av Mikael Winterkvist | jan 17, 2026 | Bluesky, Krönikor, Mastodon, Threads, Twitter
Enligt Financial Times så ska OpenAI tackat nej till att vara den underliggande AI-lösning som ska styra nya Siri. Apple har nu bekräftat att det blir Googles Gemini som blir AI-motor. OpenAI vill satsa på sina egna produkter och utmana teknikjättarna med egna lösningar. Ett beslut som kan komma att bli ödesdigert.
Utvecklare som lyckats att lansera appar, program och tjänster för Apples plattform vet mycket väl vad uttrycket ”Sherlocked” innebär. Det är när Apple bestämmer sig för att lansera en konkurrent, en egen app, program eller tjänst.
Då försvinner kunderna blixtsnabbt därför att Apples kunder väljer Apple i högre grad än andra användare och Apple erbjuder också sina appar och program gratis i hög utsträckning och gratis är som bekant gott.
Betvivlar
Nu ska tilläggas att jag betvivlar att OpenAI faktiskt har fått ett bud, även om det inte är osannolikt att Apple varit i kontakt med OpenAI för att, så att säga sondera terrängen. Jag pekade tidigt ut Google som den mest tänkbara samarbetspartnern runt AI, och det inte för att jag sitter på bättre källor än någon annan eller för att jag smartare än någon annan, utan därför att Apple och Google sedan länge har samarbetat runt sökfunktionen i Apples program. Det är så du gör affärer. Har du haft ett mångårigt samarbete som sträcker sig lång, över tio år tillbaka i tiden så säger det sig själv att du fortsätter det samarbetet om det handlar om en ny tjänst och funktion.
Företagen och de enskilda individerna, chefer och alla andra som jobbar inom ramen för samarbetet känner redan varandra och de vet vad de kan förvänta sig och de har upparbetade vägar för hur samarbetet ska bedrivas.
Nya Siri
Jag kan inte låta bli att leka med tanken att nya Siri faktiskt blir det Apple visade upp, en smart fungerande digital assistent som kan svara på komplexa frågor. Lägg sedan till att nya Siri dessutom har funktioner som finns i Gemini och ChatGPT – en chatbot.
Var hamnar i så fall ChatGPT?
Skapar Apple en Siri+, som du måste betala för att använda, så betyder det att Apples användare får tillgång till Googles Gemini utan att deras information samlas in och skickas vidare. Ponera att Siri+ backas in i Apple One – ett enda abonnemang för en rad av Appes tjänster. Lek nu vidare med tanken att Siri+ är det Apples användare efterfrågar – en chatbot a´la ChatGPT och Gemini så infaller sig frågan – hur mänga av Apples användare kommer då att stanna kvar vid och betala för ChatGPT?
Nu förutsätter jag att Siri+ är minst lika bra som Googles Gemini och att Apple faktisk skapar en chatbot.
Abonnemang
Jag kan bara svara för mig själv – jag skulle säga upp mitt abonnemang på Googles Gemini och OpenAIs ChatGPT så snart kan kan konstatera att Apples Siri+ leverera samma resultat. Det vill säga rätt omgående.
Det skulle kunna innebära att OpenAI helt tappar fotfästet inom Apples plattform och ekosystem.
Google då kanske du invänder?
Jodå, de tappar också Apple-användare men de uppges få en miljard dollar, per år som plåster på såren.
av Mikael Winterkvist | jan 16, 2026 | Bluesky, Krönikor, Mastodon, Threads, Twitter
Amerikaner på TV är som fiskmåsar, högljudda, skräniga och de skitar ned med sitt eviga tuggande om möjligheter, tjäna pengar, växa, bli större och ännu mer vulgära.
Notera att jag skrev amerikaner på TV och det gäller speciellt alla de här vidriga programmen om mäklare, försäljare, samlare och allt det gödsel som produceras och som huvudsakligen Netflix köper in. Netflix köper som bekant in snart sagt allting numera.
Gapas och skriks
Det gapas och skriks och var och varannan mening avslutas med ett ”baby” vad nu det egentligen kan tyda på förutom att de medverkande framstår som fullständigt intelligensbefriade. King of Collectibles som av outgrundlig anledning skräpar ned Netflix med tre säsonger är en synnerligen vidrig form av av den här typen av tv-serie. Det handlar om samlare, som naturligtvis betalar idiotsummor för Pokémon-kort, gamla golfklubbor, hjälmar, tröjor och vad det nu är. Naturligtvis därför att detta är USA, landet med det störa mindervärdighetskomplexet i det kända universum där allt måste vara störst och därmed också bedöms vara bäst.
Notera nu igen att det handlar om TV, och amerikaner på TV – inte alla amerikaner – som om det nu måste läggas till men nu är det gjort i alla fall, sagt och skrivet.
Medialt gödsel
Hur som helst så kan ju vän av ordning (vem fan det nu är) invända att jag kan titta på vad jag vill och att jag således inte behöver titta på den här typen av medialt gödsel. Det är helt riktigt och av det följer att jag inte heller tittat på Shaolin Heroes på SVT, alla tv-serierna om fastighetsmäklare på olika svindyra platser i USA eller på den där morotsgula, saken som styr detta fåniga land, som hade en tv-serie innan han fick ny bostad i Vita Huset.
Jag tittar för övrigt inte på true-crime heller då hela den genren smutsas ned av dokumentärfilmare som antingen filmar samma brott hela eller som tycker att det här med fakta är skitsaker som du inte behöver vara så noga med, bara det blir en bra story. Människor som kan hamna i kläm, exploateras och utelämnas till en skandaltörstande pöbel som står beredd med högafflar och brinnande facklor kan vi också bortse ifrån, bara det blir en bra story.
Det okända
Under en av mina jakter efter något att se och hoppande mellan apparna i min AppleTV på så ramlade jag över kanal 5:s gamla tv-serie med allehanda medier som på riktigt hävdar att de pratar med tomtar, förlåt spöken, spöken ska det vara. De har nu fått ett utrymme hos TV4 som också producerar en egen ”vi som tror på tomtar, troll och spöken” med valda delar av familjen Lundgren, Jocke och Jonna. Ska vi vara riktigt petiga tror jag tv-serien heter spökjakt vilket är ungefär lika seriöst och sannolikt som att skapa ett program som letar efter tomater som kan gå eller högtflygande pingviner.
Tillbaka till flåsiga amerikaner; det var ändå där det här raseriet startade. Jag har en massa amerikanska vänner och jag kan försäkra er – de är inte så här som de framställs i tv-serier, inte alls. Samlarna, mäklarna och allt vad de är gör sannerligen inte bra reklam för amerikaner och det bli ju inte bättre av att de har valt Trump till president.
För egen del har jag inlett min bojkott av amerikaner i TV, de flesta av dem.
av Mikael Winterkvist | jan 14, 2026 | Bluesky, Krönikor, Mastodon, Threads
Jag har under perioder provat att ersätta en bärbar Mac med en iPad och under två perioder, sammanlagt, flera år, så har jag haft en iPad Pro som bärbar dator. Vid varje tillfälle så har jag gått tillbaka till en MacBook därför att bristerna i iPadOS varit alltför uppenbara – fram till nu.
Skillnaden är iPadOS 26 och det är, menar jag, den enskilt största och viktigaste uppdateringen som Apple gjorde under 2025. Det är nämligen en uppdatering som löser de flesta av de irriterande bristerna och i huvudsak därför att Apple äntligen har insett att de hela tiden har suttit på lösningarna – i macOS.
Hanterar fönster
I huvudsak så handlar det om hur du hanterar fönster, appar och jobbar med flera saker samtidigt. Det är en av de viktigaste skillnaderna mellan en iPad och en Macbook. Du hoppar mellan uppgifter, appar och tjänster, gör flera saker samtidigt, medan en iPad varit avsedd i huvudsak för konsumtion. Du ser på videor, bilder, kommunicerar och gör saker – en sak i taget.
Därför har iPadOS inte fungerat för produktion, hur mycket Apple än försökt hävda motsatsen via hela sitt PR-maskineri. Under åren så har det ena fullständigt misslyckade försöket att skapa lösningar för det som kallas multitasking lanserats. Stage Manager är en lösning små få eller ingen förstår sig på. Den lanserades först för iPadOS, och bara iPadOS, vilket är precis så dumt så det låter. Apple trodde på allvar att användare av ett operativsystem skulle använda en helt annan lösning än den som finns i macOS, det operativsystem som de första användare när de jobbar.
Ingen succé
Stage Manager blev ingen succé för att uttrycka det milt och det blev inte ett dugg bättre av att funktionen petades in i macOS vilket också är helt obegripligt. Apple trodde att användare av macOS, som under decennier har lärt att göra flera saker samtidigt, nu skulle byta arbetssätt eller så ville de tysta kritikerna som påpekade det uppenbara – det finns en lösning för multitasking i macOS och en annan i iPadOS.
Jag känner ingen som använder Stage Manager vilket inte ska tas som något annat än att jag känner ett stort antal Apple-användare, och ingen som använder Stage Manager.
Till slut så inser Apple att problemen med iPadOS kan lösas på ett lika enkelt som uppenbart sätt – lägg in lösningarna från macOS. Det är den huvudsakliga skillnaden mellan tidigare versioner av iPadOS och iPadOS 26 – du kan ”multitaska”, göra flera saker samtidigt.
Nu fungerar det
Jag skaffade därför en för tid sedan en iPad Air, köpte ett externt tangentbord och en extern mus och kunde direkt konstatera att – nu fungerar det. Du gör inte allt lika snabbt eller på samma sätt som i macOS, men det är så snarlikt att det fungerar. Å andra sidan så finns det saker som du gör snabbare, bättre och enklare i iPadOS än i macOS. Ska du retuschera och redigera bilder så är en penna och iPadOS i kombination med ett bra bildredigeringsprogram, svårslaget, för att ta ett exempel.
En iPad ersätter inte en MacBook i alla lägen och för allt men jag törs påstå att det är en lösning för 90-95 procent av alla användare. Svarar du på mail, skickar meddelanden, kommunicerar, läser, redigerar saker utan att ha krav på en massa prestanda, ska redigera tunga videor eller det som kan anses vara professionella krav av tyngre art så räcker en iPad, och blir över.
Nästa lösning
Därför kommer min nästa uppsättning av datorer att vara en iPad kombinerad med en Mac mini på kontoret. En iPad Air som bärbar dator och en fulladdad Mac mini på kontoret i de fall där jag kräver datorkraft. Den senare, Mac mini, är Apples mest prisvärda dator sett till pris och prestanda. Prismässigt så blir det också en betydligt lägre kostnad än min nuvarande MacBook Pro som kostar lika mycket som en väl tilltagen månadslön, eller två.
Lanserar Apple en iMac Pro så är det också ett alternativ men den datorn finns ju bara i fantasin.
En iPad som barber dator finns däremot – och med iPadOS 26 så fungerar det, äntligen.
Läs mer
Tips från verkstaden: Maximera din produktivitet med fönstergrupper i iPadOS 26
Tips från verkstaden: Fem tips för att bemästra iPadOS 26
Apple släpper nya publika betaversioner av sina operativsystem
av Mikael Winterkvist | jan 11, 2026 | Bluesky, Krönikor, Mastodon, Threads, Twitter
Vi står inför en tid där de institutionella grundvalarna för världens mest inflytelserika demokrati skakar i sina fundament. Donald Trumps deklaration om att presidentmakten endast begränsas av hans egen moral markerar slutet på den era av maktdelning som definierat USA sedan nationens födelse.
Genom att öppet åsidosätta kongressen, domstolarna och internationella fördrag utmanar han inte bara sina politiska motståndare, utan själva idén om att lagen står över ledaren. Denna utveckling tvingar oss att omvärdera allt vi tagit för givet om global stabilitet och det demokratiska systemets hållfasthet i en värld där suveränitet har blivit en handelsvara.
Donald Trumps långa intervju med New York Times är därför skrämmande läsning. Den visar med stor tydlighet att Trump anser sig stå över alla demokratiska institutioner, lagar, senat och representanthus och internationella lagar. Han styr, ingen annan.
Maktens nya ansikte: En jämförelse av doktriner
För att förstå vidden av presidentens uttalanden krävs en blick på de principer som styrt USA:s agerande sedan 1945. Tidigare har den liberala världsordningen vilat på idén om att även stormakter vinner på att följa gemensamma spelregler.
Maktens nya ansikte: En jämförelse av doktriner
För att förstå vidden av presidentens uttalanden krävs en blick på de principer som styrt USA:s agerande sedan 1945. Tidigare har den liberala världsordningen vilat på idén om att även stormakter vinner på att följa gemensamma spelregler.
| Område |
Traditionell doktrin |
Trumps doktrin (2026) |
| Kontrollmekanismer |
Maktdelning mellan Vita huset, kongressen och domstolar. |
Presidentens personliga moral och omdöme är den enda spärren. |
| Internationell rätt |
Bindande fördrag, FN-stadgan och Genèvekonventionerna. |
Lagar ses som onödiga hinder; USA agerar utifrån nationell styrka. |
| Allianser (Nato) |
Kollektivt försvar ses som fundamentalt för global stabilitet. |
Transatlantiska band är villkorade och kan offras för territoriella vinster. |
| Diplomati |
Långsiktiga förhandlingar och multilateralt samarbete. |
”Coercive diplomacy” – hot om militärt våld för att tvinga fram beslut. |
| Suveränitet |
Respekt för nationella gränser och erkänd självständighet. |
Ägande och strategiskt intresse väger tyngre än gränsdragningar. |
Analys: Demokratins fundament i gungning
Det faktum att en president uttryckligen sätter sig över de institutioner som är satta att kontrollera exekutivmakten innebär en fundamental kris för den liberala demokratin. Demokratin vilar på principen om rättsstaten (Rule of Law), vilket innebär att ingen människa, oavsett ämbete, står över lagen.
Det amerikanska systemet är byggt på checks and balances, där kongressen har makten över krigsförklaringar och Högsta domstolen (HD) har sista ordet i lagtolkning. När en president deklarerar att domstolar endast har makt under ”vissa omständigheter” och att han kan paketera om olagliga beslut för att kringgå rättslig prövning, undermineras hela systemets integritet. Om kontrollfunktionerna ignoreras förvandlas presidentposten från ett folkvalt ämbete till en envåldshärskares position.
Prejudikatets farliga väg
Genom att hävda att endast USA:s styrka avgör vad som är rätt, skickas en signal till resten av världen att den starkes rätt nu gäller. Detta skapar ett farligt prejudikat, om USA ignorerar internationell rätt med hänvisning till nationell säkerhet, förlorar landet den moraliska auktoriteten att kritisera när stater som Kina eller Ryssland agerar på samma sätt mot sina grannländer. Resultatet blir en mer instabil värld där osäkerhet och militär upprustning ersätter diplomati.
USA kan knappast, med trovärdighet, kritisera Putin för kriget i Ukraina, samtidigt som Trump anfallit, gripit och fört bort Venezuelas president.
Inhemsk osäkerhet och militarisering
Hotet om att använda militären och nationalgardet mot den egna befolkningen eller lokala myndigheter är kanske det allvarligaste hotet mot den interna demokratin. Det raderar den viktiga gränsen mellan polisarbete och militär krigföring. När rädslan för repressalier och oförutsägbara militära aktioner blir ett styrningsverktyg, tystnar den politiska oppositionen och det fria ordet begränsas.
Sammanfattningsvis innebär denna utveckling att demokratin inte längre skyddas av lagar, utan av en enskild individs dagsform och personliga övertygelser. Det är en bräcklig grund för en supermakt och en osäker framtid för den fria världen.
Det betyder också, konkret och i praktiken, att Donald Trump, med det republikanska partiers välsignelse har monterat ned den amerikanska demokratin. USA är inte ett demokratiskt land längre.
av Mikael Winterkvist | jan 10, 2026 | Bluesky, Krönikor, Mastodon, Threads, Twitter
– Hur behandlar du dina prylar egentligen?
Frågan är föranledd av att vi kommer in på mitt hotellrum, för att köra ett Teams-möte tillsammans med andra och jag slänger min iPhone på sängen för att plocka upp min MacBook Pro.
– Hur då menar du, behandlar?
– Ja, du slänger din telefon?
– På en mjuk säng, ja.
– Tänk om du hade missat då och den hade ramlat i golvet?
– Missat, en stor dubbelsäng på ett avstånd av mindre än en meter?
– Ja, men tänk om?
– Då hade telefonen dråsat i golvet.
– Du hade ju kunnat ha sönder den då?
– Med ett omslag och skydd som håller militär skyddsnivå?
– Vadå?
– Det skal och skydd som jag har ska klara ett fall på 4-5 meter.
– Tänk om det inte gör det då?
– Då går telefonen sönder.
– Det är ju det jag menar.
– Mina prylar är inga värdeföremål, ingenting som jag sätter på en piedestal eller som jag betraktar som något annat än verktyg.
– Du har ju svindyra saker?
– Svindyra vet jag inte men visst, de kostar en del men likafullt de är verktyg, dyra verktyg men likafullt, bara verktyg.
– Så du tar inte hand om dem alltså?
– Jo, det gör jag men jag vårdar dem inte ömt, ligger inte sömnlös över hur de ska laddas eller något annat. Jag använder dem för det de ska användas till. De är verktyg.
– Så hur laddar du då?
– När prylarna behöver laddas. I övrigt har lag slagit på optimerad laddning i inställningarna.
– Du vet att ditt batteri tar stryk då. Du ska aldrig ladda över 80 procent?
– Du vet att allt det där är snudd på kvalificerat skitprat. Det har gjorts tester som visar mycket liten skillnad mellan att hålla på med avancerade lscheman och jag vet inte allt trams som du kan hitta ute på nätet. Slå på optimerad laddning, det räcker.
– Det där tror jag inte på.
– Tro vad du vill för det är vad mycket av alla råd och tips bygger på, en tro. I praktiken så är det liten skillnad mellan att ladda när det behövs och att hålla reda på när laddningen nått 80 procent eller vad som gäller den här veckan.
– Du ger inte mycket för råden hur du ska ta hand om dina prylar alltså?
– Inte om de går ut på att sätta prylarna på en tron, en piedestal eller ett altare och ägna en massa tid till att vårda dem.
– Jag fattar inte riktigt, du är beroende av dina verktyg och ändå behandlar du dem inte försiktigt?
– Ge dig nu, jag slängde en telefon en knapp meter på en säng. Jag är inte vårdslös men jag behandlar inte mina prylar som de vore sköra, ömtåliga tingestar som måste behandlas som flytande nitroglycerin. Jag använder dem till skillnad från dig som aldrig missar ett tillfälle att förkunna hur du ska ladda saker, vilka märken du ska köpa, hur du ska vårda prylarna. Du har en omfattande regeluppsättning för snart sagt allt och du tillbringar snart mer tid att pyssla med dina saker än att använda dem.
– Du tar då i?
– Det var du som började.
av Mikael Winterkvist | jan 8, 2026 | Bluesky, Krönikor, Mastodon, Threads
Jag har gjort det hundratals, kanske tusentals gånger under åren – kopierat en webbplats, flyttat den och aktiverat den. En ren rutinsak som brukar ta maximalt någon timme beroende på hur stor webbplatsen är.
En baggis med andra, eller det brukar vara det, borde vara det men så plötsligt så spelar min egen hjärna mig ett spratt, eller om det är en ledning som släppt. Oklart vilket.
Tror jag
Jag ändrar i DNS:en, det system som håller reda på vad saker finns ute på nätet. Inväntar tills trafiken kopplats om och aktiverar då webbplatsen – tror jag.
Webbplatsen kommer inte igång, ingenting fungerar, och jag börjar att felsöka – på helt fel ställen. Det finns en domän upplagd, DNS pekar rätt, trafiken går rätt, det finns en databas – allt finns där – tror jag.
Jag provar olika webbläsare från olika platser och får bekräftat att det inte fungerar.
Sen sitter jag och funderar över vad som kan vara fel, vad jag har missat och jag installerar om WordPress men utan att egot annat hämnare än att domänen visar fel webbplats.
Lämna det för en stund
Av erfarenhet så vet jag att om du suttit för länge med ett problem så är det ofta en effektiv metod att lämna det för en stund. Så jag gör det, går igenom ett bokmanuskript, rättar och uppdaterar innan jag mitt i det arbetet förstår vad som är fel. Med ens inser jag två saker: 1. Jag är en idiot 2. Jag är en idiot.
Lösningen är så bagatellartad så det är löjligt. Lägg in kopian av webbplatsen, lägg in alla bölder, alla script, hela designen och alla filer så kommer det att fungera.
Jag svär över mig själv.
Allt fungerar naturligtvis
Sen gör jag det jag borde ha gjort direkt, lägger in säkerhetskopian på den aktuella webbplatsen, aktiverar den och konstaterar att nu fungerar allt, naturligtvis.
Ibland hjälper det inte hur mycket erfarenhet och kunnande som helst – hjärnan spelar dig ett spratt.
