Hundar och väder är något speciellt. Det finns hundar som trivs i alla väder och så finns det hundar som helt sonika vägrar att gå ut om det regnar, snöar eller är kallt. Taxar och väder är något mycket speciellt – där får du räkna med att de vägrar att gå ut om det regnar. Snö och lite kyla kan till nöds accepteras men inte regn.
Därför är kläder och taxar också något mycket speciellt. Puck har passerat en större samling regnkläder, täckjackor och olika former av överdrag som ska skydda honom mot vädrets påverkan. Med få undantag så protesterar han när de ska sättas på och han är inte en lycklig hund när vi ger oss ut för en promenad. De kläder som fungerar mot regn värmer inte och de kläder som ska skydda mot kyla gör honom till en uppstoppad korv – i klartext, de gör honom otymplig och mindre rörlig.
Gillar inte
Han gillar inte de kläder vi köpt ända sedan han var valp – till nu, för uppe i Piteå finns en tillverkare av något helt annat – västar, byxor, overaller och sittskydd – Thermotic. Kläderna för hundar är en extra produkt som görs i samma material – Thermotics egna tunna material som inte bara värmer utan som också har bärighet, flytkraft.
Thermotics material har några smått unika funktioner – det värmer och det har som sagt flykraft och lägg då till att materialet har det även när det är vått. Faktum är att värmeförmågan blir bättre om materialet är blött. Hundvärmetäcket finns i flera storlekar och det finns en specialversion för avlånga, livliga, långa korvar – taxar, ett taxvärmetäcke.
Du kan få det i rött eller svart och materialet är så tunt att det är lätt att förledas till att tro att ett så tunt täcke och material inte kan värma – men det gör det. Det värmer, håller hunden varm och du kan även köpa ett liggunderlag för hunden att ha med i bilen, ut på jaktturen så att hunden har något värmande att ligga på när det gives tid för lite vila.
Jag har testat Themotics hundtäcke för tax, och kan konstatera tre saker:
Puck accepterar nu det rådande vädret betydligt bättre och han kan tänka sig att ta promenader även om det regnar eller om det är kallt med snö ute. Det är inte så att han tar ett glädjesprång ut på promenad om det är dåligt väder men skillnaden är att han vägrade att gå ut tidigare. Han gick inte ens nära dörren.
Han rör sig avsevärt mycket bättre och lättare och försöker inte kränga av sig hundtäcket vilket inte var ovanligt med andra täcken.
När han ska göra det hundar gör på promenad, så är det numera ingen långt utdragen ritual där han ser ut inte att inte riktigt veta hur han ska göra det han måste, därför att jackan/täcket han har på sig är för tjock, är i vägen och är obekväm.
Röra sig
Thermotics täcke är så lätt och så tunn att Puck i stort sett kan röra sig som han kan utan täcket. Han försöker inte kränga sig av den heller vilket är ett gott teckna på att han accepterar jackan/täcket. Min gissning är att han faktiskt fattar att jackan han har på sig är det som värmer och som skyddar.
Värmetäcket är utfört i ett neoprenmaterial vilket ger hunden ett mycket bra skydd där hemligheten sitter i materialets konstruktion. I materialet finns microceller som fångar upp kroppsvärmen och omvandlar den till en effektiv isolering. Täcket behåller värmen även när det blivit vått och fungerar i kyla, blåst, regn, blötsnö och fuktiga förhållanden, vilket gör det användbart under årets allra tuffaste perioder.
Neoprenet har en naturlig andasfunktion som hjälper hunden att hålla en jämn temperatur utan att bli överhettad. På köpet så du också flytkraft motsvarande en vanlig hundflytväst som ger hunden bättre förutsättningar att klara sig i kallt vatten eller i situationer där den hamnar nära vatten och behöver ett extra skydd.
Hundvärmetäcket för taxar kostar 790 kronor och finns i storlekar från 39 till 45 centimenter.
Solen har inte ens hunnit över hustaken när jag märker det. Doften av barr. Den sticker till i nosen och väcker en sorts misstänksamhet. Gran.
Jag vet hur det slutar när gran kommer in. Det börjar med en prasslande kartong, fortsätter med ljus som inte luktar något, och slutar med att någon säger “nej, Puck!” varje gång jag försöker förstå vad det här egentligen är.
Jag cirklar runt den som en detektiv. Den står där mitt i rummet, med grenarna lite spretiga, som om den försöker se vänlig ut. Jag vet bättre. Den är stickig. Den bits. Jag testade en gång, försiktigt. Det smakade damm och vinter.
Förstår inte
Människan säger att den är fin. Jag förstår inte. Den luktar skog och kyla och gamla minnen. Dessutom tar den min plats. Där min filt brukade ligga står nu en fot fylld med vatten och barr.
Jag försöker ignorera den. Går förbi med värdighet, men varje gång någon hänger upp något glänsande börjar det klia i tänderna. Det ser ut som leksaker, det är inte mitt fel. Jag nafsar försiktigt, bara för att kolla. “Nej, Puck!” igen. Jag backar långsamt. Spelar oskyldig, men jag vet att granen vet.
På kvällen lyser den som ett eget väsen. Luktar konstigt, glimmar och tar allas uppmärksamhet. Jag lägger mig på mattan, med ryggen mot den, men håller ett öga öppet. Den kan inte luras hur länge som helst.
Jag är Puck. Jag biter inte på granen. Jag undersöker bara ett misstänkt objekt.
Det hände utan att någon frågade mig först. Jag gick ut som jag brukar och väntade mig samma mjuka gräs som alltid möter tassarna, men marken hade förvandlats till något helt annat. Den var hård, kall och lät som om den sprack när jag tog mitt första steg. Jag stannade och kände efter, lyfte tassen och försökte förstå hur något som varit grönt i går kunde kännas som små vassa nålar i dag.
Det vita låg överallt och gjorde världen otydlig på ett sätt som fick mig att gå långsammare än vanligt. Jag sniffade för att känna om sommaren fanns kvar under allt det där, men det luktade nästan ingenting. Bara kyla och tystnad som smugit sig in utan att jag märkt det. Människan kallade det snö, men för mig var det mer som ett täcke som gömt min värld och lagt beslag på allt jag känner igen.
Jag gick längre in i trädgården och såg hur mina saker hade försvunnit under det vita. Min favoritpinne stack upp som om den försökte ropa på hjälp, och bollen hade frusit fast som om gräset och kylan bestämt sig för att hålla kvar den. Jag försökte dra loss den men den rörde sig inte, som om den tillhörde vintern nu och inte mig. Det gjorde mig irriterad, inte för att jag inte kan vänta till senare, utan för att jag inte förstår varför världen bestämde sig för att ändra reglerna över en natt. Jag smakade på snön för att se om den kunde förklara sig, men den smälte innan jag hann tänka klart och lämnade bara en kall känsla som inte gav mig några svar.
Jag hörde människan säga att vintern har kommit, men jag vet inte hur något så tyst, kallt och vitt kan vara något som bara ska accepteras. Jag tittade ut över gräset som inte längre var gräs och kände en sorts beslutsamhet. Sommaren må vara borta men jag tänker inte ge upp. Jag kommer undersöka allt, bit för bit, tills jag vet vad det här är för värld jag plötsligt bor i.
Jag är Puck. Jag lär mig allt genom att gå, smaka och testa, och det här är bara ännu ett mysterium som väntar på någon som mig.
De säger att det är mina leksaker, att de är till för mig. Jag tror inte på det längre. Inget som går sönder så lätt kan vara gjort för att hålla.
Den senaste var blå, med ett pip i mitten. Den lät roligt första minuten. Sedan tystnade den. Jag kände direkt att något måste göras. Jag bet försiktigt i kanten, bara för att se hur den fungerade. Den sprack. Pipet dog. Människan suckade. Jag förstod inte varför, jag hade ju löst problemet.
Leksakerna dyker upp lika snabbt som de försvinner. En boll, en gris, något som ser ut som ett djur men luktar plast. Jag hämtar dem, bär runt dem, tuggar lite. De klarar sig inte länge. Jag har testat alla metoder: långsamma tuggor, snabba attacker, noggrann uppföljning. Resultatet är alltid detsamma – stoppning på golvet och en människa som säger mitt namn med ett särskilt tonfall.
Ibland försöker de gömma sakerna. Lägger dem högt upp eller bakom dörrar. Jag vet var de är. Jag väntar bara tills ingen ser. Det är inte ondska, det är vetenskap. Jag måste veta hur de är byggda.
När kvällen kommer ligger bitarna kvar som spår efter en kamp jag redan glömt. Jag slickar tassarna, suckar nöjt och lägger mig på filten. Människan plockar upp resterna och mumlar något om hållbarhet.
Jag vet bara att varje ny leksak är ett löfte. Ett som jag alltid kommer att hålla.
Jag är Puck. Jag biter sönder dem, för att det är mitt jobb att förstå hur världen är gjord.
Fotnot: I den strikt vetenskapliga texten av leksaker så har nu en papegoja gått vidare, en anka har lagats två gånger, en dinosaurie har lagats en gång. Ett bitsnöre har kasserats vilket betyder att två av fems leksaker nu kastats efter två veckor testande.
Sedan jag börja att posta inlägg om Puck, vår tax, på Instagram och här på bloggen så har jag träffat en del som följer det som skrivs, och de har även träffat Puck – som inte riktigt är den hund en del förväntar sig.
Puck är inte den öppna, välkomnande hund som en del tror – inte om du inte tillhör den närmaste familjen, de han känner. Han kommer inte springande, han är inte särskilt nyfiken på dig och han är faktiskt inte särskilt intresserad vare sig av dig eller andra hundar.
Han är reserverad, inte misstänksam eller blyg. Puck kommer fram och hälsar sen är det inte mer med det.
Tillhör du familjen däremot så hoppas det, skälls det och studsas det i vild, pur glädje. Han älskar barn och barnbarn, våra närmaste och han kommer mycket väl ihåg den norska delen fast han träffar dem bara några gånger per år. Puck vet vilka som är hans familj, och vilka som inte är det. Han räknar också in några av våra bekanta, som han träffat förut, i sin familj och de välkomnas på samma sätt – även om de bara träffas någon gäng per år.
Selektiv
Puck är selektiv vilket vi upptäckte bland annat under valpkursen. När flera av de andra hundarna studsade runt och skällde oavbrutet så såg Puck mer fundersam över vad som var på gång. Han brydde sig rätt lite om de andra hundarna och de andra människorna som var där. Det han skulle göra däremot kunde han fokusera på, göra, och sedan återgick han till att se sig om, fundersam över vad de andra var uppspelta över.
Puck må se ut som en öppen och glad liten tax – och det är han men inte med alla eller i alla sällskap. Han finner sig i det mesta, har inga problem med att flyga, åka buss eller bil och han har inga problem heller med att ha en massa människor omkring sig. Han är bara inte särskilt nyfiken på dem utan mer på omgivningen, skar som händer, skar som finns där han struttar fram.
Hälsa
Ibland kommer folk, ofta barn fram och frågar om de får hälsa på honom och vi svarar alltid ”Absolut, om han vill”. För det är så det är – det är Puck som bestämmer och barn är mycket ofta välkomna men vuxna, äldre, är inte så roliga eller spännande i hans värld.
Puck är ingen rädd hund. Det är inte det att han är rädd eller blyg för andra människor eller hundar. Han är bara inte särskilt intresserad. Är vi ute och går, på stan, bland en massa folk, så vill han hela tiden vidare, se mera, se nytt, spana in omgivningen och vill därför inte stå still någon längre stund. Då säger han ifrån att nu vill han röra på sig.
Med hissade öron och svansen som en antenn drar han vidare – i sin värld.
Regnet börjar redan innan vi hunnit ut. Små kalla droppar som träffar nosen och rinner längs pälsen. Jag tittar upp mot människan som håller kopplet och undrar om hon verkligen menar allvar.
Det är blött, mörkt och luktar annorlunda – som om hela världen dragit en filt av fukt över sig.
Stegen blir korta. Jag går bara så långt som jag måste. Gatan glänser, vattnet samlas i pölar och vinden vänder hela tiden. Pälsen blir tung och jag känner hur svansen tappar sin vanliga svikt. Människan pratar uppmuntrande, men jag vet att hon också vill in igen. Ingen av oss gillar det här vädret, vi låtsas bara.
Jag stannar vid hörnet, nosar snabbt på gräset och bestämmer att det får räcka. Regnet ökar, dropparna smattrar mot öronen och varje steg hemåt känns som en befrielse.
Inne igen skakar jag av mig, en lång, bestämd skakning som skickar vattnet i alla riktningar. Jag går till filten, lägger mig tungt och suckar. Utelivet får vänta tills himlen bestämt sig.
Jag är Puck. Jag går ut, men bara precis så långt som nödvändigt.
