av Mikael Winterkvist | okt 11, 2024 | Bluesky, Mastodon, Taggen, Threads |
Tid för att läsa: 3 minuter
Theloinius och hans team anlände på sedvanligt diskret sätt i en anspråkslös beige, rostig Vitara, En själslös bil som få eller ingen lägger märke till. De intog snabbt det på förhand iordningställda kontorsrummet, utan fönster, packade upp sina datorer, tog emot alla inloggningsuppgifter och stängde sedan dörren.
– Är det något mer jag behöver veta, fråga Thelonius innan dörren stängdes.
Det var det nu inte. Allt fanns i tre mappar prydligt märkta med Tage Thuresson, Intrånget och Analys. Theloinus tog emot mapparna, hans medarbetare hade bara nickat som en kort hälsning när de anlände sedan försvann de in i kontorsrummet, som egentligen var ett öfrråd men som ställts i ordning just för detta ändamål.
Det sista Sommargren och Jakobsson såg var hur rummet sveptes med utrustning som skulle upptäcka eventuell avlyssning.
– Som CSI, konstaterade Jakobsson när dörren drogs igen.
I tre timmar förblev dörren stängd. Sen kom Theloinus ut, bad om kompletterande information gällande Taggens alla resor innan han försvinna in bakom den stängda dörren igen.
Ytterligare två timmar senare öppnades dörren, Theloinus kom och bad om ytterligare information och försvann in rummet igen. detta upprepades två gånger till innan Theloinus kom ut igen och förkunnade:
– Det här är en marig jävel!
Sommargren och Jakobsson bjöds in i rummet och fick en föredragning som i stort bekräftade det de själva hade lyckats att få fram under fyra dagars intensivt arbete. Skillnaden var att detta hade Theloinius och två medarbetare fått ihop på knappt tio timmar och de hade dessutom upptäckt en lång rad ytterligare intrångsförsök som sannolikt var begångna av samma person. De kunde också visa flera vägar som förövaren eller förövarna hade passerat. En anonymiseringstjänst i Estland, ett konto vid ett amerikanskt universitet, en uppkoppling via en högskole-enhet i Skellefteå och ett konto via ett digitalt forum i Ryssland.
– Så mycket kan vi säga att det är inte Tage Thuresson. Det finns inte på kartan att den snubben besitter de kunskaper som krävs och vi har också hittat uppgifter som tyder på att åtminstone tre svenska börsnoterade företag och en svensk bank har blivit av med rätt betydande belopp. Stölder som inte har polisanmälts.
– Hur har stölderna gått till, vet ni det, fråga Sommargren när Theloinus gjorde en kort paus.
– Självklart, svarade Thelonious och fortsatte:
– Några dagar innan stölden så har en falsk faktura lagts in i företagens interna system. Det har gjorts i samband med att den som är ansvarig för den avledning som fakturan berör är på resa. I några fall så har redan inlagda fakturor manipulerats. Sedan har falska mail skickats till företagens ekonomiavdelning där avsändaren utger sig för att vara avdelningschefen, på resa. Han har då bett att fakturan ska betalas, vilket har skett.
– Är det så enkelt, invände Jakobsson.
– Man har spelat på den mänskliga faktorn och kopierat den ansvarige chefens sätt att skriva, signatur, allting har kopierats och sedan har avsändaren sagt att han har haft mycket att göra, missat fakturan och att bolaget som vill ha betalt nu har hört av sig. Det är dessutom ett bolag som företaget har haft kontakt med, beställt saker och tjänster ifrån så fakturan har blivit betald.
– Så hur har pengarna stulits då?
– Lite för enkelt. Tjuvarna, eller tjuven, har bytt ut numret till bankkontot mot någon annans bankkonto.
– Pengarna går inte att spåra sen då eller?
– Jodå, men man har använt målvakter. I några fall rätt utslagna individer som hittats på närmaste parkbänk. De har fått några tusenlappar för att låna ut sina konton. Pengarna har sedan skickats till olika konton utomlands, i Schweiz, Caymanöarna, Jersey och andra ställen med rätt tight sekretess. Dessutom så har stölderna ibland inte upptäckts förrän flera veckor senare. Ibland på grund av varit på en längre resa och ibland först när det riktiga företaget efterlyst sina pengar.
– Och ingen har gjort någon polisanmälan, frågande Sommargren?
– Inte ännu.
av Mikael Winterkvist | okt 9, 2024 | Bluesky, Mastodon, Taggen, Threads |
Tid för att läsa: 4 minuter
– Ska vi kalla in honom, frågade Sommargren då de suttit tysta över samma information under ytterligare ett resultatlöst möte.
Jakobsson visste direkt vem Sommargren menade. Han gick under namnet Kameleonten. En rätt märklig figur och obestämbar ålder. Någonstans i medelåldern i vart fall. Det grå håret skvallrade om det. I övrigt så var Kameleonten lite svår att sätta en ålder på. Han var uppenbarligen ingen ungdom men klädde sig i collegejackor, hockey- eller baseboll-tröjor, sneakers och keps.
Vid ett tillfälle så hade Jakobsson förstått och insett hur Kameleonten hade fått sitt namn. Han hade kallats in för att dra ett tekniskt ärende inför en specialistgrupp och då sett en oklanderligt klädd person vid bortre kanten på det stora konferensbordet. En person iklädd skräddarsydd kostym, tunna glasögon utan bågar och kort, välklipp hår. Det tog närmare en timme innan Jakobsson insåg att det var Kameleonten, alltså samme person som han några dagar tidigare träffat iförd en New York Islanders jacka.
New York Islanders förresten, tänkte Jakobsson, vem fan håller på ett förortslag till New York?
Kameleonten hade ett namn Markus Thelonius, säkerhetskonsult med ett närmast mytiskt rykte kring sig och sin person. Han var dokumenterat duktig i det han gjorde och han kom inte ensam utan att hade alltid med sitt eget team. Av det kom också en kostnad som var extraordinär. Thelonius team kostade massor men de var dokumentera bra på det de gjorde och de hade en historik med en lång rad uppklarade fall – allt ifrån försök till intrång, fullbordade intrång, kontokapningar och bedrägerier.
Thelonius team var också kända i hackarkretsar för sina hembesök. När de hade lyckats att spåra en förövare så tog de reda på hemadress och sedan åkte dem hem till vederbörande och ringde på. Vid några tillfällen så visade det sig att den skyldige var en fjunig tonåring som bodde hemma hos mamma och pappa vilket resulterade i en gråtande tonåring, en gråtande mamma och en upprörd pappa.
Thelonius gjorde inga hembesök ensam. Han ringde lokala tyngdlyftarklubben, boxningsföreningen eller närmaste representant för någon av alla de kampsporter som existerar och bad om att få med sig 5-6 av deras största killar. Thelonius betalade bra för att de i stort bara skulle stå bakom honom och se barska ut.
Resten brukade lösa sig liksom av sig själv. Ställda inför en medelålders man i basebollkeps med 5-6 storvuxna män bakom sig, alla med en snittvikt på 95-120 kilo gav sig även de hårdaste digitala brottslingarna. Chock nummer 1 kom när de insåg att någon tagit reda på vilka de var och var de bodde. Chock nummer 2 inföll sig när de insåg att männen som nu stod utanför deras dörr faktiskt skulle kunna utsätta dem för fysiskt våld.
Vid ett tillfälle så hade den skyldige blivit så rädd att han vände tvärt i dörren, sprintade genom den egna lägenheten, ut på balkongen och med ett hopp över balkongräcket så landade han två våningar längre ned – på taket till den egna bilen.
Den gången fick Thelonius skjutsa den misstänkte till akutintaget på närmaste sjukhus där offret vägrade att berätta hur han brutit foten och han ville inte göra någon anmälan heller. Nan var oerhört säker på att han inte hade blivit utsatt för ett brott nämligen . Thelonius var bara en snäll medelålders man som hade hjälpt honom till sjukhus.
Bilen fick skrotas, utan några krav på försäkringsbolaget så intrånget i det svenska företagets e-postserver blev en en dyr historia för hackaren som inte hade kunnat låta bli att skryta om sina bravader i ett digitalt forum ute på nätet. Ett förvisso slutet forum men Thelonius var medlem sedan länge.
Thelonius team bestod av två medlemmar som kunnat vara tvillingar, i vart fall syskon. 25-30 års åldern, akademiska typer, vältränade men inte överdrivet muskulösa. Oklanderligt klädda i pikétröjor utan tryck, chinos och seglarskor. Identiska datorväskor i form av ryggsäckar där alla sladdar och alla tillbehör låg i bokliknande väskor från Twelvesouth.
Det var en fascinerande syn att se när trion anlände till ett uppdrag. Thelonius pratade, tog i hand, hälsade medan de övriga två kollade in omgivningarna och tog plats i det kontor som gruppen alltid ställde krav på. Plats för tre personer, minst två skrivbord och en stor whiteboard samt fri tillgång till vatten, kaffe och mineralvatten.
Inom fem minuter så hade gruppen börjat att koppla upp sig, samla in material som snabbt analyserades. Det mesta var förberett på förhand via det underlag som Thelonius alltid begärde in, innan han accepterade ett uppdrag.
Det här var effektivitet på en sällan skådad nivå och Theloinus tog alltid plats fram den stora vita anslagstavlan, whiteboard och började att skriva och anteckna.
Redan inom någon timme så brukade gruppen börja att ringa in den skyldige och så pass så hade Theloinus grupp också nått betydligt längre än alla andra konsulter som varit inkallade hittills.
Hur gruppen arbetade visste ingen därför att förutom att de kom med en kravlista innan den anlände så stängde de också dörren om sig.
Frågan var nu om Theloinus och hans mannar skulle kallas in.
av Mikael Winterkvist | okt 7, 2024 | Bluesky, Mastodon, Taggen, Threads |
Tid för att läsa: 3 minuter
En sen kväll, över ett glas vin (eller tre) så drog hon upp planen. Hon skulle se till att avancera, ta med sig Taggen uppåt och samtidigt utforska om han var ett lämpligt ämne för en närmare bekantskap.
Först en lunch där hon presenterade planerna för henne, honom och tidningen och sedan – om allt föll på plats så skulle hon se till att få Taggen med sig ut i skärgården till sommarhuset.
Hon skrev några stödord för hela upplägget, funderade igenom en lämplig restaurang där de skulle få vara ostörda i så måtto att ingen bekant skulle springa på dem. Hon ville ha Taggen för sig själv hela lunchen och få prata med honom ostört.
Nu fanns det ju ett problem i hela upplägget – hon visste väldigt lite om Taggen och visste inte vilka han umgicks med. Det fanns alltså en risk för att någon av hans bekanta ramlade in på samma restaurang för att äta lunch men det var en risk hon fick ta. Hon kalkylerade med att Taggen nog inte åt lunch ute särskilt ofta och hon räknade också med att Taggen inte umgicks med fler utanför tidningen som på densamma. Det vill säga få eller ingen.
Hon gjorde några sista försök att få reda på något om Taggen, noterade att han bott i en liten etta på Kungsholmen i alla år efter en skilsmässa. Han hade köpt lägenheten innan skilsmässan var fastställd vilket tydde på att det var hon, inte han som ville skiljas. Det var i vart fall Veronicas slutsats.
Den lilla ettan ingick i en gammal bostadsrättsförening med stabil ekonomi vilket betydde att månadsavgiften var låg. Över tid, och under åren, sedan Taggen köpte den så hade den stadigt avsevärt i pris och var nu värd flera miljoner. En billig etta i hyggligt centralt Stockholm betingar ett mycket högt pris per kvadratmeter, även om den var liten. Nu var Taggens lägenhet en etta med kokvrå vilket egentligen var utformat som ett litet kök. Det var så de byggde på 1940-talet då huset var byggt. Det fanns en innergård med en enkel lekplats för barnen, en liten gräsplätt, en grillplats och piskställning.
Allt det här kunde Veronica konstatera efter att ha plockat ut ritningar och en mängd andra allmänna handlingar, både om Taggen boende och om hans privata situation.
Deklarationen var rätt standard sånär som på en punkt – Taggen hade en rätt ordentlig aktiepost i Apple och han hade under årens inte bara ägt en lägenhet som ökat i värde – Taggen hade ett bankonto som vida översteg en årslön, vilket var det politiker tyckte att alla arbetare skulle ha sparat på banken.
Redaktionsspöket var inte bara ett spöke som få visste vem han var – han var dessutom om inte rik så i alla fall med mer pengar på banken än de flesta på den redaktion där han arbetade och mer pengar än genomsnittet av de han trängdes med varje morgon på tunnelbanan.
– Det var som fan Taggen, du har ju pengar, sa Veronica för sig själv och slog upp ett glas vin till.
Hon insåg att pengarna var sparad lön. Taggen reste inte för egna pengar. Han reste för tidningens räkning, när han reste. Han hade ingen bil, ingen sommarstuga, inga hobbies och tillbringade sannolikt alla ledigheter och semestrar hemma i stan.
Taggen gjorde bara av med pengar på cigaretter. det var tydligen den enda last han kostade på sig förutom en och annan flaska rätt dyr whiskey. Flaskorna hade Veronica sett på hans kontorrum när hon gjorde sig ett ärende in till honom. Hon noterade konsumtionen – mindre än en flaska i månaden. Knappast några utsvävningar.
Förutom cigaretter och lite sprit så la Taggen pengar på sina datorer och på sina mobiltelefoner – alla av samma märke som hans aktiepost.
Hon hade gjort ett hembesök, utan att ge sig tillkänna, bara för att konstatera att förutom namnet spå dörren så fanns absolut ingenting som avslöjade vem som bodde innanför dörren. Inga märken, inga prydnader, ingenting. Just det där med att åka hem till Taggen, utan att ringa på, bara för att snoka hade känts på gränsen till att vara lite rubbat, att hon var rubbad alltså men vad skulle hin göra när hon i stort sett inte fick fram någonting utöver offentliga uppgifter?
– Vem är du Tage Thuresson, viskade hon för sig själv och svalde det sista av vinet.
Den frågan fick hänga i luften för det tänkte hon ta reda på nu.
av Mikael Winterkvist | okt 4, 2024 | Bluesky, Mastodon, Taggen, Threads |
Tid för att läsa: 3 minuter
Veronica Johannesson hade försökt fånga Taggens uppmärksamhet. Hon hade gjort sig ärenden in till honom, försökt få ögonkontakt med honom under de få fikapauser då han lämnade sitt kontorsrum och hon hade letat efter honom på firmafesterna och afterwork tills hon insåg att Taggen inte var där.
För att vara en av tidningens lite mer profilerade medarbetare, en veteranerna och den med en ovanligt stor byline i tidningen så var Taggen hopplös, socialt. Han marknadsfördes av tidningen som en av de tunga skribenterna, vilket inte tycktes påverka honom det minsta. Han bjöds regelmässigt in till seminarier, ombads föreläsa men han tackade alltid nej, inte ens om arvodet var ordentligt tilltaget.
Taggen sökte verkligen inte uppmärksamhet och han höll sig undan sociala sammanhang. Han deltog inte vid fester, inte ens de där han bidragit till tårtan eller presenten. Han var ett journalistiskt spöke som gled in, obemärkt och som lämnade redaktionen lika obemärkt. Det enda som skvallrade om att han varit på plats var kön för jobb som skulle redigeras. Taggen lämnade allt som oftast efter sig 1-2 längre texter och en 7-8 notiser.
Ju mer hon försökte ta reda på om Tage Thuresson ju mer insåg Veronica Johannesson att hon på det hela taget inte visste någonting om honom. Han var en gåta, ett spöke en hägring som syntes ibland men som försvann lika snabbt. Ingen på redaktionen förutom Bengtsson tycktes känna Taggen och hon kunde omöjligen gå till Straffet Berndtsson för att få veta mer. Vi ett tillfälle trodde hon att hon skulle lyckas att snärja Taggen i samband med en kurs i skrivande som arrangerades av Journalistförbundet. Kursen var obligatorisk för alla på redaktionen och Veronica trodde länge att nu skulle hon få ett läge att närma sig Taggen.
När hela redaktionen satt på bussen som skulle ta dem till kursgården för en helg så saknades Taggen.
– Han kommer inte, förklarade Bengtsson när hon frågade.
– Han kommer inte. Taggen behöver inte såna här kurser, kan skulle kunna leda dem, tillade Bengtsson inan han gav bussen order om att åka iväg.
Ännu en möjlighet slank Veronica Johanisson ur händerna och det var likadant på interna fester, middagar, firmafester och after work. Taggen gled undan, behövde inte vara med och Veronica insåg att Tage “Taggen” Thuresson var ett synnerligen svårfångat byte.
Ett tag hade hon funderat på att klä sig lite utmanande men valde bort den strategin. För det första var hon chef på tidningen och chefer klädde slg inte utmanande, inte i Veronica Johanssons värld. För det andra skulle det garanterat missförstås av någon av redaktionen yngre garde. Unga män med alldeles för dålig självinsikt och för mycket självförtroende.
Sedan insåg hon att hon förmodligen skulle kunna glida in på i raffset men att Taggen förmodligen inte skulle märkt det heller. Taggen tittade helt enkelt inte på kvinnor på det sättet, i alla fall inte på henne.
Det senare hade givit viss näring åt en helt annan tanke – tänk om karln inte alls var intresserad av kvinnor men hon lugnades av att Taggen inte ägnade män någon uppmärksamhet heller. Inte ens de yngre, de snygga männen på redaktionen tycktes få taggen att höja blicken från datorskärmen.
Taggen kom till jobbet utan att någon märkte det. Han såg ut att jobba hela dagen, utan att någon märkte det och sedan lämnade han redaktionen på utsatt tid. Vad han gjorde all tid där emellan visste ingen. Han var känd för alla tidningens läsare som en av de tyngre namnen men internt i det närmaste helt okänd.
– Vem fan är du Tage Thuresson, sa Veronica Johannesson tyst för slg själv när hon bläddrade igenom den interna telefonkatalogen och såg hans bild, tagen för minst 15 år sedan.
av Mikael Winterkvist | okt 2, 2024 | Bluesky, Mastodon, Taggen, Threads |
Tid för att läsa: 3 minuter
Veronica Johannesson hade medvetet valt sin karriär framför ett familjeliv. Hon hade aldrig känt behov av att skaffa barn eller familj. Hon levde för sitt jobb, genom sitt jobb och i sitt jobb.
Under åren så hade en och annan man passerat men det hade varit kortvarig förbindelser. De flesta som hon mött klarade inte av att hantera hennes prioritering där jobbet alltid kom i första hand. Män klarade i allmänhet inte av att placeras på andra plats och dessutom inte av en kvinna som inte var det minsta beroende av honom. Lägg sedan till att Veronica gjort en snabb karriär och att hon sett till att få bra betalt för att viga sitt liv åt de tidningar där hon var chef. Hon tjänade även i allmänhet mer än de män hon mötte, mycket mer.
Några män hade trots det försökt styra henne, tvinga sig in i hennes liv och komma på förstaplats, vilket var dömt att misslyckas. De åkte ut lika snabbt som de kom. Andra män hade försökt att ställa krav. De åkte ut ännu snabbare. Veronica Johannesson hade en person som styrde hennes liv – Veronica Johannesson.
Hon hade haft några längre förhållanden men ingen hade flyttat in, ingen hade kunnat göra anspråk på henne utöver middagar, teater- och biobesök, en helg i skärgården eller en helg på någon kurort, spa eller en mycket kort semestertripp. Veronica Johannesson var ingens flickvän, ingen sambo, inte ens särbo utan hon var Veronica Johannesson.
Hon skaffade sig ett hus ute i Stockholms vackra skärgård och hade en lägenhet på Kungsholmen. Hon levde på en nivå ekonomiskt som många inte kom i närheten av men ändå var det något som saknades. Hon hade kommit hem, jublande glad över ett ha fått nytt jobb, blivit beordrad, lyckats att sjösätta ett stort projekt och insett att all denna glädje kunde hon inte dela med någon annan.
Hon hade funderat över att skaffa katt men tyckte att det var lite för patetiskt. En ensam kvinna i karriären som kommer hem till en tom lägenhet så när som på en katt.
Hon fyllde tomrummet, delvis med kläder. Hennes garderober var fyllda med märkeskläder, inte svindyra kreationer, det ansåg hon vara för vulgärt men funktionella, kvalitetskläder som gjorde att hon smälte in bland alla kostymer utan att sticka ut för mycket. Det gjorde däremot hennes röda hår som var äkta, dock inte riktigt så rött som som den färg som hon regelbundet bättrade på håret med.
Hon hade en fast tid på en av de mer fashionabla salongerna i närheten av arbetet där hennes yttre bättrades på. Då och då gick hon på gym, inte för att brottas med vikt eller kroppsutseende utan för att hon mådde bra av det. Veronica Johannesson var inte trådtunn, inte påtagligt överviktig heller. Lagom ansåg hon själv och så länge som hon ansåg det så var det uteslutet att ens öppna kvällstidningarnas bantningsbilagor.
Teknik var hon intresserad så långt som att den skulle fungera. Utöver det så var det som satt under skalet på prylarna ointressant. Hon ägde en Mac, en iPhone och hade även en iMac hemma. Datorerna slog hon inte på särskilt ofta. Hon fick nog av datorer i jobbet.
På senare tid så hade hon alltså börjat att studera Tage ”Taggen” Thuresson, en av tidningens grundbultar och hennes fascination minskade inte när hon insåg att hon knappt visste vem han var, vad han gjorde eller hur han levde. Han var lite grå, anonym, inte tystlåten men han pratade inte oavbrutet. Lite överviktig och förmodligen i betydligt sämre skick än hon var. Han rökte dessutom vilket var ett direkt motbjudande inslag i hans person. Veronica Johannesson förstod inte hur intelligent tänkande människor kunde betala för att dra ned cancerframkallande rök i sina lungor.
Allt sånt där bekom nu inte Veronica Johannesson. Hon resonerade att karaktärsbrister kunde avhjälpas, tränas bort, botas och rättas till och skulle någon behöva göra det så visste hon att det var en uppgift som hon utan minsta tvekan vara kapabel att genomföra.
Hon hade uppfostrat män tidigare, så lätt övervikit och rökning var saker som det gick att fixa till. Det var värre med personligheten och när hon insåg att ”Taggen” var en genuint snäll människa som fann sig i det mesta, som faktiskt såg rätt bra ut och som aldrig skulle propsa på att få vara nummer ett så växte hennes fascination.
”Taggen” var en duktig journalist, skrev bättre än de flesta på redaktionen, var pålitlig, levererade alltid och insåg att om han skulle få behålla sin fria roll på tidningen så gällde det att leverera något större för löpsedlarna då och då.
Han var helt uppenbart alltså även smart.
Till det kom att under alla sina år på tidningen så hade han aldrig aspirerat på en chefsroll. Han stod därmed på tur utan att riktigt veta om det.
Han som chef för redaktionen, hennes gamla jobb och så hon som chefredaktör – så fick det bli.
av Mikael Winterkvist | sep 30, 2024 | Bluesky, Mastodon, Taggen, Threads |
Tid för att läsa: 4 minuter
När alltfler av gästerna började att droppa av så insåg Taggen att nu närmade sig tidpunkten för när han skulle få veta exakt vad Veronica hade för planer för det var hon som styrde hela utveckligen dem emellan.
Han kunde inte riktigt hantera situationen och velade mellan att vara en 15-årig valhänt kärleksamatör och halvhjärtade försök att vara man utan att egentligen lyckas särskilt mycket bättre. Han var för otränad helt enkelt och kunde inte läsa av signalerna hur mycket han än försökte.
Precis när han tyckte sig ha kommit på något som kunde antas för att vara en strategi och börjat att planera nästa steg där han skulle försöka svara upp till Veronicas inviter så svepte hon förbi, gav honom en blick, en klapp på kinden eller en puss innan hon svepte vidare. Varje gång så rasade alla hans planera samman och han fick börja om. Han var ju onekligen man och han förväntades ha initiativet, i alla fall i Taggens värld.
Veronica Johannesson hade slagit sig fram till en topposition i en närmast helt mansdominerad värld, tidningsvärlden och facktidskrifter som handlar om teknik och datorer.
Hon visste mycket väl vad hon gjorde och gjorde sällan eller aldrig något spontant, i vart fall aldrig något som kunde innebär en större förändring. Nu hade hon sedan flera monader börja att fundera över figuren Tage på redaktionen. Han stack inte ut, utmärkte sig inte men lämnade alltid ifrån sig och välskrivna texter. Det var sällan Taggens texter var uppe för diskussion – inte utöver att han tycktes ha en talang i att skriva om saker tidigt och ibland vara först. Det gjorde att tidningen hade koll, hängde med och som den veteran som han var så fick han jobba i eget tempo, efter egna idéer och bestämma sina egna ämnen.
Taggen tycktes också ha en osviklig timing. Precis när redaktionsledningen börjat att fundera över om inte Taggen kunde producera något mer så levererade Taggen, likt ett schweiziskt urverk, något lite längre och texter som tidningen kunde slå upp lite större.
Taggen var pålitligheten själv men Veronicas intresse hade övergått till att vara nyfiken på människan Taggen – som inte heller stack ut. Han klädde sig ordinärt och framstod som mycket lagom. Han var artig, höll upp dörrar, hälsade varje morgon och när Veronica frågade runt så hade ingen ett enda ord att fälla om Taggen. En del tillfrågade visste knappt vem han var förutom det han skrev och hans byline.
Hon hade försökt utforska vem han var genom att sätta sig ned vid honom när det var dags för en kaffepaus. Problemet var att Taggen inte lämnade sitt kontorsrum särskilt ofta. Han kom på morgonen, hälsade på alla, gled in på sitt rum, stängde dörren och sedan lämnade han samma kontorsrum när arbetsdagen var slut.
Taggen var mycket populär bland alla redigerarna på tidningen därför att han skrev notiser som kunde användas för att plugga igen en tidningssida. Fanns det lite plats över på en sida så kunde en text antingen förlängas eller så kunde den pluggas igen med en kort notis. Sådana skrev Taggen och han skrev många. När Veronica gjorde en sökning i det nya digitala tidningsarkivet så var Taggens namn mest förekommande. Han hade skrivit mest tester, alla kategorier, och när Veronica kolla längden på allt det som skrivits så hade Taggen skrivit längst också.
Han var, i alla sin anonymitet, tidningens ojämförligt mest produktiva skribent. Det var i stort sett det hon visste om honom även om några kollegor kunde berätta att han varit gift, att äktenskapet slutet i skilsmässa för flera år sedan och att Taggen av allt att döma levt ensam sedan dess.
När Veronica försiktig började att fråga runt så visade det sig att ingen egentligen kände Tagen. Bengtsson, Straffet, gjorde det uppenbarligen, men hon kunde inte fråga ut en annan chef om en medarbetare och i synnerhet inte en chef som kanske var den enda som verkligen kände Taggen.
Veckor rullade undan, blev till månader och Veronica fascinerades över den rätt gråa Taggen som alltid kom i tid, alltid hälsade, alltid levererade, som skrev mer än alla andra och som regelbundet levererade bra texter som tidningen kunde göra större uppslag om – och gjorde det utan att till synes ha några som helst anspråk på att få fortsätta göra något annat.
Hon kunde inte släppa Taggen som verkade vara en genomsnäll människa, pålitligheten själv vars texter var klart överlägsna de flesta andra medarbetarnas. Taggen var en medarbetare som aldrig var till besvär en chefs dröm och över tid började hennes intresse växla över till Taggen som person. Speciellt när det som signaler om att det skulle stuvas om i ledningen. Hon behövde en pålitligt vapendragare för Veronica Johannesson hade inte tagit sig till toppen bland män genom att vara försiktig eller anspråkslös. Hon ville bli chef styra och bestämma och skapa sin tidning. Allt det som ofta tillskrevs män som något positivt men som kvinnor kanske inte skulle ägna sig åt.
Taggen var den hon sökte och vid sidan av att vara pålitlig så insåg hon också att det fanns något hos Taggen som lockade henne på ett helt annat plan.
