av Mikael Winterkvist | sep 10, 2025 | Bluesky, Mastodon, Nyheter, Taggen
Nya iPhone Air har en imponerande tunn design med ett chassi på endast 5,6 millimeter och en upphöjd kameradel. Men extremt tunna telefoner innebär kompromisser, och mycket av diskussionen kring iPhone Air har handlat om batteritiden.
Apple beskriver batteritiden som “hela dagen” och säger att detta uppnåtts genom en kombination av specialutvecklade kretsar – däribland det nya C1X-modemet och N1-chipet för trådlös anslutning – programoptimeringar som Adaptive Power Mode i iOS 26 samt en omarbetad intern layout som maximerar utrymmet för batteriet.
Svår att jämföra
I praktiken är dock en formulering som “hela dagen” svår att jämföra med. Därför anger Apple mer konkreta siffror i de tekniska specifikationerna. Vid uppspelning av offlinevideo är iPhone Air klassad för 27 timmar, och vid strömmad videouppspelning – den mest realistiska mätningen enligt Apple – når den 22 timmar.
Det är siffror som ligger under övriga modeller i iPhone 17-serien, där längre batteritid är en central nyhet. Basmodellen iPhone 17 når 27 timmar vid strömmad video, medan 17 Pro och 17 Pro Max når 30 respektive 35 timmar.
Samtidigt är iPhone Air jämförbar med iPhone 16 Pro från förra året, som också anges till 22 timmars strömmad video. Den slår dessutom batteritiderna för iPhone 16e (21 timmar) och iPhone 16 (18 timmar). Bara iPhone 16 Plus och 16 Pro Max presterade bättre än iPhone Air enligt Apples tester.
Fördelaktig
För den som uppgraderar från äldre modeller ser jämförelsen ännu mer fördelaktig ut. iPhone Air överträffar den angivna batteritiden för iPhone 15, iPhone 15 Plus och iPhone 15 Pro. Endast 15 Pro Max hade längre batteritid. Jämfört med iPhone 13- och iPhone 14-serierna är bilden liknande – bara Pro Max-modellerna ligger högre.
Detta bör ge blivande köpare en viss trygghet i att iPhone Air klarar en hel dag, så länge du inte kommer från en Max-modell. Den verkliga uthålligheten får vi dock vänta på tills fler får testa telefonen i vardaglig användning.
Batteripack
Apple har dessutom tagit fram ett nytt MagSafe-batteripack som är särskilt anpassat för iPhone Air, vilket tydligt signalerar att företaget räknar med att vissa användare kan behöva extra batteritid utöver det interna batteriet.
av Mikael Winterkvist | aug 30, 2025 | Bluesky, Mastodon, Taggen, Threads, Twitter
När de landat hemma hos Veronica igen, efter en intensiv ishockeymatch, så inleddes en ännu mera intensiv älskog så snart de hunnit innanför dörren. Veronica i det närmaste anföll honom, slet av honom kläderna och innan han hämtat sig så hade de landat inne i sovrummet och den stora dubbelsängen.
Det var uppenbart att kombinationen ishockey, vinst för hennes lag och alkohol i form av vin och öl, satte fart på alla sinnen hos Veronica – samtidigt.
De hade älskat så hett och intensivt att Taggen kände att han inte bara hade problem med att hinna med, hans fysiska status gjorde sig också påmind. Svetten rann längs ryggen på honom och han var mycket nära att flåsa på ett synnerligen oattraktivt sätt. Det senare insåg han så han försökte att dra i sig extra luft så snart tillfälle gavs, vilket Veronica inte gav honom så många möjligheter till.
Efteråt låg han utslagen, rödbrusig, och funderade vilken orkan som träffat honom med full kraft.
Så det här var vad ishockey gjorde med hans hjärtas älskade, tänkte Taggen och torkade svetten ur pannan.
– Du är verkligen i bedrövligt skick, skrattade Veronica, när han hämtat sig någorlunda.
– Var det dåligt, frågade Taggen oroligt.
– Det är aldrig dåligt med dig men du pustar som ett ånglok och du svettas en del. Du har dåligt flås helt enkelt, sa Veronica och tittade på honom mera allvarligt.
– Dags att börja träna Tage, tillade honom och det sista lät inte som ett konstaterande utan snarare som en order.
Veronica försvann i i badrummet och Taggen kunde höra hur duschen startade. Han var ensam med sina tankar, lyfte på täcket och kikade ned. En stor vit mage med ett stråk av mörkt hår skymde synfältet nedåt. Med ens så slog det Taggen att det var ett tag sedan han kunde stå rakt upp, se sina egna fötter, trots storlek 44. Den egna manligheten,, organet som nyss var föremål för Veronicas uppmärksamhet var det säkert ett decennium som han såg, uppifrån.
– Fan Taggen, du är en valross, en valross med taskigt flås, sa han tst för sig själv.
Taggen visste att om han fortsatte på den här inslagna vägen så kommer Hana tt förkorta sitt liv med ett tiotal år, även om han slutat att röka. Han vägde drygt 15 kilo för mycket, snällt räknat och med moms. Han gick bara kort sträckor, tog aldrig trapporna vare sig i tunnelbanan eller i hus.
Han var lat, bekväm och hade levt på halvfabrikat med för mycket fett och salt för länge. Ibland inte ens det utan middag kunde bli en påse chips, ett par öl och jordnötter. Ibland slängde han i sig ett par korvar och en Pucko på vägen hem och ibland byttes chips, öl och jordnötter ut mot Coca-Cola och chokladkakor.
Hans matvanor var lika bedrövliga som det fysiska skick som han befann sig i.
Där, och då, bestämde sig Taggen att nu skulle det bli ändring och till skillnad från ,ånga andra i samma situation så hade Taggen det karaktärsdraget att när han väl bestämde sig så ägde han all den tjurighet som krävdes för att faktiskt förverkliga sina intentioner och planer. Taggens problem var att det kunde ta tid innan han kom till insikt och innan han fattade ett förnuftigt beslut. Han kunde också, vilket han gjort ända sedan skilsmässan, strunta i sitt fysiska välmående och tillfredsställa sitt psykiska mående med att stoppa in en massa onyttigheter i sig.
Taggen hade tröstätit sig in i fördärvet och utan länge eftertanke så bestämde han sig att nu fick det vara nog.
Idag var det första dagen på resten av hans liv – ett annat liv. Ett mera hälsosamt liv.
av Mikael Winterkvist | jun 1, 2025 | Bluesky, Mastodon, Taggen, Threads, Twitter
Ganska snart efter det att de hittat sina platser på gamla Hovet, som blivit gammalt sedan den betydligt större Globen byggts i direkt närhet, så insåg Taggen att hans hjärtas dam kunde allt om ishockey och att han i stort sett inte kunde någonting.
Veronica slängde sig med termer, som han inte förstod och hon visste på förhand vilka hon skulle hålla ett extra öga på bland motståndarna och vilka som skulle ”ta” just dem, motståndarna alltså. Det här med ”ta” funderade Taggen på ett tag men han ville inte avslöja sin ocean av okunskap så han frågade inte utan hoppades att ishockeymatchen i sig skulle avslöja det.
Han tittade sig runt och kunde notera att Veronica köpt sittplatserna på en sektion som var svart och gul, vilket alla sektioner var men just den här sektionen bestod av folk i skellefteåtröjor. Gula ränder på armarna, ett klubbmärke som påminde om motståndarnas. Det var alltså inte bara namnet utan färger och klubbmärke också som lånats in av laget från norr.
– Skellefteå bildades 1921, inspirerades av ett hockeylag från Nottingham när det gäller dräkterna och sedan av AIK som bildades långt innan dess. Så länge som lagen spelade i olika divisioner så bryddes sig ingen men nu sedan några år så harvar de runt i ligan under Elitserien och då började bråket som namnet. Till saken hör att massor av klubbar anamade de tre bokstäverna, allmänna idrotts klubben, på den tiden. Skellefteå AIK skulle vara en fotbollsklubb egentligen men det samlades en massa sporter under namnet, fotboll, friidrott och ishockey bland annat, föreläste Veronica och Taggen insåg att hon kunde en massa idrottshistoria också. I alla fall Skellefteå AIK:s idrottshistoria.
– Måste man kunna allt det där skrattade Taggen.
– Ja, om man håller på Skellefteå så är det viktigt, du vet bygdens lag, en sammanhållande kraft i ett gammal industrisamhälle, svarade Veronica, gravallvarlig.
Taggen insåg att hockey var ingenting du skämtade om.
Hade Taggen studerat AIK:s idrottshistoria så hade han kunnat lära sig att AIKs hockeysektion bildades 1921, samtidigt som Skellefteå AIK bildades. De som anser sig ha ensamrätt på de tre bokstäverna hävdar ofta att de har det därför att föreningen bildades 1891, långt före många andra föreningar. Dessutom hette inte hockeysektionen AIK, den hette AIK IF och i den verbala pajkastningen så brukade Skellefteå-anhängarna fråga om AIK ansåg ha ensam rätt på IF, idrottsföreningen, också.
Det där hade nu Taggen ingen koll på men när lagen klev in på isen så fick han snabbt klart för sig vilket lag som var hemmalag och vilket lag som var bortalag. Även om han och Veronica satt på en rätt stor sektion med Skellefteå-supportrar så var de chanslösa mot resten av publiken som bestod av 99,9 % AIK-supportrar. Den resterande lilla delen var sådana som Taggen, som satt där och funderade på varför de egentligen var där.
I Taggens fall var det uppenbart. Den rödhåriga damen som satt bredvid honom iförd en vit Skellefteå-tröja, bortadräkten, och en toppluva med Skellefteås klubbmärke hade dragit med honom och Taggen protesterade inte. Det var han alldeles för förälskad för att våga göra.
Taggen såg inte heller särskilt mycket av matchen. Han studerade sitt hjärtas dam och insåg att om det var något som fångade hennes intresse, som gjorde henne passionerad utanför sovrummet, så var det ishockey.
Veronica förvandlades till något helt annat än den samlade, lugna redaktionschef som han lärt känna. Hon förvandlades till ett onyanserat, verbalt begränsat rödhårig monster som svor i vart och vartannat ord, som fäktade med armarna, som protesterade mot alla domslut som gick mot hennes lag och som blev barnsligt lycklig när hennes AIK gjorde mål.
Taggen lärde sig ganska snabbt att när Skellefteå AIK gjorde mål då ställde du dig upp, kramades med närmaste stolsgranne, viftade med armarna i luften och jublade. En slags primitiv ritual som tydligen hörde till det här med ishockey.
När han tittade upp mot resultattavlan, som inte var en tavla utan en fyrkantig mediakub, så kunde han konstatera att bortalaget ledde med 3-1, vilket kunde förklara Veronicas lycka.
Det kunde också förklara varför hemmalaget började att skandera ”skoterraggare”, taktfast.
– Vi brukar få heta det när vi är på bortaplan, förklarade Veronica när hon såg Taggens något frågande blick.
– Skoterraggare, frågade Taggen.
– Ja, skotrar. Det finns områden däruppe där det finns fler skotrar än människor, därav skoterraggare, skrattade Veronica samtidigt som hemmalaget fick en spelare utvisad, till publikens stora missnöje.
– Nu blir det mål, förkunnade Veronica.
– Hur vet du det, frågade Taggen som först trodde att det var någon regel som sa det. Ungefär som när han var liten och spelade fotboll där tre hörnor var lika med en straff.
– AIK, vårt AIK, har seriens vassaste powerplay, svarade Veronica som om Taggen skulle veta vad powerplay var.
Han frågade inte studerade den vita isen och spelarna, kunde ganska snart räkna ut att power play borde vara att få spela med spelare mer på banan.
– AIK, det andra AIK; är dessutom inte särskilt bra i box play, la Veronica till, precis när Taggen trodde sig ha listat ut vad som var vad.
Det finns alltså powerplay, och det finns box play, funderade Taggen men insåg att box play var nog spel med en spelare mindre för AIK, hemmalaget, ställde mycket riktigt upp i det som sig ut som en box, fyra spelare.
– Kolla nu, sa Veronica
– På, frågade Taggen
– Skellefteås power play, de kör med fyra forwards och bara en back.
Taggen suckades inombords. precis när han tyckte sig förstå detta märkliga spel som kom det nya termer och han förstod att det här med fyra forwards och bara en back var något speciellt, även om han inte hade en susning om var som kunde antas vara normalt, vad som var standard.
Sen var det dags att ställa sig upp, bjuda in till kramkalas, sedan någon uppe vid blå skjutit vad som sig ut att vara väldigt hårt skott medan tre motståndare radade upp sig framför stackaren till hemmamålvakt. När pucken kom i hög fart så delade de på sig likt Moses och havet och det. blev mål.
_ Jag sa ju det, triumferade Veronica, och Taggen insåg med ens att när hon blev sådär lycklig så blev han det också. Han förstod lite eller ingenting av det här med ishockey men han förstod att det gjorde Veronica lycklig så där, på ort och ställe bestämde han sig för att studera den här sporten ingående, lära sig allt som det var värt att veta, för om Veronica blev så här lycklig av ett hockeymål så förstod han att skulle han leva vid hennes sida så var det nog bäst att han lärde sig älska ishockey.
Han insåg också att det också var helt uteslutet att älska något annat lag än Skellefteå AIK så där, på ort och ställe, bestämde sig en medelålders man, född och uppvuxen i Stockholm, utan någon som helst koppling till en liten ort långt norrut, att älska stadens hockeylag.
”Alla älskar Skellefteå AIK, Skellefteå AIK, hela Sveriges AIK” började Taggens sektion att sjunga och de hann inte in på andra varvet av ramsan innan de buades ut av resten av publiken vilket inte tyckte bekomma bortalagets supportrar det minsta. De fortsatte att sjunga innan de snabbt bytte till ”skoterraggare” och pekade mot hemmalagets stora sektion.
Taggen som nu trodde att han ändå fått ett visst grepp om det här med ishockey tappade fotfästet, igen. Bortalaget, som kom från en geografisk plats där det fanns många skotrar, kallade hemmalagets supportrar, där det inte fanns många skotrar alls, för ”skoterraggare”.
Precis när han börjat att analysera den detaljen så började hans sektion sjunga ”Hata löven, hata löven, hata Björklöven” och sedan kom en skylt upp med ett ”Håll Sverige Rent” märke fast med texten ”Håll Västerbotten rent” och ett klubbmärke, ett löv, som kastades i en papperskorg.
– Vi hatar Björklöven mer än AIK, jag kanske skulle ha sagt det, förklarade Veronica.
Taggen insåg att uppgiften att studera och lära sig ishockey skulle bli en tuff uppgift. Framför allt måste han lära sig varför ett lag från Skellefteå sjöng om ett annat hockeylag, en division under dem, på en helt annan match, mot ett helt annat lag.
– Sådär gör vi alltid, skrattade Veronica, som om det var helt uppenbart och fullständigt logiskt.
Taggen var bara förvirrad, mycket, mycket förvirrad.
av Mikael Winterkvist | maj 4, 2025 | Bluesky, Mastodon, Taggen, Threads, Twitter
De släppte telefonsamtalet som de nyss avslutat tämligen omgående vilket var typiskt Veronica. Hon pratade inte om jobbet när de var ensamma och när ett ämne var uttömt så gick hon snabbt vidare. Det var sällan det blev några repriser i umgänget med henne
– Du är snabb på att släppa grejor, sa Taggen och gjorde sitt yttersta för att det inte skulle låta som en anklagelse eller som kritik.
– Du ältar en del va, svarade Veronica och log.
– Jag pratade om det med Kristin och hon sa att det var typiskt män, skrattade hon..
– Har du pratat om mig, med andra, frågade Taggen och även den frågan formulerades med stor försiktighet. Han la in ett leende för att understryka att det bara vara det, en fråga.
– Det här väl klart att jag pratat om dig med min flickvänner, sa Veronica med ett skratt. Hon kallade dem det, flickvänner, den ganska stora krets kvinnor som hon ingick i. Till skillnad från Taggen så hade Veronica ett rätt stort socialt nätverk och många som hon umgicks med.
– Gör inte du det, med dina vänner, frågade Veronica.
– Jag är man, vi pratar inte om sånt, svarade Taggen.
– Vad pratar ni om då, frågade Veronica och la huvudet lite på sned som för att fokusera extra mycket på honom och det han nu ge till svar.
– Ja, inte vet jag, vi pratar om sport, vädret, fiske, jakt, lite politik men vi pratar inte om hur vi mår eller om våra förhållanden, om vi inte gnäller och beklagar oss vill säga. Då kan vi prata.
– Vi är väl olika där då, konstaterade Veronica.
– Du, jag behöver hjälp med min telefon. Jag har väl petat på någon inställning. Kan du se om du kan fixa det. Jag vill se vem det är som ringer men det har slutat att fungera, sa hon och bytte helt ämne vilket betydde att mäns samtal med sina vänner nu var uttömt.
– Nummerpresentatör, sa Taggen.
– Ja, det kan kanske det heter. Kan du fixa det,, sa Veronica och kastade över telefonen till honom.
Det där var två saker som Taggen hade många invändningar mot. För det första skulle han aldrig komma på tanken att kasta sin mobiltelefon även om det funnits tillfällen då han helst av allt skulle viljat skickat den rätt in i närmaste stenvägg men då beroende på den han pratat med, inte på telefonen. För det andra att alldeles för många i omgivningen trodde att om du kan en del om datorer och mobiltelefoner att du kan allt om alla datorer och mobiltelefoner.
I normalfallet så hade Taggen levererat en längre föreläsning runt punkt nummer två men nu var det Verionica som bett om hjälp och det försatte saken i ett helt annat läge.
– Jag kan göra ett försök, svarade Taggen och plockade samtidigt upp sin egne iPhone och gjorde en sökning på hur du aktiverade nummerpresentatör på en Windows Mobile-telefon.
Svaret var enkelt – skicka ett SMS till operatören med en sifferkod.
– Så, klart, svarade Taggen och räckte över telefonen till Veronica.
– Du är ett geni, svarade hon och skickade en slängkyss till honom, reste sig och gick mot köket. Sannolikt för att hämta en ny flaska vin eftersom de just gjort slut på den första.
Veronica bodde stort, i en stor lägenhet, elegant inredd. Inte pråligt, överdrivet utan nedtonat med få saker på väggarna, diskreta gardiner och möbler som utan tvekan hade krävt en hel del tankeverksamhet innan de införskaffades och ställdes på plats. Det passade inte riktigt med Veronicas spontana lite brusiga, högljudda natur men det kanske bodde en inredningsarktitekt i henne, tänkte Taggen.
Själv hade han gjort ett besök på IKEA sedan det gemensamma bohaget med Eva hade delats upp och han landat i sin lilla tvåa. Han har köpt det han måste ha. En soffa, en fåtölj, en säng, ett köksbord med stolar och några mattor. Resten hade han plockat ihop på second hand-butiken om låg i samma kvarter. Det gjorde att hans lägenhet spände över åtskilliga årtionden, en blandad kompott som gav ett ihopplockat intryck. Det gjorde inte Veronicas lägenhet. Här var allt stilrent, anpassat, sammansätt och genomtänkt men hon saknade en sak, en TV. Det tog ett tag innan Taggen upptäckte det för hittills så hade han bara haft ögon för Veronica och de hade allt som oftast något att prata om. De hade ännu inte tillbringat någon tid i hans lägenhet utan Taggen hade sovit hemma hos Veronica sedan den där helgen ute i Stockholms skärgård.
– Gillar du sport, frågade Veronica när hon landade i soffan igen med en ny. öppnad flaska vin.
– Nej, det kan jag inte säga att jag gör. Jag ogillar inte sport men jag har inga lag som jag följer eller så, svarade Taggen, lite söker på vad som skulle komma nu.
– Vi ska gå på hockey Tage, mitt lag kommer till stan, så vi ska gå på ishockey, du och jag, på söndag, svarade Veronica.
– Vilket är dit lag då, frågade Taggen, nyfiken på vart samtalet skulle ta vägen.
– Skellefteå AIK, svarade Veronica snabbt och av alla lag som Taggen möjligen skulle kunnat gissa på så fanns inte Skellefteå klar med på den listan.
– Skellefteå, frågade Taggen.
– Min pappa är från Skellefteå och han höll på AIK, som de säger däruppe så jag är indoktrinerad, hjärntvättad och håller på Skellefteå.
– AIK, det finns väl redan ett AIK; ett annat AIK, invände Taggen.
– Det där är en gammal tvist och ett gammalt bråk. AIK hävdar att det bara finns ett AIK medan Skellefteå AIK och en massa nara AIK menar att AIK inte har rätten till de tre bokstäverna. Däruppe säger ingen Skellefteå, där säger alla AIK.
– Okej, så vi ska gå på ishockey och se Skellefteå AIK, frågade Taggen.
– Det ska vi, svarade Veronica och tillade:
– Du vill inte veta vilka de möter?
Nu var Taggen inte särskilt intresserad av just det och han var lika lite intresserad av sporten ishockey som han var av Skellefteå AIK som resten han var ointresserad av resten av idrotts-Sverige men nu var det hans hjärtas dam som frågade och då svarade du.
– Jo, vilka möter de, frågade han.
– AIK, det andra AIK.
av Mikael Winterkvist | apr 21, 2025 | Bluesky, Mastodon, Taggen, Threads, Twitter
– Jag gillar det inte, sa Veronica när de landat i hennes soffa efter en händelserik dag där de inte fått tid att prata igenom mötet med SÄPO på tu man hand, förrän nu. Nu var de ensamma, efter en rätt hektiskt nyhetsdag på tidningen, middag hemma hos Veronica och nu kunde de prata, ostört.
– Det gör inte jag heller, svarade Taggen och tillade:
– Men frågan är om vi har så mycket val. Kräver vi att vi får skriva det vi vill så får vi inte veta någonting och då har vi ingen story.
– Jo, men varför ska vi lägga oss platt? Vi kan väl åtminstone komma med ett motbud och liksom protestera, invände Veronica.
Hon hade naturligtvis rätt och Taggen insåg att han borde ha försökt att köpa sig tid. Sagt att han ville fundera och återkomma med ett besked.
– Du har rätt, jag borde inte ha gått med på något där och då. Jag skulle ha bett om att få fundera och sagt att jag ville återkomma.
– Gjort är gjort, och det är bara de som aldrig gör något som aldrig gör fel, svarade Veronica och fyrade av ett leende mot honom som gjorde Taggen knäsvag, fast han redan satt ned.
– Måste vi gå med på det de vill då? Vi kan ju skriva det vi vill i alla fall, klargöra att om SÄPO vill bråka så slänger vi grundlagarna i ansiktet på dem, ringer alla kollegor och delar med oss av att det vi vet, förslog Taggen.
– Du menar att vi gör som Washington Post när de förbjöds att skriva om skandaler runt Vietnamkriget, vad var det det hette, jo, Pentagon dokumenten, The Pentagon Dokuments , från han den där Elfsberg?
– Ja, nått åt det hållet. Förbjuds vi att skriva om det här av SÄPO så skickar vi allt vidare, rubbet till en annan tidning eller ett annat media så få de allt det vi vet, instämde Taggen.
– Det skulle vi faktiskt kunna göra, sa Veronica, något utdraget som att markera att hon funderade samtidigt som hon pratade.
– Vi skulle också kunna bjuda in någon av våra konkurrenter direkt, ta med dem i ett samarbete, och dela upp hela storyn. Vi kör det SÄPO godkänner så kör konkurrenten resten, funderade Taggen.
– Jag ringer Bengtsson, sa Veronica, snappade åt sig sin något klumpiga mobiltelefon med ett fysiskt tangentbord, petade loss plastpennan och hittade till slut Bengtssons telefonnummer.
– Veronica här, jag sätter dig på högtalare, Tage är här, sa hon så snart tidningens chef lyfte luren.
De drog snabbt sin plan medan Bengtsson var tyst och lyssnade. Bengtsson petade in ett och annat okej här och var som för att bekräfta att han fattade det de berättade.
– Jag har en ännu bättre idé, sa han när de kommit till slutet av sin plan.
– Som är, frågade Veronica.
– Minns jag inte helt fel så ligger det ett utgivningsbevis för saligen insomnade Södertälje Allehanda någonstans i tidningens arkiv. Jag tror att vi fick det när den tidningen lades ned och de var skyldig oss en massa pengar för tryckningen.
– Vad ska vi med Södertälje Allehanda till, frågade Taggen och Veronica med en röst.
De fick ett bullrande skratt till svar.
– Ni inte bara fyller i varandras meningar, nu uttalar ni dem samtidigt och identiskt också, skrattade Bengtsson och forsatte:
– Jo, så här. Vi blåser liv i Södertälje Allehanda, kör ett enda nummer och kör allt där, utan någon konkurrent,
– Fan, du är ett geni, Bengtsson, men kan vi göra det?, frågade Veronica som var den som första fattade Bengtssons upplägg.
– Vi registrerar en ansvarig utgivare, skickar in uppgifter om en ny styrelse och ser till att Södertälje Allehanda är fläckfri, registrerad och klar. Sen köper Södertälje Allehanda tjänsten att skickas med vår tidning, inbladad som en bilaga. Två tidningar, samma ägare, olika bolag, olika styrelser och naturligtvis olika ansvariga utgivare också, förklarade Bengtsson.
– Men då måste ju det skickas fakturor mellan bolagen och tidningarna, eller hur, frågade Taggen.
– Självklart, allt ska gå rätt till. Styrelse, ansvariga utgivare, fakturor, konton, rubbet. Allt ska vara på plats så om SÄPO ger smyger sig på oss så pekar vi på allt det och förklarar att det är två olika tidningar, olika bolag och att allt betalats mot faktura, svarade Bengtsson.
– Fast det är ju rätt uppenbart det vi har gjort, fortsatte Taggen.
– Exakt och det är precis det som är meningen. Det ska vara uppenbart att vi lurat SÄPO, eller att vi rundat dem och deras avtal. Det är klart som korvspad att vi är Södertälje Allehandas källa men det kan inte SÄPO efterforska, och även om de kan det så kommer vi att skriva om det. Ger sig SÄPO på oss så kommer det att framstå i rätt taskig belysning, svarade Bengtsson.
– Du tror det håller, frågade Taggen.
– Håller och håller, här handlar det inte om att något ska hålla utan att alla konkurrenter, alla medier skriver om det. SÄPO kan inte ge sig på alla medier, replikerade Bengtsson.
– Jag har en ännu bättre ide, sa Taggen när Bengtsson pratat klart.
– Jaha, och det är?
Nu var det Veronica och Bengtsson som ställde samma fråga.
– Vi ser till att Södertälje Allehanda skickas med som bilaga i en massa tidningar, svarade Taggen.
– Alla tidningar som trycker bilagan är delägare i Södertälje Allehanda. Vad ska SÄPO göra, slåss med hela tidningsSverige?
av Mikael Winterkvist | apr 13, 2025 | Bluesky, Mastodon, Taggen, Threads, Twitter
Taggen hoppade snabbt ur taxin betalade och hade för avsikt att gå till vänster, in genom porten till Stefanssons kontor när han upptäckte en tobaksaffär till höger. Röksuget slog plötsligt till med full kraft.
Taggen hade kämpat med samma röksug några veckor tidigare när han insåg att John Silver utan filter inte var hans vän utan för varje vit giftpinne som han eldade upp så förkortade hans sitt liv. Värst hade det varit på jobbet. Ringde telefonen så gick handen direkt utefter skrivbordet i jakt på cigarettpaketet, en bit in i ett telefonsamtal likaså och i samband med laffe så var det en hård kamp. Alkohol och cigaretter visade sig inte heller vara en bra kombination, det vill säga alkohol, när du försökte sluta att röka.
Öl, vin och sprit lockade fram John Silver i honom men efter en 3-4 dagars kamp så började nikotinet gå ur kroppen och suget var hanterbart.
Nu kom ett infall om ett plötsligt återfall och Taggen blev stående likt åsnan mellan två hötappar.
Skulle han gå åt höger, köpa ett paket, röka en cigarett snabbt innan han gick upp till Stefanssons kontor. Ingen de som var där visste ju mera exakt hur långt mötet hade varit, tänkte Taggen innan han insåg att han skickat ett meddelande till Veronica strax efter det att dörren slagit ungdom bakom honom när han lämnade SÄPO. Hon visste när mötet var slut men hon visste också att han tänkte gå för det han egna också skrivit vilket innebar att han faktiskt hade gott om tid att både röka, gå en sväng och hoppas att lukten vädrades ur kläderna.
Så där stod han alltså, en medelålders man, myndig, fri att fatta sina egna beslut sedan många år tillbaka och övervägde om han skulle köpa cigaretter eller inte. Något som han kvalificerat sig för länge sedan, vad åldern anbelangar. Taggens nästa tanke var om hans obeslutsamhet hade att göra med en rödhårig kvinna eller med hans hälsa, hans egen oro över sin hälsa rättare sagt.
Det var den typen av överväganden som han stod där, på trottoaren, och gick igenom i sitt huvud när någon la handen på hans axel och frågade:
– Vad står du här för?
Det var Bengtsson, hans chef.
– Eh, jag stannade bara till för att fundera lite, svarade Taggen.
– Fundera på vad, frågade Bengtsson.
–Om jag ska köpa ett paket cigaretter eller inte, svarade Taggen.
– Men för helvete Taggen, har du helt tappat det? Behöver du cigaretter så köper du cigaretter, skrattade Bengtsson.
– Jag har ju slutat, invände Taggen.
– Har du slutat så ska du inte ha några cigaretter, svarade Bengtsson, tog Taggen i armen och drog iväg honom, åt vänster.
Det fick avgöra beslutet. Taggen skulle inte återfalla i nikotinmissbruk, inte idag.
Taggen och Bengtsson äntrade hissen tillsammans, åkte upp till Stefanssons kontor där Stefansson tog emot dem.
– Veronica är på väg, sa Stefansson kortfattat och klev fram till kaffemaskinen och började göra iordning fyra koppar kaffe, utan att fråga någon av de närvarande eller de som var på väg huruvida de villa ha kaffe eller inte.
Taggen noterade att Stefansson inte valde det billigare italienska Lavazza-kaffet den här gången utan ett kaffe som det stod Kahl på.
Vi är tydligen värda lite mer och lite bättre kaffe nu, tänkte Taggen.
Hade Taggen studerat allt det kaffe han druckit under åren, läst på aldrig så lite om kaffe, så hade han känt till att Kahls kaffebönor bara är snäppet dyrare än Lavazza. Handlar det om pengar så, marginellt bättre.
Plötsligt öppnades dörren och rödhårigt yrväder uppenbarade sig. I alla fall i Taggens ögon. I de övrigas hon så klev Veronica in genom dörren, var framme vid Taggen i tre snabba steg och kysste honom på munnen.
Jaha, ingen diskretion kollegor emellan och hon tänkte uppenbarligen inte mörka någonting inför Bengtsson, tänkte Taggen.
– Vi sätter oss här och startar genomgången, klargjorde Stefansson, och pekade mot konferensbordet, med stolar, där kaffet dukats fram.
Stefansson plockade fram ett block, en reservoarpenna, tittade på Taggen och sa:
– Kör.
Taggen redogjorde för mötet i så god tidsordning som han kunde. Han berättade om vad SÄPO Hade hittat, vad de ville men utan att gå närmare in på det avtal han hade ingått.
– Vad har du i din dator och i din mobiltelefon, avbröt Bengtsson när Taggen kommit så långt i sin redogörelse.
– Jag lagrar inga källor, inga känsliga dokument eller liknande i min elektroniska prylar, svarade Taggen, väl medveten om varför Bengtsson frågade.
– För det första har jag inte så många källor och i den, men har jag det så finns de i en snart anteckningsbok, inlåst.
– Om du ska ringa dem, hur kommer du ihåg vilket nummer de har, frågade Bengtsson, nöjd över Taggens svar.
– På samma sätt som vi gjorde förr, jag memorerar dem, svarade Taggen.
– Vad ville SÄPO att du skulle göra med dina prylar då, frågade Veronica.
– De ville inte att jag skulle göra någonting, inte söka efter avlyssningsmjukvara eller liknande, ingenting som jag inte brukar göra, svarade Taggen.
– Vi får förse dig med en ny dator och en ny mobiltelefon, svarade Bengtsson.
– Bra, klokt, inflikade, Stefansson på sitt sedvanliga korthuggna sätt.
– Fortsätt!
– Det var väl på det hela taget vad de ville, svarade Taggen och fortsatte:
– Jag ville veta om jag kan skriva om det här om jag nu hjälper dem och fick då veta att det kan jag göra, och får jag göra, men bara under vissa villkor.
– Vilka villkor, kom det snabbt från Veronica.
– Jag kan inte skriva om metoder, hur de jobbar och de vill kontrollera det jag skriver och de kan ha åsikter om det, stryka saker och så, svarade Taggen, defensivt, för det var nu kollegornas kritik kunde komma och frågan var vilken typ av artilleri det skulle bli.
– Ingick du något avtal, kom det snabbt från Stefansson.
– Jag gick med på det, svarade, Taggen, nu ännu mer övertygad om att snart skulle bomben brisera med full kraft.
– Bra svarade Stefansson, för du är i underläge här. De kan förneka allt, utmåla dig som halvtokig, och de skulle till och me kunna gripa dig, kasta dig i en cell och sen skulle du få en grundlig lektion i att i den här världen gäller inte riktigt samma lagar som du är van vid. Min gissning är att den inte kommer att ändra mycket, de vill ju framstå som superagenter här. Ändrar de något är det förmodligen detaljer som inte har någon större betydelse.
Stefanssons redogörelse var mer än Taggen hört honom säga under alla deras möten tillsammans och det var effektivt. Veronica och Bengtsson svalde det de tänkte säga när förlagets advokat klargjorde att de inte hade så mycket val än att spela med.
