alla fall.
Det är så det är. Du tar till dig det lilla och sedan bygger du passionen på det.
För några dagar sedan skrev John Tavares, Toronto Maple Leafs, ett öppet brev till sin tidigare fans, the Faithful. Nu har de senare, Islanders fans, svarat.
Svaret, som kommer från en av New York Islanders törsta fansajter, Lighthouse Hockey, är förmodligen inte det svar Tavares hade hoppats på.
I am guessing that you decided to send this letter, because you are shocked at seeing the outrage from me over the past 11 days. You probably did not expect to be referred to as pajama boy or see all of the angry notes. I will do my best to explain why I am so angry and what you should expect when we see each other again in February.
John Tavares sa, upprepade gånger, att han ville stanna i Islanders, att det var hans plan, att han hörde hemma på Long Island och att Islanders var hans lag. Sedan skrev han på för Toronto och postade en bild på honom som ung sovandes mellan Leafs-lakan.
I think what you fail to understand is the impact that the pajama tweet made within minutes of the breakup. That single tweet told me that you had decided this a long time ago. You did not wake up on June 30 and realize that you had this crush and decided to leave me. This was something you thought about for a long time. You say that the relationship really meant something to you, but that single pajama tweet says it meant nothing. Even your tirade about your crush in your letter, tells me you don’t really get it
Hockey handlar om passion och det är den som driver de mest inbitna, hårdaste fansen, the Faithful. Vi finns i alla föreningar och jag har svurit ve och förbannelse över mitt SSK och lovat att bränna fler säsongskort än jag kommer ihåg med Skellefteå AIK. Jag har suckat tyngre och längre över Leeds, Los Angeles Lakers och jag har aldrig jublat högre än för mitt Yankees. Ja, det ska vara för alla uppräknade lagen då. Jag har varit lika lycklig som fullständigt nedbruten med alla de här lagen. Passion på gränsen till galenskap.
Aldrig lag
Jag har frusit från knäna och nedåt i Huddinges ishall, Huddinges svinkalla ishall och jag har kört 10 mil i total tystnad med en lika nedbruten klubbdirektör. Vi startade om inför nästa säsong innan mil 11, tio en korv i Robertsfors och funderade på om inte den finske backen kunde vara något. Vi höll käft i tio mil efter att ha åkt ut mot “det där andra laget” i sudden death. Sedan laddade vi inför nästa säsong. Det är det vi gör, the Faithful. Vi byter bil, jobb, bostad och vi flyttar men vi byter aldrig lag, aldrig.
John Tavares har uttalat sig i ett långt, känslosamt inlägg på The Players Tribune. Han berättar om våndan och hur han slitit med beslutet att välja ny klubb och att valet föll på Toronto, hemstaden och laget han höll på som liten.
Det är långt, välformulerat, känslosamt och på gränsen till en pekoral från en ishockeyspelare som ska försöka förklara för sina gamla fans varför han lämnat dem. När han gör det så driver han in kniven ännu djupare, vrider ett par varv genom att berätta hur mycket han älskar Toronto och han kastar in en bild av honom som ung sovandes i en säng med Toronto-lakan.
En bild som han för övrigt var snabbt med att publicera efter det att avtalet blivit klart. I min värld så hade jag nog väntat ett par veckor med att publicera den bilden men John Tavares gör som han vill. Tavares hyllar fansen, the Faithful som vi kallas och han målar upp bilen av som en “community” en slags stor familj men det vet vi redan. Vi som stått bakom den här klubben ända sedan Stefan Perssons dagar och som sett slutspel missas år efter år.
Det finns egentligen ett enda problem med Tavares försök till att söka farväl – det är inte trovärdigt. NHL är business och det kan jag leva med. Spelare köps och säljs och det är ett system som båda sidor utnyttjar, spelare, agenter och klubbar. Kom då inte dragande med en massa känslomässig sirap när det är “business” vi diskuterar. Jag har enorm respekt för John Tavares som hockeyspelare och jag har full respekt för hans beslut att spela för hemmaklubben och för att han väljer att som 27-åring avsluta sin karriär med en stor “pay day”. Dessutom med ett lag som som har betydligt större chanser att vinna Stanley Cup än vad mitt Islanders har.
Bortbytt
Allt det här vet alla som följer NHL någorlunda nära. Det är business, feta kontrakt och ett spel mellan agenter och alla inblandade. I Tavares fall så hade han turen att slippa att förhandla med NHLs mest misskötta klubb på senare år och med en ägare som förbjöd sin GM att ställa Tavares inför faktum – skriv under eller bli bortbytt. För det är här skon klämmer. Tavares skrev inte under något nytt kontrakt sedan han fått löftet. Han väntade ut Islanders tills de inte fick en enda cent för honom. Det är möjligt att det var en smart agents strategi men för mig som har haft Islanders i mitt hjärta sedan många år tillbaka är detta ett faktum – det förhandlades inte, Tavares skrev inte under och gick till Toronto.
Tavares nämner inte den nye tränaren Barry Trotz, inte den nya chefen Lou Lamirello och inte den nya arenan i sitt inlägg. Han nämner inte att Islanders landade anmärkningsvärt bra draftval och att firma Trotz/Lamirello är på väg att bygga något helt nytt, vad gäller Islanders. Med det menar jag att Islanders inte har en tradition av att värva och bygga för framtiden och av att ge ett inryck av att så snabbt täppa till lagets brister som vi ser tecken till nu. Naturligtvis så kan värvningar floppa och spelare kan misslyckas men när Islanders värvar in Komarov och Filppula för att få ordning på boxplay och tekningar så är det inte som när Garth Snow värvar fjärdeformations-spelare.
Bristerna
Islander har haft stora brister de senaste åren och årets värvningar är tydliga försök att komma tillrätta med de problemen. Det här är inte Gart Snows planlösa värvande där billiga dussinlirare plockas in med alldeles för höga löner. Det är genomtänkta värvningar med tillägget att i den här branschen finns inga garantier.
Allt det berör inte Tavares. Han trycker in ett långt parti i Toronto, sitt nya lag vilket utan minsta tvekan är ett slag rätt i ansiktet för alla de som ändå valt att ta sig igenom hans text. Han ska all heder av att ha uttalat sig för för att försöka att ge en anledning och ett svar men om du ska ta farväl av någon och lämna någon – hylla inte det lag du ska spela för nästa säsong. Gör det du ska, ta farväl och låt det stanna vid det.
Tavares är före detta spelare i Islanders. I den rollen så är han ett hot och han spelar inte i rätt tröja. Jag har ingen Tavares-tröja att bränna och även om jag hade en Tavares-tröja så skulle jag inte bränna den. Jag har en tröja med Mats Lindgrens autograf på och den pryder min kontorsvägg.
Tavares? Vilken Tavares?
Jaha, han som lirar i Toronto. Bra spelare, vass avslutare och ett hot. Jag hoppas att Ross Johnston kör över honom. Det är där jag har landat nu. Tavares är historia. Nu bygger vi något nytt.
Den här webbplatsen använder cookie-filer för att förbättra din upplevelse. Vi utgår ifrån att du godkänner detta. Om inte så kan du slå av/blockera cookie-filerna.OkNejLäs mer
