Ganska snart efter det att de hittat sina platser på gamla Hovet, som blivit gammalt sedan den betydligt större Globen byggts i direkt närhet, så insåg Taggen att hans hjärtas dam kunde allt om ishockey och att han i stort sett inte kunde någonting.
Veronica slängde sig med termer, som han inte förstod och hon visste på förhand vilka hon skulle hålla ett extra öga på bland motståndarna och vilka som skulle ”ta” just dem, motståndarna alltså. Det här med ”ta” funderade Taggen på ett tag men han ville inte avslöja sin ocean av okunskap så han frågade inte utan hoppades att ishockeymatchen i sig skulle avslöja det.
Han tittade sig runt och kunde notera att Veronica köpt sittplatserna på en sektion som var svart och gul, vilket alla sektioner var men just den här sektionen bestod av folk i skellefteåtröjor. Gula ränder på armarna, ett klubbmärke som påminde om motståndarnas. Det var alltså inte bara namnet utan färger och klubbmärke också som lånats in av laget från norr.
– Skellefteå bildades 1921, inspirerades av ett hockeylag från Nottingham när det gäller dräkterna och sedan av AIK som bildades långt innan dess. Så länge som lagen spelade i olika divisioner så bryddes sig ingen men nu sedan några år så harvar de runt i ligan under Elitserien och då började bråket som namnet. Till saken hör att massor av klubbar anamade de tre bokstäverna, allmänna idrotts klubben, på den tiden. Skellefteå AIK skulle vara en fotbollsklubb egentligen men det samlades en massa sporter under namnet, fotboll, friidrott och ishockey bland annat, föreläste Veronica och Taggen insåg att hon kunde en massa idrottshistoria också. I alla fall Skellefteå AIK:s idrottshistoria.
– Måste man kunna allt det där skrattade Taggen.
– Ja, om man håller på Skellefteå så är det viktigt, du vet bygdens lag, en sammanhållande kraft i ett gammal industrisamhälle, svarade Veronica, gravallvarlig.
Taggen insåg att hockey var ingenting du skämtade om.
Hade Taggen studerat AIK:s idrottshistoria så hade han kunnat lära sig att AIKs hockeysektion bildades 1921, samtidigt som Skellefteå AIK bildades. De som anser sig ha ensamrätt på de tre bokstäverna hävdar ofta att de har det därför att föreningen bildades 1891, långt före många andra föreningar. Dessutom hette inte hockeysektionen AIK, den hette AIK IF och i den verbala pajkastningen så brukade Skellefteå-anhängarna fråga om AIK ansåg ha ensam rätt på IF, idrottsföreningen, också.
Det där hade nu Taggen ingen koll på men när lagen klev in på isen så fick han snabbt klart för sig vilket lag som var hemmalag och vilket lag som var bortalag. Även om han och Veronica satt på en rätt stor sektion med Skellefteå-supportrar så var de chanslösa mot resten av publiken som bestod av 99,9 % AIK-supportrar. Den resterande lilla delen var sådana som Taggen, som satt där och funderade på varför de egentligen var där.
I Taggens fall var det uppenbart. Den rödhåriga damen som satt bredvid honom iförd en vit Skellefteå-tröja, bortadräkten, och en toppluva med Skellefteås klubbmärke hade dragit med honom och Taggen protesterade inte. Det var han alldeles för förälskad för att våga göra.
Taggen såg inte heller särskilt mycket av matchen. Han studerade sitt hjärtas dam och insåg att om det var något som fångade hennes intresse, som gjorde henne passionerad utanför sovrummet, så var det ishockey.
Veronica förvandlades till något helt annat än den samlade, lugna redaktionschef som han lärt känna. Hon förvandlades till ett onyanserat, verbalt begränsat rödhårig monster som svor i vart och vartannat ord, som fäktade med armarna, som protesterade mot alla domslut som gick mot hennes lag och som blev barnsligt lycklig när hennes AIK gjorde mål.
Taggen lärde sig ganska snabbt att när Skellefteå AIK gjorde mål då ställde du dig upp, kramades med närmaste stolsgranne, viftade med armarna i luften och jublade. En slags primitiv ritual som tydligen hörde till det här med ishockey.
När han tittade upp mot resultattavlan, som inte var en tavla utan en fyrkantig mediakub, så kunde han konstatera att bortalaget ledde med 3-1, vilket kunde förklara Veronicas lycka.
Det kunde också förklara varför hemmalaget började att skandera ”skoterraggare”, taktfast.
– Vi brukar få heta det när vi är på bortaplan, förklarade Veronica när hon såg Taggens något frågande blick.
– Skoterraggare, frågade Taggen.
– Ja, skotrar. Det finns områden däruppe där det finns fler skotrar än människor, därav skoterraggare, skrattade Veronica samtidigt som hemmalaget fick en spelare utvisad, till publikens stora missnöje.
– Nu blir det mål, förkunnade Veronica.
– Hur vet du det, frågade Taggen som först trodde att det var någon regel som sa det. Ungefär som när han var liten och spelade fotboll där tre hörnor var lika med en straff.
– AIK, vårt AIK, har seriens vassaste powerplay, svarade Veronica som om Taggen skulle veta vad powerplay var.
Han frågade inte studerade den vita isen och spelarna, kunde ganska snart räkna ut att power play borde vara att få spela med spelare mer på banan.
– AIK, det andra AIK; är dessutom inte särskilt bra i box play, la Veronica till, precis när Taggen trodde sig ha listat ut vad som var vad.
Det finns alltså powerplay, och det finns box play, funderade Taggen men insåg att box play var nog spel med en spelare mindre för AIK, hemmalaget, ställde mycket riktigt upp i det som sig ut som en box, fyra spelare.
– Kolla nu, sa Veronica
– På, frågade Taggen
– Skellefteås power play, de kör med fyra forwards och bara en back.
Taggen suckades inombords. precis när han tyckte sig förstå detta märkliga spel som kom det nya termer och han förstod att det här med fyra forwards och bara en back var något speciellt, även om han inte hade en susning om var som kunde antas vara normalt, vad som var standard.
Sen var det dags att ställa sig upp, bjuda in till kramkalas, sedan någon uppe vid blå skjutit vad som sig ut att vara väldigt hårt skott medan tre motståndare radade upp sig framför stackaren till hemmamålvakt. När pucken kom i hög fart så delade de på sig likt Moses och havet och det. blev mål.
_ Jag sa ju det, triumferade Veronica, och Taggen insåg med ens att när hon blev sådär lycklig så blev han det också. Han förstod lite eller ingenting av det här med ishockey men han förstod att det gjorde Veronica lycklig så där, på ort och ställe bestämde han sig för att studera den här sporten ingående, lära sig allt som det var värt att veta, för om Veronica blev så här lycklig av ett hockeymål så förstod han att skulle han leva vid hennes sida så var det nog bäst att han lärde sig älska ishockey.
Han insåg också att det också var helt uteslutet att älska något annat lag än Skellefteå AIK så där, på ort och ställe, bestämde sig en medelålders man, född och uppvuxen i Stockholm, utan någon som helst koppling till en liten ort långt norrut, att älska stadens hockeylag.
”Alla älskar Skellefteå AIK, Skellefteå AIK, hela Sveriges AIK” började Taggens sektion att sjunga och de hann inte in på andra varvet av ramsan innan de buades ut av resten av publiken vilket inte tyckte bekomma bortalagets supportrar det minsta. De fortsatte att sjunga innan de snabbt bytte till ”skoterraggare” och pekade mot hemmalagets stora sektion.
Taggen som nu trodde att han ändå fått ett visst grepp om det här med ishockey tappade fotfästet, igen. Bortalaget, som kom från en geografisk plats där det fanns många skotrar, kallade hemmalagets supportrar, där det inte fanns många skotrar alls, för ”skoterraggare”.
Precis när han börjat att analysera den detaljen så började hans sektion sjunga ”Hata löven, hata löven, hata Björklöven” och sedan kom en skylt upp med ett ”Håll Sverige Rent” märke fast med texten ”Håll Västerbotten rent” och ett klubbmärke, ett löv, som kastades i en papperskorg.
– Vi hatar Björklöven mer än AIK, jag kanske skulle ha sagt det, förklarade Veronica.
Taggen insåg att uppgiften att studera och lära sig ishockey skulle bli en tuff uppgift. Framför allt måste han lära sig varför ett lag från Skellefteå sjöng om ett annat hockeylag, en division under dem, på en helt annan match, mot ett helt annat lag.
– Sådär gör vi alltid, skrattade Veronica, som om det var helt uppenbart och fullständigt logiskt.
Taggen var bara förvirrad, mycket, mycket förvirrad.
De släppte telefonsamtalet som de nyss avslutat tämligen omgående vilket var typiskt Veronica. Hon pratade inte om jobbet när de var ensamma och när ett ämne var uttömt så gick hon snabbt vidare. Det var sällan det blev några repriser i umgänget med henne
– Du är snabb på att släppa grejor, sa Taggen och gjorde sitt yttersta för att det inte skulle låta som en anklagelse eller som kritik.
– Du ältar en del va, svarade Veronica och log.
– Jag pratade om det med Kristin och hon sa att det var typiskt män, skrattade hon..
– Har du pratat om mig, med andra, frågade Taggen och även den frågan formulerades med stor försiktighet. Han la in ett leende för att understryka att det bara vara det, en fråga.
– Det här väl klart att jag pratat om dig med min flickvänner, sa Veronica med ett skratt. Hon kallade dem det, flickvänner, den ganska stora krets kvinnor som hon ingick i. Till skillnad från Taggen så hade Veronica ett rätt stort socialt nätverk och många som hon umgicks med.
– Gör inte du det, med dina vänner, frågade Veronica.
– Jag är man, vi pratar inte om sånt, svarade Taggen.
– Vad pratar ni om då, frågade Veronica och la huvudet lite på sned som för att fokusera extra mycket på honom och det han nu ge till svar.
– Ja, inte vet jag, vi pratar om sport, vädret, fiske, jakt, lite politik men vi pratar inte om hur vi mår eller om våra förhållanden, om vi inte gnäller och beklagar oss vill säga. Då kan vi prata.
– Vi är väl olika där då, konstaterade Veronica.
– Du, jag behöver hjälp med min telefon. Jag har väl petat på någon inställning. Kan du se om du kan fixa det. Jag vill se vem det är som ringer men det har slutat att fungera, sa hon och bytte helt ämne vilket betydde att mäns samtal med sina vänner nu var uttömt.
– Nummerpresentatör, sa Taggen.
– Ja, det kan kanske det heter. Kan du fixa det,, sa Veronica och kastade över telefonen till honom.
Det där var två saker som Taggen hade många invändningar mot. För det första skulle han aldrig komma på tanken att kasta sin mobiltelefon även om det funnits tillfällen då han helst av allt skulle viljat skickat den rätt in i närmaste stenvägg men då beroende på den han pratat med, inte på telefonen. För det andra att alldeles för många i omgivningen trodde att om du kan en del om datorer och mobiltelefoner att du kan allt om alla datorer och mobiltelefoner.
I normalfallet så hade Taggen levererat en längre föreläsning runt punkt nummer två men nu var det Verionica som bett om hjälp och det försatte saken i ett helt annat läge.
– Jag kan göra ett försök, svarade Taggen och plockade samtidigt upp sin egne iPhone och gjorde en sökning på hur du aktiverade nummerpresentatör på en Windows Mobile-telefon.
Svaret var enkelt – skicka ett SMS till operatören med en sifferkod.
– Så, klart, svarade Taggen och räckte över telefonen till Veronica.
– Du är ett geni, svarade hon och skickade en slängkyss till honom, reste sig och gick mot köket. Sannolikt för att hämta en ny flaska vin eftersom de just gjort slut på den första.
Veronica bodde stort, i en stor lägenhet, elegant inredd. Inte pråligt, överdrivet utan nedtonat med få saker på väggarna, diskreta gardiner och möbler som utan tvekan hade krävt en hel del tankeverksamhet innan de införskaffades och ställdes på plats. Det passade inte riktigt med Veronicas spontana lite brusiga, högljudda natur men det kanske bodde en inredningsarktitekt i henne, tänkte Taggen.
Själv hade han gjort ett besök på IKEA sedan det gemensamma bohaget med Eva hade delats upp och han landat i sin lilla tvåa. Han har köpt det han måste ha. En soffa, en fåtölj, en säng, ett köksbord med stolar och några mattor. Resten hade han plockat ihop på second hand-butiken om låg i samma kvarter. Det gjorde att hans lägenhet spände över åtskilliga årtionden, en blandad kompott som gav ett ihopplockat intryck. Det gjorde inte Veronicas lägenhet. Här var allt stilrent, anpassat, sammansätt och genomtänkt men hon saknade en sak, en TV. Det tog ett tag innan Taggen upptäckte det för hittills så hade han bara haft ögon för Veronica och de hade allt som oftast något att prata om. De hade ännu inte tillbringat någon tid i hans lägenhet utan Taggen hade sovit hemma hos Veronica sedan den där helgen ute i Stockholms skärgård.
– Gillar du sport, frågade Veronica när hon landade i soffan igen med en ny. öppnad flaska vin.
– Nej, det kan jag inte säga att jag gör. Jag ogillar inte sport men jag har inga lag som jag följer eller så, svarade Taggen, lite söker på vad som skulle komma nu.
– Vi ska gå på hockey Tage, mitt lag kommer till stan, så vi ska gå på ishockey, du och jag, på söndag, svarade Veronica.
– Vilket är dit lag då, frågade Taggen, nyfiken på vart samtalet skulle ta vägen.
– Skellefteå AIK, svarade Veronica snabbt och av alla lag som Taggen möjligen skulle kunnat gissa på så fanns inte Skellefteå klar med på den listan.
– Skellefteå, frågade Taggen.
– Min pappa är från Skellefteå och han höll på AIK, som de säger däruppe så jag är indoktrinerad, hjärntvättad och håller på Skellefteå.
– AIK, det finns väl redan ett AIK; ett annat AIK, invände Taggen.
– Det där är en gammal tvist och ett gammalt bråk. AIK hävdar att det bara finns ett AIK medan Skellefteå AIK och en massa nara AIK menar att AIK inte har rätten till de tre bokstäverna. Däruppe säger ingen Skellefteå, där säger alla AIK.
– Okej, så vi ska gå på ishockey och se Skellefteå AIK, frågade Taggen.
– Det ska vi, svarade Veronica och tillade:
– Du vill inte veta vilka de möter?
Nu var Taggen inte särskilt intresserad av just det och han var lika lite intresserad av sporten ishockey som han var av Skellefteå AIK som resten han var ointresserad av resten av idrotts-Sverige men nu var det hans hjärtas dam som frågade och då svarade du.
– Jag gillar det inte, sa Veronica när de landat i hennes soffa efter en händelserik dag där de inte fått tid att prata igenom mötet med SÄPO på tu man hand, förrän nu. Nu var de ensamma, efter en rätt hektiskt nyhetsdag på tidningen, middag hemma hos Veronica och nu kunde de prata, ostört.
– Det gör inte jag heller, svarade Taggen och tillade:
– Men frågan är om vi har så mycket val. Kräver vi att vi får skriva det vi vill så får vi inte veta någonting och då har vi ingen story.
– Jo, men varför ska vi lägga oss platt? Vi kan väl åtminstone komma med ett motbud och liksom protestera, invände Veronica.
Hon hade naturligtvis rätt och Taggen insåg att han borde ha försökt att köpa sig tid. Sagt att han ville fundera och återkomma med ett besked.
– Du har rätt, jag borde inte ha gått med på något där och då. Jag skulle ha bett om att få fundera och sagt att jag ville återkomma.
– Gjort är gjort, och det är bara de som aldrig gör något som aldrig gör fel, svarade Veronica och fyrade av ett leende mot honom som gjorde Taggen knäsvag, fast han redan satt ned.
– Måste vi gå med på det de vill då? Vi kan ju skriva det vi vill i alla fall, klargöra att om SÄPO vill bråka så slänger vi grundlagarna i ansiktet på dem, ringer alla kollegor och delar med oss av att det vi vet, förslog Taggen.
– Du menar att vi gör som Washington Post när de förbjöds att skriva om skandaler runt Vietnamkriget, vad var det det hette, jo, Pentagon dokumenten, The Pentagon Dokuments , från han den där Elfsberg?
– Ja, nått åt det hållet. Förbjuds vi att skriva om det här av SÄPO så skickar vi allt vidare, rubbet till en annan tidning eller ett annat media så få de allt det vi vet, instämde Taggen.
– Det skulle vi faktiskt kunna göra, sa Veronica, något utdraget som att markera att hon funderade samtidigt som hon pratade.
– Vi skulle också kunna bjuda in någon av våra konkurrenter direkt, ta med dem i ett samarbete, och dela upp hela storyn. Vi kör det SÄPO godkänner så kör konkurrenten resten, funderade Taggen.
– Jag ringer Bengtsson, sa Veronica, snappade åt sig sin något klumpiga mobiltelefon med ett fysiskt tangentbord, petade loss plastpennan och hittade till slut Bengtssons telefonnummer.
– Veronica här, jag sätter dig på högtalare, Tage är här, sa hon så snart tidningens chef lyfte luren.
De drog snabbt sin plan medan Bengtsson var tyst och lyssnade. Bengtsson petade in ett och annat okej här och var som för att bekräfta att han fattade det de berättade.
– Jag har en ännu bättre idé, sa han när de kommit till slutet av sin plan.
– Som är, frågade Veronica.
– Minns jag inte helt fel så ligger det ett utgivningsbevis för saligen insomnade Södertälje Allehanda någonstans i tidningens arkiv. Jag tror att vi fick det när den tidningen lades ned och de var skyldig oss en massa pengar för tryckningen.
– Vad ska vi med Södertälje Allehanda till, frågade Taggen och Veronica med en röst.
De fick ett bullrande skratt till svar.
– Ni inte bara fyller i varandras meningar, nu uttalar ni dem samtidigt och identiskt också, skrattade Bengtsson och forsatte:
– Jo, så här. Vi blåser liv i Södertälje Allehanda, kör ett enda nummer och kör allt där, utan någon konkurrent,
– Fan, du är ett geni, Bengtsson, men kan vi göra det?, frågade Veronica som var den som första fattade Bengtssons upplägg.
– Vi registrerar en ansvarig utgivare, skickar in uppgifter om en ny styrelse och ser till att Södertälje Allehanda är fläckfri, registrerad och klar. Sen köper Södertälje Allehanda tjänsten att skickas med vår tidning, inbladad som en bilaga. Två tidningar, samma ägare, olika bolag, olika styrelser och naturligtvis olika ansvariga utgivare också, förklarade Bengtsson.
– Men då måste ju det skickas fakturor mellan bolagen och tidningarna, eller hur, frågade Taggen.
– Självklart, allt ska gå rätt till. Styrelse, ansvariga utgivare, fakturor, konton, rubbet. Allt ska vara på plats så om SÄPO ger smyger sig på oss så pekar vi på allt det och förklarar att det är två olika tidningar, olika bolag och att allt betalats mot faktura, svarade Bengtsson.
– Fast det är ju rätt uppenbart det vi har gjort, fortsatte Taggen.
– Exakt och det är precis det som är meningen. Det ska vara uppenbart att vi lurat SÄPO, eller att vi rundat dem och deras avtal. Det är klart som korvspad att vi är Södertälje Allehandas källa men det kan inte SÄPO efterforska, och även om de kan det så kommer vi att skriva om det. Ger sig SÄPO på oss så kommer det att framstå i rätt taskig belysning, svarade Bengtsson.
– Du tror det håller, frågade Taggen.
– Håller och håller, här handlar det inte om att något ska hålla utan att alla konkurrenter, alla medier skriver om det. SÄPO kan inte ge sig på alla medier, replikerade Bengtsson.
– Jag har en ännu bättre ide, sa Taggen när Bengtsson pratat klart.
– Jaha, och det är?
Nu var det Veronica och Bengtsson som ställde samma fråga.
– Vi ser till att Södertälje Allehanda skickas med som bilaga i en massa tidningar, svarade Taggen.
– Alla tidningar som trycker bilagan är delägare i Södertälje Allehanda. Vad ska SÄPO göra, slåss med hela tidningsSverige?
Taggen hoppade snabbt ur taxin betalade och hade för avsikt att gå till vänster, in genom porten till Stefanssons kontor när han upptäckte en tobaksaffär till höger. Röksuget slog plötsligt till med full kraft.
Taggen hade kämpat med samma röksug några veckor tidigare när han insåg att John Silver utan filter inte var hans vän utan för varje vit giftpinne som han eldade upp så förkortade hans sitt liv. Värst hade det varit på jobbet. Ringde telefonen så gick handen direkt utefter skrivbordet i jakt på cigarettpaketet, en bit in i ett telefonsamtal likaså och i samband med laffe så var det en hård kamp. Alkohol och cigaretter visade sig inte heller vara en bra kombination, det vill säga alkohol, när du försökte sluta att röka.
Öl, vin och sprit lockade fram John Silver i honom men efter en 3-4 dagars kamp så började nikotinet gå ur kroppen och suget var hanterbart.
Nu kom ett infall om ett plötsligt återfall och Taggen blev stående likt åsnan mellan två hötappar.
Skulle han gå åt höger, köpa ett paket, röka en cigarett snabbt innan han gick upp till Stefanssons kontor. Ingen de som var där visste ju mera exakt hur långt mötet hade varit, tänkte Taggen innan han insåg att han skickat ett meddelande till Veronica strax efter det att dörren slagit ungdom bakom honom när han lämnade SÄPO. Hon visste när mötet var slut men hon visste också att han tänkte gå för det han egna också skrivit vilket innebar att han faktiskt hade gott om tid att både röka, gå en sväng och hoppas att lukten vädrades ur kläderna.
Så där stod han alltså, en medelålders man, myndig, fri att fatta sina egna beslut sedan många år tillbaka och övervägde om han skulle köpa cigaretter eller inte. Något som han kvalificerat sig för länge sedan, vad åldern anbelangar. Taggens nästa tanke var om hans obeslutsamhet hade att göra med en rödhårig kvinna eller med hans hälsa, hans egen oro över sin hälsa rättare sagt.
Det var den typen av överväganden som han stod där, på trottoaren, och gick igenom i sitt huvud när någon la handen på hans axel och frågade:
– Vad står du här för?
Det var Bengtsson, hans chef.
– Eh, jag stannade bara till för att fundera lite, svarade Taggen.
– Fundera på vad, frågade Bengtsson.
–Om jag ska köpa ett paket cigaretter eller inte, svarade Taggen.
– Men för helvete Taggen, har du helt tappat det? Behöver du cigaretter så köper du cigaretter, skrattade Bengtsson.
– Jag har ju slutat, invände Taggen.
– Har du slutat så ska du inte ha några cigaretter, svarade Bengtsson, tog Taggen i armen och drog iväg honom, åt vänster.
Det fick avgöra beslutet. Taggen skulle inte återfalla i nikotinmissbruk, inte idag.
Taggen och Bengtsson äntrade hissen tillsammans, åkte upp till Stefanssons kontor där Stefansson tog emot dem.
– Veronica är på väg, sa Stefansson kortfattat och klev fram till kaffemaskinen och började göra iordning fyra koppar kaffe, utan att fråga någon av de närvarande eller de som var på väg huruvida de villa ha kaffe eller inte.
Taggen noterade att Stefansson inte valde det billigare italienska Lavazza-kaffet den här gången utan ett kaffe som det stod Kahl på.
Vi är tydligen värda lite mer och lite bättre kaffe nu, tänkte Taggen.
Hade Taggen studerat allt det kaffe han druckit under åren, läst på aldrig så lite om kaffe, så hade han känt till att Kahls kaffebönor bara är snäppet dyrare än Lavazza. Handlar det om pengar så, marginellt bättre.
Plötsligt öppnades dörren och rödhårigt yrväder uppenbarade sig. I alla fall i Taggens ögon. I de övrigas hon så klev Veronica in genom dörren, var framme vid Taggen i tre snabba steg och kysste honom på munnen.
Jaha, ingen diskretion kollegor emellan och hon tänkte uppenbarligen inte mörka någonting inför Bengtsson, tänkte Taggen.
– Vi sätter oss här och startar genomgången, klargjorde Stefansson, och pekade mot konferensbordet, med stolar, där kaffet dukats fram.
Stefansson plockade fram ett block, en reservoarpenna, tittade på Taggen och sa:
– Kör.
Taggen redogjorde för mötet i så god tidsordning som han kunde. Han berättade om vad SÄPO Hade hittat, vad de ville men utan att gå närmare in på det avtal han hade ingått.
– Vad har du i din dator och i din mobiltelefon, avbröt Bengtsson när Taggen kommit så långt i sin redogörelse.
– Jag lagrar inga källor, inga känsliga dokument eller liknande i min elektroniska prylar, svarade Taggen, väl medveten om varför Bengtsson frågade.
– För det första har jag inte så många källor och i den, men har jag det så finns de i en snart anteckningsbok, inlåst.
– Om du ska ringa dem, hur kommer du ihåg vilket nummer de har, frågade Bengtsson, nöjd över Taggens svar.
– På samma sätt som vi gjorde förr, jag memorerar dem, svarade Taggen.
– Vad ville SÄPO att du skulle göra med dina prylar då, frågade Veronica.
– De ville inte att jag skulle göra någonting, inte söka efter avlyssningsmjukvara eller liknande, ingenting som jag inte brukar göra, svarade Taggen.
– Vi får förse dig med en ny dator och en ny mobiltelefon, svarade Bengtsson.
– Bra, klokt, inflikade, Stefansson på sitt sedvanliga korthuggna sätt.
– Fortsätt!
– Det var väl på det hela taget vad de ville, svarade Taggen och fortsatte:
– Jag ville veta om jag kan skriva om det här om jag nu hjälper dem och fick då veta att det kan jag göra, och får jag göra, men bara under vissa villkor.
– Vilka villkor, kom det snabbt från Veronica.
– Jag kan inte skriva om metoder, hur de jobbar och de vill kontrollera det jag skriver och de kan ha åsikter om det, stryka saker och så, svarade Taggen, defensivt, för det var nu kollegornas kritik kunde komma och frågan var vilken typ av artilleri det skulle bli.
– Ingick du något avtal, kom det snabbt från Stefansson.
– Jag gick med på det, svarade, Taggen, nu ännu mer övertygad om att snart skulle bomben brisera med full kraft.
– Bra svarade Stefansson, för du är i underläge här. De kan förneka allt, utmåla dig som halvtokig, och de skulle till och me kunna gripa dig, kasta dig i en cell och sen skulle du få en grundlig lektion i att i den här världen gäller inte riktigt samma lagar som du är van vid. Min gissning är att den inte kommer att ändra mycket, de vill ju framstå som superagenter här. Ändrar de något är det förmodligen detaljer som inte har någon större betydelse.
Stefanssons redogörelse var mer än Taggen hört honom säga under alla deras möten tillsammans och det var effektivt. Veronica och Bengtsson svalde det de tänkte säga när förlagets advokat klargjorde att de inte hade så mycket val än att spela med.
Vad säger du när du har ingått ett avtal med Satan själv SÄPO?
Taggens hjärna gick på högvarv och han ångrade att han gick med på Isakssons förslag så snabbt och så lättvindigt men nu var det försent och nu skulle han dessutom försöka övertyga sina chefer om att det var ett bra avtal.
För att hinna tänka igenom vad han skulle säga så bestämde han sig för att gå tillbaka till Stefanssons kontor en sträcka som var betydligt mycket längre än han brukade gå men nu gällde det att vara förberedd för det finns inget värre än att försöka att övertyga två yrkesretoriker, journalister, om det kloka i att ha ingått ett avtal med landets underrättelsetjänst. Det gjorde du inte som journalist och det gjorde du inte vare sig före eller efter IB-affären, då två journalister slängdes i fängelse för att ha avslöjat en hemlig underättelseorganisation.
SÄPO tillhörde den andra sidan, staten, makten och de som journalister ska övervaka. De ingår du inga avtal med.
Taggen hade ingått ett avtal med Satan själv och nu måste han försvara det.
Han skulle få tillgång till ett exklusivt material före alla andra, kollegorna och konkurrenterna men han hade också gått med på att skriva sina texter så att SÄPO kunde godkänna dem. En utomstående skulle styra hans skrivande och det var ett absolut och stenhårt nej och ett brott mot alla moraliska och etiska regler inom journalistiken. Sådana avtal skulle du aldrig gå med på i din roll som journalist och vad värre var, det var en myndighet som skulle bestämma. De du var satt att granska som journalist. På toppen, som om det nu inte räckte, så var det dessutom SÄPO av alla myndigheter som skulle styra hans skrivande.
Taggen hade nu två val – berätta om avtalet och också berätta att SÄPO kunde påverka innehållet i det han skrev eller tiga om avtalet och bara berätta vad SÄPO ville och att om han hjälpte dem så skulle de få en riktigt bra story. Även om det första tedde sig mer lockande, att hålla käften om innebörden och innehållet i avtalet så insåg Taggen snabbt att om SÄPO krävde att han skulle plocka bort detaljer, tvätta texten och göra den alldeles för tam och innehållslös så skulle Bengtsson och Veronica ifrågasätta om han tappat allt. De skulle aldrig acceptera eller publicera en för tandlös och innehållslös text samtidigt som de också snabbt skulle förstå att Taggen hade ingått ett avtal med Satan själv som innebar att de styrde hans skrivande.
Det fanns ingen annan utväg än att säga som det var, ta smällen och sedan försöka att överleva,
Allt det tänkte Taggen på medan han i lugn promenadtakt vandrade gatorna fram – mot Stefanssons kontor.
Han såg därför inte den jämnårige mannen som kom ut från en port och som tog rygg på honom, på lagomt avstånd för att inte tappa bort Taggen och för att ta reda på vart han var på väg.
Taggen stannade upp, tittade sig omkring som för att ta reda på var han var, halade upp sin iPhone, matade in adressen till sökjättens karttjänst och gjorde en positionsbestämning. Han hade en ganska god bit kvar och visserligen så har han slutat att röka och visserligen så hade han börjat att röra på sig lite mer, äta lite bättre men det var inte så att hans förändrade vanor hade gjort underverk med hans taskiga kondis på bara någon vecka.
Taggen vinkade in en taxi, gav chauffören adressen och tog plats i baksätet.
Hela den manövern tolkades helt fel av landets säkerhetspolis. Mannen tolkade det som att Taggen sett honom, förstått att han var förföljd och att Taggen hade sinnesnärvaro att snabbt ropa in en taxi och sedan försvinna. Det faktum att en medelålders, överviktig journalist med dålig allmän kondition valde att åka taxi till ett advokatkontor, istället för att gå misstolkades och övertolkades som att Taggen hade kunskaper som skulle ha fått 007 James Bond att blekna i en jämförelse.
Taggen tog en taxi för att han inte orkade gå vilket ledde till att landets säkerhetspolis samlade ihop rätt ansenliga resurser för att inte tappa bort Taggen en gång till. Isaksson skrev ett PM, begärde ett extra anslag och sedan ringde han sina amerikanska kollegor för att höra om de inte kunde avvara lite avancerad teknisk utrusning för att övervaka en ovanligt slipad journalist. Det faktum att SÄPO per omgående tappat bort en journalist som var satt under övervakning berättade Isaksson naturligtvis inte. SÄPO hade inte det bästa ryktet bland kollegorna ute i västvärlden efter att ha avslöjats med att spionera på sjukhusanställda, ha tillåtit en politisk underättelseorganisation, även om denna organisation spionerade på kommunister, och sedan fått schavottera i medierna sedan samma yrkeskår, journalisterna, avslöjat dem.
Det dåliga ryktet var för övrigt resultatet av samma analytiska misstag som SÄPO begick när de fick för sig att Taggen bara några minuter efter det att han blivit förföljd och övervakad skulle ha upptäckt det. Det faktum att Taggen ropade in en taxi, när det bara fanns en taxi i närheten tolkades också som att Taggen blixtsnabbt hade övervägt olika flyktvägar, ned i tunnelbanan som fanns i närheten, en buss från busshållplatsen i närheten eller en taxi.
Den som någon gång promenerat i Stockholms innerstad vet mycket väl att det finns en tunnelbanenedgång snart sagt överallt och det råder inte heller någon brist på busshållplatser. Nu slumpade det sig alltså som så att Taggen ropade in den enda taxin i närheten och försvann in i ett myller av bilar, cyklar, gående och hus. För att förklara sin blunder så drog mannen en vals som gick ut på att Taggen hade upptäckt honom, snabbt övervägt olika flyktvägar och valt den väg som gjorde att han skakade av sig sin övervakare.
En krånglig, och lätt långsökt förklaring som en gammal munk från 1300-talet aldrig hade godtagit. Förutsatt att munken, Ockham, hade känt till vad en taxi var för något. William Ockham som antas ha levt mellan åren 1287–1347 var en franciskanermunk som anses vara upphovsman till det om kallas Ockhams rakkniv, en vetenskaplig metod som går ut på att den enklaste förklaring till en observation oftast är den mest rimliga, logiska och mest troliga förklaringen. Rakkniven i sammanhanget används för att raka bort en massa alltför fantasifulla och livliga förklaringar. Det är en alldeles utmärkt metod för att inte fastna i alltför vildvuxna och fantasifulla förklaringar och landa i en konspiration som är hart när omöjlig att ta sig ur.
Taggen var mer än familjär med Ockhams rakkniv- Han använde den vetenskapliga metoden mycket ofta och hade därför ett rykte om sig att vara ”en rätt trist typ”. När kollegorna bullade upp ett scenario som förvisso var mycket lockande och intressant så kunde Taggen skjuta ned hela bygget med att ställa en fråga som var mycket logisk, enkel och sannolik. I efterhand så visade det sig dessutom att Taggen i stort sett alltid hade rätt.
Hade Taggen ställts inför den jämnårige mannens förklaring så hade han skjutit ned den med en enda enkel fråga:
– Du tror inte att han bara var trött i fötterna då?
Nu fanns inte Taggen på andra sidan skrivbordet och frågan ställdes aldrig.
Taggen hade fått en tid och en plats. Tisdag 10.30 och när han anlände till adressen så var det rådde det ingen tvekan om att innanför glasdörrarna, bakom de två Securitas-vakterna, receptionen och slussen in så låg landets underrättelsetjänst. Den som tvekade det minsta kunde läsa ”Säkerhetspolisen”, på en vit, hög mur stod Säkerhetspolisen.
Taggen passerade vakterna, öppnade den tunga glasdörren och gick fram till receptionen där ytterligare en Securitasvakt mötte honom, En glaslucka öppnades.
– Jag heter Tage Turesson och ska träffa Isaksson, när han skulle formulera meningen så slog det honom att han inte visste vad Isaksson hette i förnamn.
– Per Isaksson, ja jag ser det här. Slå dig ned så ringer han honom, svarade mannen på andra sidan glaset.
Taggen vände sig om, slog sig ned i en mindre grupp med möbler som hade tydliga drag av läkarmottagning. Möbler längs väggen, neutrala, stolar, två soffor och ett diskret mindre bord. Allt kliniskt rent och till skillnad från en läkarmottagning så fanns inga tidningar, absolut ingenting att läsa.
Slussen intill receptionen öppnades och Isaksson uppenbarade sig. Han tog några snabba steg mot Taggen, sträckte fram handen.
– Välkommen, tack för att du tar dig tid och komma och lyssna på oss, sa han och vände i samma sekund tillbaka mot slussen i glas.
– Skriv in dig och ta en besöksbricka, sa Isaksson och pekade mot en liten pulpet med en besöksbok och besöksbrickor som hängde i neutrala blå, halsband.
Bricka
Taggen skrev in sig, tog en bricka och gick in i slussen som bar in i huset. Slussen bestod av dubbla, tjocka glasväggar och dörrar som låstes upp från receptionen och den som tog emot besökaren. Du släpptes in genom den första dörren av receptionen, inne i slussen så öppnades nästa dörr med bricka och passerkod som den som tog emot dig matade in.
Väl inne i huset så var besökaren mottagarens ansvar.
Som besökare så tog du dig däremot inte särskilt långt. Utan passerkort och koder så nådde du bara första våningen och då bara besöksrummet, såvida du inte försökte forcera solida och förstärkta dörrar. Hela huset var byggt i olika lager, likt en lök. Ju längre in mot centrum du kom, desto fler kontroller och desto högre säkerhetsklassning krävdes för att få komma in.
Taggen tog sig in i det första lagret och då bara till ett större besöksrum.
– Slå dig ned, sa Isaksson.
– Vill du ha något, kaffe, vatten?
Taggen tackade artigt nej.
– Nej, tack det är bra.
–Ok, då kanske vi ska komma till saken. Ett ögonblick bara så ska jag kalla på en av våra analytiker, sa Isaksson och tryckte ned en knapp på snabbtelefonen som stod mitt på bordet de satt runt.
– Jag kommer, svarade en röst.
Isaksson bekräftade inte det som redan var sagt. Han tittade bara på Taggen och nickade.
Inom en minut öppnades dörren bak i rummet och en gänglig man i 30-35 årsåldern klev in med en dator under armen som han snabbt kopplade upp mot den väggfasta skärmen som tändes upp.
– Det här är en av våra säkerhetsanalytiker och tekniska experter, sa Isaksson utan att nämna mannen vid namn.
– Jag kanske ska ge en kort bakgrund, sa mannen, klickade till på datorn som visade en äldre karta på väggen, före murens fall och Sovjetunionens kollaps.
– Öst kontra väst, det där kan du säkert, och Sovjetunionens kollaps. Det som hände därefter var att en mycket stor mängd underrättelsefolk blev arbetslösa, inte minst i det tidigare Östtyskland. Det här var teknisk kunnigt folk som måste försörja sig på något sätt så de exploaterade möjligheterna att lura folk på pengar bland annat via nätet. Se satte upp falska investeringsbolag, falska ekonomiska system och falska avkastningsrapporter i rätt sofistikerade investeringsbluffar.
Mannen bytte bild på skärmen och visade en mängd eleganta broschyrer, reklammaterial och en webbplats som visade hur investeringar utvecklats.
– Det här är oerhört smarta bedragare som jobbar långsiktigt. De ber dig om en mindre investering, runt 5 000 kronor, som de sedan visar ur snabbt den växer men inte till onormala siffror. De här systemen visar på en tillväxt på runt tusenlappen på ett kvartal, en mycket god avkastning men inte för fantasifull. Vill du ta ut det du satsat, inklusive vinsten, så är det inga problem. Här tar bedragarna en risk men de vet också att om du kan öka en investering på 5 000 kronor till 6 000 kronor på runt tre månader så kommer du att sätta in ännu mer pengar nästa gång. Är du med så långt, frågade mannen plötsligt.
– Jag är med svarade, Taggen.
– Bra. De här bedragarna jobbar inte bara långsiktigt utan de siktar också på utvalda offer och för att komma över de uppgifter de behöver så attackerar de ibland andra, i den närmaste kretsen runt det utvalda offret och det är här du kommer inte i bilden. Du har blivit hackad, din adressbok är stulen och av misstag så användes din uppkoppling, ditt abonnemang, en längre period av de här bedragarna. Jag gissar att det landat en rätt saftigt telefonräkning hos dig rätt nyligen?
– Ja, jo, det stämmer, bekräftade Taggen.
– Gott, det var ett misstag. De tänkte bara använda din uppkoppling, ditt abonnemang för att plocka in vad du gjort senast, plocka åt sig geodata, adressboken och lite annat men glömde att koppla ned och när du sedan resta runt, vistades i London, så kostade det en massa pengar. För att dölja sitt misstag aktiveras ditt e-postkonto så att det skulle hämta e-post rätt frekvent liksom väderdata och en del annat. De dolde snabbt sitt misstag och fick dig att tro att det var du som hade missat.
– Så det var det inte, fråga Taggen.
– Nej, du hade ställt in prylarna rätt, din mobiltelefon för att vara mer exakt.
– Men ursäkta, hur har de kommit åt min mobiltelefon. jag har en iPhone, de ska ju vara rätt säkra, frågade Taggen.
– Det är en förbaskat säker telefon men du har knäckt din telefon och då är den inte alls lika säker längre, svarade mannen utan att titta på Taggen.
– Häng med nu, sa han och bytte bild på skärmen igen.
Nu visades någon slags övervakningssystem, enkelt i designen, ingen grafik, rutor som visade en massa rullande data och Taggen dig slutsatsen att det handlade om trafikdata.
– Nu tar jag över din telefon, sa mannen och knappast snabbt in några kommandon.
Taggens telefon vibrerade och på skärmen visades en notis ”Ho, ho, ho – jag har blivit hackad”.
– God Jul, eller nått sa mannen, med ett skratt.
Taggen blev sittande med telefonen i handen som om han inte riktigt trodde på det han tittade på.
Taggens iPhone var mycket riktigt knäckt därför att den annars inte gick att ansluta till det svenska mobilnätet. Apple hade ännu inte lanserat iPhone i Sverige eller stora delar av Europa.
– Din pryltokighet kostade dig din säkerhet, sa mannen, plocka ihop sin dator och lämnade rummet lika snabbt som han kommit.
– Vi har innehållet i din telefon, allt, sa Isaksson som fram till dess hade suttit tyst.
Taggen kände en iskylda sprida sig längs ryggraden och hans hjärna gick på högvarv – vad hade han i sin iPhone och vad hade han lagrat sedan han skaffade den?
Han visste att det inte fanns några källor, uppgiftslämnare i telefonen av den enkla anledningen att dels så hade Taggen sällan kontakt med några visselblåsare, dels lagrade han aldrig känsliga uppgifter i din dator eller i sin mobiltelefon. Det hade han lärt sig i lumpen av en gammal grå, veteran. En fanjunkare som inledde med att berätta för de nyinryckta att visserligen var Sverige neutralt och skulle stå mellan stormaktsblocken men fienden kom oavsett det från öster.
Taggen funderade på vad han hade gjort, vad han hade lagrat och vad som kunde finnas i telefonen.
– Lugn, sa Isaksson.
– Det finns i stort sett ingenting komprometterande. Porrsurfar du så gör du det inte på din mobiltelefon och det mesta är jobbrelaterat. Vi hittade några tveksamma kvitton som satts upp som representation men det är skitsaker, ingenting vi sysslar med, fortsatte Isaksson.
– Jaha, så vad vill ni då, frågade Taggen.
– Vi vill att du ska fortsätta att vara hackad och att du ska hjälpa oss att om möjligt locka fram de här bedragarna, svarade Isaksson.
– Ni sysslar inte med kvitton men är intresserade av bedragare, frågade Taggen.
– Smart, Thuresson, smart. Nu förhåller det sig så att de här bedragarna ibland sysslar med utpressning också och de har plockat åt sig lite smaskiga saker som de har hittat hos en försvarspolitiker. Det sysslar vi däremot med.
– Så ni vill ha min hjälp att locka fram bedragarna, hur ska det gå till då, frågade Taggen.
– Låt oss fundera på den saken, vi vill veta om du är med?
– Hur ska jag kunna veta om jag är med när ni inte vill berätta vad det är ni vill att jag ska göra?
– Du ska ta emot och lagra en del uppgifter om en ekonomichef på ett större företag som kommer att framstå som ett lämpligt offer för bedragarna. När de tömmer din telefon, för det har de inte gjort ännu så kommer de att hitta honom.
– Okej, sen då?
– Det blir inget sen då, Du kan inte skriva om detta, inte prata om det men om vi lyckas få tag på bedragarna så kommer vi att se till att du får informationen före alla andra, men då kommer det att se ut som ett helt vanligt polisingripande mot gripna bedragare. Du kommer få tillgång till åklagaren, offer och de delar som vi kan släppa förutsatt att du skriver det ungefär som vi vill.
– Och om jag inte gör det?
– Då skiljs våra vägar här och nu och vi kommer att förneka att du har varit här, att det här mötet överhuvudtaget har ägt rum och väljer du att skriva om det så kommer kvitton och den annat att lämnas över till Ekobrottsmyndigheten. Det fanns inte mycket på dig Thuresson men tillräckligt för att stöka till din tillvaro ett tag framöver i alla fall. Det gör vi inte som en hämnd utan för att vi måste. Vi är trots allt poliser.
Taggen insåg med ens att det var allvar. Kvittona var några middagar som inte var jobbrelaterade, en och annan våt kväll på ett bättre etablissemang i Tyskland, London och Hannover. Det senare inkluderade även en runda i Hannovers porrkvarter, Red Light District, och tidningen tillät inte avdrag för stripshower och drinkar men på kvittona stod vara mat uppsatt. Dyr mat förvisso men bara mat. Namnen på baksidan var inte heller jobbrelaterade eller ens riktiga. Taggen hade gjort det många andra gjorde, låtit företaget ta en dyrare nota i samband med en resa. En nöjeskväll som blev till en arbetsmiddag.
En utredning skulle resultera i en smäll på fingrarna, löneavdrag och kanske indragna arbetsresor en tid framöver men inte mycket mer män så.
– Du kvittona är som du uttryckte det nyss, en skitsak, och det vet du, men kan jag få exklusiv access till materialet och det kan bli en serie artiklar så är jag med.
– Jag sa att du var smart, Thuresson, och det står jag fast vid, log Isaksson.
– Vi hör av oss, sa han och reste sig som för att markera att nu var mötet över.
