av Mikael Winterkvist | jun 7, 2025 | Bluesky, Mastodon, Puck, Threads, Twitter |
Det står en bil där det inte brukar stå en bil – Puck har koll, på allt.
Puck, nu nio månader, tonåring och en tax som är väldigt mycket tax. Han har en massa saker för sig, kan ändra sitt beteende från en vecka till en annan, och han kan växla från en vuxen, klok hund till att bli en helt helt oregerlig valp.
Puck är oavsett det en mycket tydlig hund. Vill han gå ut så ställer han sig framför dig och skäller. Vill han ha mat så ställer han sig framför dig och skäller. Vill han leka så hämtar han en leksak och kastar på dig och vill han bara mysa, ligga nära och bli klappad så skäller han för att bli upplyft i soffan eller sängen och sedan nafsar han dig i handen för att få som han vill. Vill han gå ut ut så ställer han sig framför dig och skäller.
Från en vecka till en annan så bestämde han sig för att bli det närmaste rumsren.
Från en vecka till en annan så bestämde han sig för att nu kan jag gå i trapporna själv.
Från en vecka till en annan så bestämde han sig för att gå i koppel utan att dra hela tiden
Puck är med överallt men är inte riktigt lika lätt att hantera som när han var valp, på riktigt. Det är inget ovanligt eller oväntat. Han håller på att bli vuxen och likt att barn så vill han test gränserna och se var han hör hemma i tillvaron.
Mager
– Är han inte lite tunn, lite, mager?
Vi har fått frågan flera gånger och för oss är Puck, liten slank, rapp och full av energi men till slut så satte sig frågan och vid återbesök när stygnen efter kastreringen skulle tas så frågade vi hur vi får på honom lite mer vikt.
– Varför det, svarade den veterinär som har haft hand om alla våra hundar. Han är perfekt, har bra med muskler, bra blick och jag fattar inte varför alla ska ha sina hundar så feta, för feta, la hon till.
Med en så där 30-40 års erfarenhet av djur och hundar så föredrar jag att lita på vår Vera. Nu är hon inte vår Vera, hon är vår veterinär och har tagit emot våra hundar i en massa år. Säger Vera att Puck är perfekt, har de muskler han ska ha, den energi han ska ha, den blick och det utseende som en tax ska ha – så är det så.
– Du ska kunna känna ryggraden på en tax och så länge som hunden har bra med muskler så kan du även skymta revbenen. Det är inte en mager hund för det. Taxar mår för övrigt bäst om de slipper släpa med sig en massa extra kilon, la hon till.
Nu är Puck en ung hund, inte fullvuxen riktigt ännu och han verkligen muskler. Bakvagnen har tydliga drag en en kalkon, rejäla muskler på bakbenen och han har en bred bringa – fast lite mindre än en vanlig tax. Han är nog dvärg trots allt.
Nåväl, nu vet vi. Puck är inte mager. Han är perfekt, det har Vera sagt.
av Mikael Winterkvist | jun 1, 2025 | Bluesky, Mastodon, Puck, Threads, Twitter |
Du kan förledas till att tro att jag, Puck, bara är en liten tax som chillar. Fel. Jag är hushållets ryggrad. Jag är tryggheten, säkerheten och trivselchefen – i en kropp formad som ett avlångt korvbröd med ben.
Min dag börjar, som alltid, med att jag kontrollerar alla rummen. Det är viktigt. Någon kan ha flyttat något. En filt kan ha vikt sig fel. En sked kan ha fallit i diskmaskinen utan att jag fått nosa på den. Det kallas ansvar.
Sen är det soffläge. Soffan är mitt fort, mitt kontor, mitt spaningsnäste. Jag har en exakt plats – vänstra hörnet, med ryggen mot kudden och nosen fri för att snabbt identifiera köksljud.
Människan försöker ibland sitta där. Då stirrar jag. Lägger öronen bakåt. Ett tydligt: “Du vet mycket väl att det här är mitt hörn.” Hen flyttar sig. Jag återgår till viloläge.
Jag vilar mycket. Men det är strategisk vila. Jag samlar energi för plötsliga, kraftfulla insatser – till exempel när någon öppnar kylen. Då är jag där på 0.3 sekunder, som en lurvig ninja med nos för ost.
Ibland tar min människa fram dammsugaren. Det är ett angrepp. Jag håller mig undan, men håller koll. Kommer den kommer nära min filt – då får den en utskällning. Jag har varnat den förut. Den lär sig aldrig.
På senare tid, de senaste dagarna så har människorna satt en tratt på huvudet på mig. Förnedrande och obegripligt, helt obegripligt, samtidigt som en känsla av att något fattas mig insmugit sig. Något är inte som vanligt.
På eftermiddagen vaktar jag fönstret. Går någon går förbi, särskilt med hund, måste jag meddela hela kvarteret. Jag skäller med basröst, så alla vet att Puck fortfarande styr den här gatan.
På kvällen? Då blir jag sällskapsdjuret igen. Kryper upp, placerar mig strategiskt i knäet, rullar ihop mig som ett frasigt frallabröd och suckar nöjt. Människan klappar mig och säger att jag är söt.
Jag vet, och jag är oumbärlig.
av Mikael Winterkvist | maj 24, 2025 | Bluesky, Mastodon, Puck, Threads, Twitter
Promenad. Det ordet sägs högt i huset ungefär som om det vore ett magiskt kommando. Min människa ropar: “Vill du gå ut, Puck?” och förväntar sig att jag ska hoppa jämfota av glädje.
För att göra honom glad och för att hålla min människa på gott humör så hoppar jag snabbt upp, skäller, springer runt. Hen nöjer sig med rätt lite så det kan jag bjuda på.
På med kopplet, ned för trapporna och sedan är det dags; det är förhandlingstid.
Renar det? Absolut inte. Det är förnedrande att en hund av jaktadlig härkomst ska behöva blöta ner magen. Jag står i dörren och väger mina alternativ medan min människa lockar, hotar, och till slut försöker muta med godis. Det slutar ofta med att jag till sist går med – men enbart för att bevisa hur dramatiskt missnöjd jag är. Jag går exakt till första bästa stolpe. Sedan gör jag det jag ska, på rekordtid, och stirrar anklagande uppåt och överväger att ringa hundombudsmannen, om jag kunde.
Taxväder
Men när det är perfekt taxväder – lite sol, lite vind, doften av en grill i grannskapet och möjligtvis ett spår av något misstänkt kattliknande – då är det jag som leder. Bokstavligen. Jag är längst fram, kopplet är spänt som ett bågsträng, och jag har mål. Målet är oklart, men det finns.
Min människa verkar ha en idé om att promenaden är en “runda”. Det är fel. Det är ett doftdrama i hundra akter. Jag måste nosa på varje buske, varje stubbe, varje grässtrå. En gång stannade jag i tolv minuter vid en fläck där det eventuellthade suttit en kråka 1998.
Människan försöker ibland skynda på. Hen säger saker som “kom igen nu, Puck” och “vi går vidare”. Jag svarar med att stanna helt. Jag har fyra ben – men jag använder bromsarna med kirurgisk precision.
Hemåt
Sen kommer det farligaste momentet: återvändandet. Jag märker direkt när min människa vänder hemåt. Det gillar jag inte. Jag börjar gå långsammare. Låtsas hitta en doft. Plötsligt stannar jag bara. Protestmode: aktivt.
Till slut är vi hemma. Jag går in, tar ett varv i hallen, och lägger mig demonstrativt i min korg vid dörren. Då inträder en vapenvila, till det är dags för nästa promenad.
av Mikael Winterkvist | maj 17, 2025 | Bluesky, Mastodon, Puck, Threads, Twitter
Morgnar i mitt hushåll är ett spektakel. Jag vaknar först, såklart. Jag har en inbyggd klocka som är exakt inställd på “tio minuter före frukost och tillräckligt tidigt för att orsaka panik”.
Först: stirrblicken. Jag placerar mig fotändan på sängen och bara… tittar. Intensivt. Min människa försöker ignorera mig. Rör sig lite. Drar täcket över huvudet.
Växlar
Jag växlar till viskgrymt. Det är inte riktigt ett skall – mer ett ljud som säger: “Jag kan hålla på hela dagen.” Hen mumlar något ohörbart. Jag svarar med ett djupt suckande ljud som får väggarna att skaka.
Sen kommer det – det magiska momentet: foten når golvet. Spelet är igång! Jag rusar till matskålen med ett tempo som säger “akut hungersnöd i zon Puck”. Min människa hasar efter, fortfarande i något slags pyjamas-liknande tygmisstag.
Här fattar hen sitt första allvarliga felbeslut.
Kaffet först.
Alltså… hen går till köket – och ignorerar min tomma matskål! IGNORERAR DEN! Hen häller upp kaffe, mumlar nåt om “behöver vakna först”.
Jag stirrar. Skålen stirrar. Världen stannar.
Efter några minuter (och ett dramatiskt skrap med tassen mot skålen – en klassiker) kommer frukosten äntligen. Lite torra kulor. Jag kastar i mig maten för att demonstrativt visa att jag är mycket nära att gå under av hunger.
Människan säger då: “Du har fått precis den mängd du ska ha.”
Det är möjligt att det finns rekommendationer, att det finns de som tror sig veta hur mycket mat jag ska ha men jag är Puck, ingen bonnig schäfer, jag är en tax med krav.
Så börjar varje dag. Jag sätter tonen. Människan följer efter, trevande, medan jag vakar och övervakar. Jag vägleder.
Ibland viskar jag till skålen som en slags besvärjelse: En dag kommer köttbullarna åter.
av Mikael Winterkvist | maj 10, 2025 | Bluesky, Mastodon, Puck, Threads, Twitter
av Puck, tax (korthårig, majestätisk, matintresserad)
Låt mig börja med att säga: jag gillar min människa. Hen är rätt okej. Visst, ibland glömmer hen att maten ska serveras omgående, att vi ska gå ut direkt efter det att kopplet har satts på och att vi inte behöver gå ut i skogen om det blåser mycket utomhus. Hen har inte heller riktigt förstått att duvor är fullkomligt livsfarliga djur som ska undvikas till varje pris.
Trots de bristerna så är det stora hela är det en hanterbar relation. Jag styr, hen följer – ungefär som det ska vara.
Min människa tror hen är min chef. Det är bland det roligaste jag har hört. När vi går på promenad är det jag som väljer vägen. Jag använder något som kallas “plötsligt och intensivt stopp vid intressant doft”. Det fungerar varje gång. Människan muttrar, men stannar. Jag vinner.
Lättlurad
Det märkligaste är hur lättlurad hen är. Ger jag hen den där “jag-har-aldrig-ätit”-blicken och ”jag är nära att dö”, så är det fullt möjligt att få dagens första mål mat redan strax efter sju på morgonen. Jag är inte dum – jag har en magisk blick och jag vet det.
Människan pratar också med en röst som är… ska vi säga… lite pinsam? Det är bebisrösten. “Pucki-duu, har du bajsat klart?” Snälla någon, jag är en värdig jägare med anor från grytjakt. Jag kan ta en grävling. Jag kräver respekt, och kanske en leverpastejmacka. Det senare har aldrig hänt. Jag har haft oturen att ha en människa som har haft en väldig massa hundar vilket betyder att människan har ”principer”. Helt onödigt om du frågar mig.
Suckar
På det hela taget så tror jag att min människa faktiskt bryr sig om mig. Hen har satt en röd sak runt halsen på mig vilket var en grunka som skulle hindra en hund från att skälla från början men innandömet är urplockat. Grejen gick tydligen sönder med en tidigare hund så nu sitter det en liten bricka som hen kan pejla – om jag skulle komma bort. Vilket naturligtvis är direkt förnedrande. Jag har de flesta generna gemensamt med en varg och vem har väl hört talas om att en varg kommit bort, någonsin?
Fast, när jag kryper nära i soffan och suckar sådär tungt – då fattar jag att människan är min. På riktigt. När hen kliar mig bakom örat på precis rätt sätt… ja, då kan jag tänka mig att behålla hen ett tag till.
Men bara om matransonerna utökas, ordentligt.
Jag har ett rykte att upprätthålla.
av Mikael Winterkvist | apr 30, 2025 | Bluesky, Mastodon, Om Macken, Puck, Threads
AI Bild
