av Mikael Winterkvist | feb 15, 2026 | Bluesky, Puck, Threads, Twitter
Jag hör mitt namn.
Det gör jag nästan alltid. Människor tror att de måste upprepa sig för att jag inte förstår, men det är sällan problemet. Problemet är att jag håller på med något.
Marken berättar saker som inte finns kvar om en stund. En sväng här, en tvekan där. Någon stannade upp, någon ändrade riktning. Allt ligger kvar ett ögonblick och sedan är det borta. Det går inte att avbryta mitt i en mening.
Mitt namn igen, lite skarpare nu.
Jag vrider ett öra bakåt. Det betyder att jag har registrerat. Det betyder inte att jag är klar. Människor tolkar det som olydnad. För mig är det bara ordning.
Man lämnar inte ett spår halvvägs. Då vet man ingenting.
Jag går några steg till, lägger pusslet färdigt. Först när bilden sitter där den ska lyfter jag huvudet. Då finns det inget kvar att läsa. Platsen är färdig.
Nu kan jag gå tillbaka.
Min människa säger ofta att jag kom till slut, som om det var en kompromiss. Det är det inte. Jag kom när det blev möjligt att komma.
Att avbryta hade varit fel.
Att vänta var korrekt.
Jag är Puck.
av Mikael Winterkvist | feb 7, 2026 | Bluesky, Puck, Threads, Twitter
Puck är tax. Han är väldigt mycket tax. En tax som vet exakt vad han gillar och, framför allt, vad han inte står ut med. Regn hör dit. Kyla hör dit. Blåst hör dit. Kombinationen av alla tre är i princip ett personligt angrepp.
Värme och sol däremot. Där finns livet. Där kan man stanna ute en stund, nosa lite, ta god tid på sig och låtsas att promenad faktiskt är något man gör för nöjes skull. Så fort temperaturen sjunker och himlen ser det minsta hotfull ut förändras dock allt.
Femton minusgrader
När kvicksilvret kryper ned mot femton minusgrader krävs det en hel ritual bara för att ta sig ut genom dörren. Det handlar inte om att slänga på sig en jacka. Det är överdragsbyxor, tjock jacka, mössa, vantar och vinterskor. Lager på lager, dragkedjor som ska upp, knappar som ska igen. Allt tar flera minuter. Puck sitter under tiden och tittar, fullt medveten om att det här är nödvändigt men helt utan entusiasm.
Snabbt in
Puck vill ut. Det måste han. Kroppen kräver sitt. Samtidigt vill han lika snabbt in igen. Lösningen är effektiv och kompromisslös. Så fort ytterdörren öppnas tar han sikte på första bästa träd, sten eller snödriva som duger för ändamålet.
Promenad är egentligen fel ord. Det handlar om en sträcka på runt trettio meter, räknat från ytterdörren. Puck studsar fram, springer så snabbt kopplet och den som håller i tillåter. Allt sker med ett tydligt mål. Ingen omväg. Ingen eftertanke.
Det han ska göra görs på under minuten. Därefter vänder han upp blicken, möter min, och hela kroppen signalerar samma sak. Klart. Färdigt. Nu går vi in.
Dörren blir målet
Vägen tillbaka går ännu snabbare. Dörren blir målet. Värmen. Golvet. Filten. Inomhusluften som inte gör ont i tassarna.
Resultatet blir en märklig ekvation. Fem minuter att klä sig. Trettio sekunder utomhus. En tax som har full kontroll över situationen och inte lämnar något åt slumpen. Vintern tolereras, men bara precis så mycket som krävs.
Resten av dagen tillbringas helst inomhus, där elementen jobbar, solen ibland letar sig in genom fönstret och världen är betydligt mer anpassad för en tax med starka åsikter om väder.
Läs mer
Puck: När marken börjar göra ont
Puck: Jag hälsar när jag vill
av Mikael Winterkvist | jan 18, 2026 | Bluesky, Puck, Threads, Twitter
Det händer ofta ute. En främling ser mig och bestämmer sig direkt. Som om det är så det fungerar, att man bara får komma fram och ta kontakt utan att fråga världen först.
Människan står bredvid och säger mitt namn, med den där rösten som betyder att det ska vara trevligt nu. Jag hör det, men jag låtsas som ingenting. Jag tittar åt sidan och låter blicken glida förbi främlingen, som om jag just fått syn på något mycket mer intressant längre bort.
Främlingen böjer sig ner. Det är alltid samma sak. En hand som kommer fram, en röst som blir ljusare, ord som inte betyder något för mig. Jag känner doften av parfym, tvål och en vardag som inte är min. Jag känner också doften av förväntan, den där otåliga som människor har när de vill att något ska hända direkt.
Jag är inte rädd. Jag har bara ingen brådska.
Jag står still och väntar. Jag låter främlingen vara nära utan att ge något tillbaka. Jag ser hur handen hänger kvar i luften, som om den väntar på att jag ska godkänna den. Jag kan godkänna den. Jag kan också låta bli.
Det är mitt val.
Ibland tar jag ett steg fram och nosar snabbt, bara för att registrera. Bara för att veta vem det är. Det räcker. Jag behöver inte mer. Jag behöver inte klappar, inte röster, inte att någon säger att jag är fin. Jag har redan en människa som säger det hemma, och det är mer än nog.
Främlingen skrattar ofta då, lite osäkert, som om det är ett skämt att jag inte kastar mig in i deras händer. Människan säger något om att jag är försiktig, eller att jag måste få komma fram själv.
Det stämmer.
Jag hälsar när jag vill. Jag hälsar när det känns rätt. Jag hälsar när världen är lugn nog att läsa.
Många människor tror att alla vill bli hälsade på hela tiden. De tror att det är artigt att klappa. De tror att vänlighet är något man tar för givet.
Jag tror att vänlighet är att låta någon vara ifred.
När vi går vidare känner jag hur kopplet blir lätt igen, som om luften släpper taget. Jag tittar inte bakåt. Jag har redan glömt främlingen. De var bara en doft som passerade.
Jag är Puck. Jag är inte ointresserad av världen.
Jag är bara väldigt selektiv med vilka delar av den jag släpper in.
Jag är Puck.
av Mikael Winterkvist | jan 11, 2026 | Bluesky, Puck, Threads, Twitter
Det är kallt nu.
Inte ett sånt där kallt som bara känns i luften, utan ett som kryper upp från marken och in i kroppen. Det börjar i tassarna. De säger till först. De säger att marken inte vill bli trampad på just nu.
Människan sätter täcket på mig innan vi går ut. Det knäpper runt magen och ryggen och gör mig rundare än jag egentligen är. När jag ser mig i spegeln i hallen ser jag ut som en skalbagge, en sån som går långsamt och bär sitt hus på ryggen. Täcket är varmt, det hjälper, men det når inte ner till tassarna. De står fortfarande där och tar emot allt det kalla.
Ute är världen vit. Det vita på marken ser mjukt ut, men det är hårt och vasst mot huden. Det bränner lite, fast det inte är varmt. Jag går försiktigt, väljer var jag sätter ner varje tass, som om marken kunde bli snällare om jag är noggrann.
Vi går inte långt nu. Bara runt hörnet och tillbaka. Jag gör det jag ska, snabbt, utan att stanna och läsa så mycket. Lukterna ligger tysta under det vita, som om de också har dragit täcket över sig. Allt väntar på att det ska bli annorlunda igen.
När vi vänder hemåt går jag fortare. Dörren är varm. Trapphuset är varmt. Luften där inne känns som något som vill mig väl. När täcket tas av och jag får tillbaka min filt, den som luktar som det alltid ska lukta, slutar tassarna göra ont.
Jag vill inte vara ute länge nu. Bara korta stunder. Bara så mycket som behövs.
Resten av tiden vill jag vara här inne, där världen inte biter.
Jag är Puck.
av Mikael Winterkvist | dec 30, 2025 | Bluesky, Puck, Threads
Det började utan att någon förklarade något för mig. Ena dagen låg min filt där den brukar ligga, med doften av hem och det där trygga som sitter kvar i tyget, och nästa dag stod den i ett rum som inte var vårt.
Golvet luktade rengöringsmedel och främlingar, och väggarna svarade inte när jag lyssnade. Jag gick ett varv, långsamt, för att se om rummet tänkte säga något om varför vi var här.
Människan kallar det hotell. För mig är det mer som ett stopp mitt i allt annat. Dörrar som öppnas och stängs utanför, steg som passerar utan att stanna, ljud som inte betyder något. Jag hör hissar som rör sig upp och ner som om de letar efter något de tappat bort. Jag satte mig vid dörren först, ifall vi skulle gå vidare direkt, men tiden gick och ingen sa åt mig att ta kopplet.
Reser
Vi är ute och reser nu. Det märks på lukterna som följer med in genom fönstret när det öppnas en springa. Asfalt, avgaser, mat jag aldrig smakat och människor som inte vet vem jag är. Jag sticker fram nosen och försöker läsa världen, men allt byts ut för fort. Inget hinner bli bekant innan nästa plats tar över.
Sängen är för stor och för mjuk, som om den inte riktigt vet vem den är till för. Jag hoppade upp en stund för att känna efter, men hoppade ner igen när det inte kändes rätt. Jag föredrar golvet, där saker åtminstone är ärliga. På nätterna lyssnar jag på staden som inte sover och undrar om den vet att vi bara är här tillfälligt.
Komma bort
Människan säger att det är kul att komma bort. Jag vet inte vad bort betyder, bara att vi inte är där vi brukar vara. Ändå följer jag med, för det är så världen fungerar för mig. Nya rum, nya lukter, nya regler som ingen berättar i förväg. Jag kommer undersöka allt, precis som alltid, tills även det här stället fått en plats i min nos.
Jag är Puck. Jag förstår världen genom att gå runt i den, även när den plötsligt bestämmer sig för att flytta på sig.
av Mikael Winterkvist | dec 24, 2025 | Bluesky, Puck, Threads, Twitter
De säger att julen är till för mig.
De säger att paketen under granen är mina, att allt det där prasslet, snörena och det tunna pappret är en sorts högtid.
Jag är inte säker.
Julen luktar annorlunda, inte som resten av året. Den luktar gran, kall luft som följt med in, och något sött som inte går att identifiera men som absolut inte får lämnas obevakat. Golvet förändras också. Plötsligt ligger det saker överallt. Mjuka saker. Hårda saker. Saker som piper, knastrar eller låtsas vara något de inte är.
Den första julklappen är alltid ett test.
De lägger den framför mig och säger mitt namn långsammare än vanligt, som om det skulle förändra något. Jag nosar. Väger den i munnen. Skakar den lite. Den svarar inte. Oartigt.
Jag öppnar den själv.
Inuti finns något rött. Ibland grönt. Ofta med ett pip. Pipet är entusiastiskt, nästan överdrivet. Det lovar mycket. För mycket. Jag biter försiktigt först, för att inte förstöra stämningen. Pipet skriker. Jag biter lite till. Pipet tvekar. Sedan tystnar det.
Människorna säger mitt namn igen. Samma tonfall som alltid när något upphör att fungera.
Julen är full av sådana ögonblick. Saker som inte håller. Snören som går av. Papper som spricker. Paket som ser viktiga ut tills man kommer åt innehållet. Jag försöker hjälpa till genom att påskynda processen. Det uppskattas inte alltid.
De äter länge på julen. Väldigt länge. Jag sitter nära. Inte tiggande, bara närvarande. Det faller alltid något. Förr eller senare. Det är matematik. Ibland skinka. Ibland inget alls, men hoppet är viktigt.
På kvällen blir julen trött. Ljuset blir mjukare. Människorna pratar långsammare. Någon somnar sittande. Granen blinkar som om den också behöver vila. Jag går ett varv och kontrollerar att allt är som det ska, att inget nytt pip har uppstått utan min vetskap.
När huset till slut blir stilla, ligger jag på min plats och lyssnar. Julen låter annorlunda då också. Mindre förväntan. Mer nöjdhet. Som om världen för en stund accepterat att inte allt behöver fungera perfekt.
De säger att julen är skör.
Jag tror att det är därför jag tycker om den.
Jag är Puck.
Jag undersöker julen, bit för bit, för att se vad den egentligen tål.
Läs mer
När världen blir vit försöker Puck förstå vad som hänt
Den glittrande rivalen: Jag håller ett öga på granen
