Inte ett sånt där kallt som bara känns i luften, utan ett som kryper upp från marken och in i kroppen. Det börjar i tassarna. De säger till först. De säger att marken inte vill bli trampad på just nu.
Människan sätter täcket på mig innan vi går ut. Det knäpper runt magen och ryggen och gör mig rundare än jag egentligen är. När jag ser mig i spegeln i hallen ser jag ut som en skalbagge, en sån som går långsamt och bär sitt hus på ryggen. Täcket är varmt, det hjälper, men det når inte ner till tassarna. De står fortfarande där och tar emot allt det kalla.
Ute är världen vit. Det vita på marken ser mjukt ut, men det är hårt och vasst mot huden. Det bränner lite, fast det inte är varmt. Jag går försiktigt, väljer var jag sätter ner varje tass, som om marken kunde bli snällare om jag är noggrann.
Vi går inte långt nu. Bara runt hörnet och tillbaka. Jag gör det jag ska, snabbt, utan att stanna och läsa så mycket. Lukterna ligger tysta under det vita, som om de också har dragit täcket över sig. Allt väntar på att det ska bli annorlunda igen.
När vi vänder hemåt går jag fortare. Dörren är varm. Trapphuset är varmt. Luften där inne känns som något som vill mig väl. När täcket tas av och jag får tillbaka min filt, den som luktar som det alltid ska lukta, slutar tassarna göra ont.
Jag vill inte vara ute länge nu. Bara korta stunder. Bara så mycket som behövs.
Resten av tiden vill jag vara här inne, där världen inte biter.
Det började utan att någon förklarade något för mig. Ena dagen låg min filt där den brukar ligga, med doften av hem och det där trygga som sitter kvar i tyget, och nästa dag stod den i ett rum som inte var vårt.
Golvet luktade rengöringsmedel och främlingar, och väggarna svarade inte när jag lyssnade. Jag gick ett varv, långsamt, för att se om rummet tänkte säga något om varför vi var här.
Människan kallar det hotell. För mig är det mer som ett stopp mitt i allt annat. Dörrar som öppnas och stängs utanför, steg som passerar utan att stanna, ljud som inte betyder något. Jag hör hissar som rör sig upp och ner som om de letar efter något de tappat bort. Jag satte mig vid dörren först, ifall vi skulle gå vidare direkt, men tiden gick och ingen sa åt mig att ta kopplet.
Reser
Vi är ute och reser nu. Det märks på lukterna som följer med in genom fönstret när det öppnas en springa. Asfalt, avgaser, mat jag aldrig smakat och människor som inte vet vem jag är. Jag sticker fram nosen och försöker läsa världen, men allt byts ut för fort. Inget hinner bli bekant innan nästa plats tar över.
Sängen är för stor och för mjuk, som om den inte riktigt vet vem den är till för. Jag hoppade upp en stund för att känna efter, men hoppade ner igen när det inte kändes rätt. Jag föredrar golvet, där saker åtminstone är ärliga. På nätterna lyssnar jag på staden som inte sover och undrar om den vet att vi bara är här tillfälligt.
Komma bort
Människan säger att det är kul att komma bort. Jag vet inte vad bort betyder, bara att vi inte är där vi brukar vara. Ändå följer jag med, för det är så världen fungerar för mig. Nya rum, nya lukter, nya regler som ingen berättar i förväg. Jag kommer undersöka allt, precis som alltid, tills även det här stället fått en plats i min nos.
Jag är Puck. Jag förstår världen genom att gå runt i den, även när den plötsligt bestämmer sig för att flytta på sig.
De säger att paketen under granen är mina, att allt det där prasslet, snörena och det tunna pappret är en sorts högtid.
Jag är inte säker.
Julen luktar annorlunda, inte som resten av året. Den luktar gran, kall luft som följt med in, och något sött som inte går att identifiera men som absolut inte får lämnas obevakat. Golvet förändras också. Plötsligt ligger det saker överallt. Mjuka saker. Hårda saker. Saker som piper, knastrar eller låtsas vara något de inte är.
Den första julklappen är alltid ett test.
De lägger den framför mig och säger mitt namn långsammare än vanligt, som om det skulle förändra något. Jag nosar. Väger den i munnen. Skakar den lite. Den svarar inte. Oartigt.
Jag öppnar den själv.
Inuti finns något rött. Ibland grönt. Ofta med ett pip. Pipet är entusiastiskt, nästan överdrivet. Det lovar mycket. För mycket. Jag biter försiktigt först, för att inte förstöra stämningen. Pipet skriker. Jag biter lite till. Pipet tvekar. Sedan tystnar det.
Människorna säger mitt namn igen. Samma tonfall som alltid när något upphör att fungera.
Julen är full av sådana ögonblick. Saker som inte håller. Snören som går av. Papper som spricker. Paket som ser viktiga ut tills man kommer åt innehållet. Jag försöker hjälpa till genom att påskynda processen. Det uppskattas inte alltid.
De äter länge på julen. Väldigt länge. Jag sitter nära. Inte tiggande, bara närvarande. Det faller alltid något. Förr eller senare. Det är matematik. Ibland skinka. Ibland inget alls, men hoppet är viktigt.
På kvällen blir julen trött. Ljuset blir mjukare. Människorna pratar långsammare. Någon somnar sittande. Granen blinkar som om den också behöver vila. Jag går ett varv och kontrollerar att allt är som det ska, att inget nytt pip har uppstått utan min vetskap.
När huset till slut blir stilla, ligger jag på min plats och lyssnar. Julen låter annorlunda då också. Mindre förväntan. Mer nöjdhet. Som om världen för en stund accepterat att inte allt behöver fungera perfekt.
De säger att julen är skör.
Jag tror att det är därför jag tycker om den.
Jag är Puck.
Jag undersöker julen, bit för bit, för att se vad den egentligen tål.
Har du aldrig haft hund så kommer du inte att förstå, eller ha mycket svårt att förstå, resten av den här texten. Har du hund, eller om du har haft hund så kommer du att förstå allt.
Vi har haft fler hundar än jag kommer ihåg och jag tror att vi har haft hund, hundar, längre perioder än vi inte har haft det. Basset Hound, Schäfrar, Leonberger, Sankt Bernhard, Blodhund, Kleiner Münsterländer, blandras, Jack Russel och nu – taxen Puck.
Omplaceringar
Olika raser, olika storlekar och en del har kommit till oss som valpar, andra har vi tagit över som omplaceringar. Alla har varit en del av vår familj, en viktig del. Några av hundarna har varit tilldelade något av våra fyra barn att ta ansvar för, andra har liksom tillhört allt och alla. Efter den stentuffa, hårda och tiotalet orädde Jack Russel Pixel så skulle det inte bli fler hundar, var det tänkt. Pixel hade ett järnpsyke, som många Jack Russel har. Han hade ett självförtroende större än det kända universum och han var min hund. Visst, Pixel accepterade andra, älskade våra barnbarn, men han var en enmanshund.
När vi lämnade vårt hus ute på landet med en stor tomt som han kunde springa runt på och flyttade in till stan, flerfamiljshus så blev det problem. En tuff Jack Russel som betraktade sin närmaste omgivning som sin, som ville berätta om alla potentiella inkräktare, fick problem i ett hus där det kommer och går människor utanför dörren. Han mådde inte bra och vi kämpade med att anpassa honom tills vår veterinär sa att det var dags att ge upp. Vi provade allt, och lite till men Pixel fann sig aldrig tillrätta och du omplacerar inte hundvärldens tuffaste hundras.
Efter Pixel så skulle det alltså inte bli någon mer hund, Utflugna barn, lägenhet inne i närheten av stan, vi tog chansen och blev tonåringar på nytt. Vi kunde packa varsin ryggsäck, sätta oss på ett plan ned till Arlanda, ställa oss framför skylten med ”Sista Minuten resor” och välja etta resmål. Det resulterade i en del märkliga telefonsamtal med våra barn:
– Är ni hemma, vi tänkte titta förbi?
– Nej, vi är i Grekland.
– Vad fan, är ni i Grekland?
Resande
Vi stannade nere i Spanien i flera veckor, bytte hotell om det inte passade och driv vidare om vi tröttnade på sevärdheterna. Efter en period med resande hit och ditt, arbete mellan varven (jag kan jobba i stort sett var som helst) så kändes det som att vi hade gjort den delen klar.
Det bar hem till Skellefteå igen, med färre resor, lite mer jobb, och mer resor i jobbet (Stiftelsen för Östersjölaxen). Det här med hund började att krypa på oss igen, eller rättare sagt på mig. Jag började med att skicka hundvideor på söta taxar till Kärleken för att liksom kolla läget. Jag läste på allt jag kunde komma över om taxen som ras, fortsatte att skicka hundvideor tills motståndet var nedbrutet.
Vi letade efter uppfödare, kollade, läste på och hittades till slut Puck nere i Stockholm och en kulen decembermorgon var det dags att kliva på planet ned till Stockholm, flyga ned och hämta hem en ny hund. Sannolikt berättade vi inte för våra barn vart vi skulle förrän vi var på väg. Det är inte medvetet utan ibland missar vi i kommunikationen och det är inte heller så att vår barn inte är viktiga men ibland har vi fokus på andra saker, oss själva.
Gamla
Så nu är vi där vi egentlugen inte hade tänkt att vi skulle vara. Ett äldre par med en tax. Det där med äldre har vi överseende med. Vi känner oss inte gamla även om vi sneglar mot pensionen, ska gå igenom pensionsförsäkringar, och när vi ska gå i pension med vårt försäkringsbolag inom kort.
Oavsett det så är Puck nu en viktig del av vår tillvaro, vår familj och han drar runt i lägenheten som om han ägde den och vi betraktas som servicepersonal. Som den tax han är så är han så mycket tax som bara en tax kan bli. Envis, stort självförtroende men med inslag av att vara reserverad mot andra, hundra och människor. Puck är helt enkelt inte särskilt intresserad av dig om du inte tillhör familjen. Då avgudar han dig å andra sidan och han älskar våra barnbarn. Puck är en självklarhet och innebär det anpassning så anpassar vi oss. Han anpassar sig också och är med överallt, när vi ska handla, hälsa på och när vi är ute och reser, Han har gått valpkurs, och han tränas i att umgås med andra, vara social och vara med i olika situationer.
Han sover med oss, i sängen, det har alla våra hundar gjort, utom de största. Hans liv är vårt liv och tvärtom och det är vår hund. Han ligger i möblerna även om han har sig en plats som passande nog kallas för Platsen.
Namnet
Namnet kommer inte av vårt gemensamma ishockeyintresse. Utan det är en figur i William Shakespeares En midsommarnatts dröm som heter Puck.
Puck är den livfulla fen, följeslagare till fekung Oberon och berättare i En midsommarnattsdröm. Pjäsen är en av William Shakespeares komedier, skriven omkring 1595–96 och publicerad 1600 i en kvartoutgåva baserad på författarens manuskript. Som Oberons främsta tjänare fungerar Puck, eller Robin Goodfellow, både som budbärare och kaosets agent. Han utför magiska planer för att lösa en tvist med fedrottning Titania och reda ut grälen mellan fyra atenska älskare (Hermia, Lysander, Helena och Demetrius) som gått vilse i skogen. Hans förtrollningar fördjupar den romantiska förvirringen, och hans förtjusning i spratt skapar ett komiskt motdrag i pjäsen. I slutet framför han en epilog som ramar in hela berättelsen som en dröm.
De som inte har haft hund kan ha svårt att förstå hur en hund kan bli så central i ägarnas liv men vi ser det inte så. Puck är inte mer central, eller mindre central än våra barn och barnbarn. Han är en del av familjen även om han har något fler regler att ta hänsyn till och han har ett något mera omfattande regelverk. Han får aldrig något från bordet och han äter när vi äter. Hans enda möjlighet att få i sig något av det vi äter är om vi tappar något. Mornarna startas med mat, promenad och sedan får han hänga med på det vi ska göra. Han äter morgon och kväll, 1-2 längre promenader per dag och en sista utgång ganska sent så att han kan sova fram till sju-åtta på morgonen.
Puck har sina rutiner, mat vid åtta på morgonen, mat vid femtiden på kvällen och däremellan allt det som händer i våra liv. Puck är inte en hund, han är en del av oss, han är vår hund.
Hundar och väder är något speciellt. Det finns hundar som trivs i alla väder och så finns det hundar som helt sonika vägrar att gå ut om det regnar, snöar eller är kallt. Taxar och väder är något mycket speciellt – där får du räkna med att de vägrar att gå ut om det regnar. Snö och lite kyla kan till nöds accepteras men inte regn.
Därför är kläder och taxar också något mycket speciellt. Puck har passerat en större samling regnkläder, täckjackor och olika former av överdrag som ska skydda honom mot vädrets påverkan. Med få undantag så protesterar han när de ska sättas på och han är inte en lycklig hund när vi ger oss ut för en promenad. De kläder som fungerar mot regn värmer inte och de kläder som ska skydda mot kyla gör honom till en uppstoppad korv – i klartext, de gör honom otymplig och mindre rörlig.
Gillar inte
Han gillar inte de kläder vi köpt ända sedan han var valp – till nu, för uppe i Piteå finns en tillverkare av något helt annat – västar, byxor, overaller och sittskydd – Thermotic. Kläderna för hundar är en extra produkt som görs i samma material – Thermotics egna tunna material som inte bara värmer utan som också har bärighet, flytkraft.
Thermotics material har några smått unika funktioner – det värmer och det har som sagt flykraft och lägg då till att materialet har det även när det är vått. Faktum är att värmeförmågan blir bättre om materialet är blött. Hundvärmetäcket finns i flera storlekar och det finns en specialversion för avlånga, livliga, långa korvar – taxar, ett taxvärmetäcke.
Du kan få det i rött eller svart och materialet är så tunt att det är lätt att förledas till att tro att ett så tunt täcke och material inte kan värma – men det gör det. Det värmer, håller hunden varm och du kan även köpa ett liggunderlag för hunden att ha med i bilen, ut på jaktturen så att hunden har något värmande att ligga på när det gives tid för lite vila.
Jag har testat Themotics hundtäcke för tax, och kan konstatera tre saker:
Puck accepterar nu det rådande vädret betydligt bättre och han kan tänka sig att ta promenader även om det regnar eller om det är kallt med snö ute. Det är inte så att han tar ett glädjesprång ut på promenad om det är dåligt väder men skillnaden är att han vägrade att gå ut tidigare. Han gick inte ens nära dörren.
Han rör sig avsevärt mycket bättre och lättare och försöker inte kränga av sig hundtäcket vilket inte var ovanligt med andra täcken.
När han ska göra det hundar gör på promenad, så är det numera ingen långt utdragen ritual där han ser ut inte att inte riktigt veta hur han ska göra det han måste, därför att jackan/täcket han har på sig är för tjock, är i vägen och är obekväm.
Röra sig
Thermotics täcke är så lätt och så tunn att Puck i stort sett kan röra sig som han kan utan täcket. Han försöker inte kränga sig av den heller vilket är ett gott teckna på att han accepterar jackan/täcket. Min gissning är att han faktiskt fattar att jackan han har på sig är det som värmer och som skyddar.
Värmetäcket är utfört i ett neoprenmaterial vilket ger hunden ett mycket bra skydd där hemligheten sitter i materialets konstruktion. I materialet finns microceller som fångar upp kroppsvärmen och omvandlar den till en effektiv isolering. Täcket behåller värmen även när det blivit vått och fungerar i kyla, blåst, regn, blötsnö och fuktiga förhållanden, vilket gör det användbart under årets allra tuffaste perioder.
Neoprenet har en naturlig andasfunktion som hjälper hunden att hålla en jämn temperatur utan att bli överhettad. På köpet så du också flytkraft motsvarande en vanlig hundflytväst som ger hunden bättre förutsättningar att klara sig i kallt vatten eller i situationer där den hamnar nära vatten och behöver ett extra skydd.
Hundvärmetäcket för taxar kostar 790 kronor och finns i storlekar från 39 till 45 centimenter.
Solen har inte ens hunnit över hustaken när jag märker det. Doften av barr. Den sticker till i nosen och väcker en sorts misstänksamhet. Gran.
Jag vet hur det slutar när gran kommer in. Det börjar med en prasslande kartong, fortsätter med ljus som inte luktar något, och slutar med att någon säger “nej, Puck!” varje gång jag försöker förstå vad det här egentligen är.
Jag cirklar runt den som en detektiv. Den står där mitt i rummet, med grenarna lite spretiga, som om den försöker se vänlig ut. Jag vet bättre. Den är stickig. Den bits. Jag testade en gång, försiktigt. Det smakade damm och vinter.
Förstår inte
Människan säger att den är fin. Jag förstår inte. Den luktar skog och kyla och gamla minnen. Dessutom tar den min plats. Där min filt brukade ligga står nu en fot fylld med vatten och barr.
Jag försöker ignorera den. Går förbi med värdighet, men varje gång någon hänger upp något glänsande börjar det klia i tänderna. Det ser ut som leksaker, det är inte mitt fel. Jag nafsar försiktigt, bara för att kolla. “Nej, Puck!” igen. Jag backar långsamt. Spelar oskyldig, men jag vet att granen vet.
På kvällen lyser den som ett eget väsen. Luktar konstigt, glimmar och tar allas uppmärksamhet. Jag lägger mig på mattan, med ryggen mot den, men håller ett öga öppet. Den kan inte luras hur länge som helst.
Jag är Puck. Jag biter inte på granen. Jag undersöker bara ett misstänkt objekt.
