av Mikael Winterkvist | maj 24, 2025 | Bluesky, Mastodon, Puck, Threads, Twitter
Promenad. Det ordet sägs högt i huset ungefär som om det vore ett magiskt kommando. Min människa ropar: “Vill du gå ut, Puck?” och förväntar sig att jag ska hoppa jämfota av glädje.
För att göra honom glad och för att hålla min människa på gott humör så hoppar jag snabbt upp, skäller, springer runt. Hen nöjer sig med rätt lite så det kan jag bjuda på.
På med kopplet, ned för trapporna och sedan är det dags; det är förhandlingstid.
Renar det? Absolut inte. Det är förnedrande att en hund av jaktadlig härkomst ska behöva blöta ner magen. Jag står i dörren och väger mina alternativ medan min människa lockar, hotar, och till slut försöker muta med godis. Det slutar ofta med att jag till sist går med – men enbart för att bevisa hur dramatiskt missnöjd jag är. Jag går exakt till första bästa stolpe. Sedan gör jag det jag ska, på rekordtid, och stirrar anklagande uppåt och överväger att ringa hundombudsmannen, om jag kunde.
Taxväder
Men när det är perfekt taxväder – lite sol, lite vind, doften av en grill i grannskapet och möjligtvis ett spår av något misstänkt kattliknande – då är det jag som leder. Bokstavligen. Jag är längst fram, kopplet är spänt som ett bågsträng, och jag har mål. Målet är oklart, men det finns.
Min människa verkar ha en idé om att promenaden är en “runda”. Det är fel. Det är ett doftdrama i hundra akter. Jag måste nosa på varje buske, varje stubbe, varje grässtrå. En gång stannade jag i tolv minuter vid en fläck där det eventuellthade suttit en kråka 1998.
Människan försöker ibland skynda på. Hen säger saker som “kom igen nu, Puck” och “vi går vidare”. Jag svarar med att stanna helt. Jag har fyra ben – men jag använder bromsarna med kirurgisk precision.
Hemåt
Sen kommer det farligaste momentet: återvändandet. Jag märker direkt när min människa vänder hemåt. Det gillar jag inte. Jag börjar gå långsammare. Låtsas hitta en doft. Plötsligt stannar jag bara. Protestmode: aktivt.
Till slut är vi hemma. Jag går in, tar ett varv i hallen, och lägger mig demonstrativt i min korg vid dörren. Då inträder en vapenvila, till det är dags för nästa promenad.
av Mikael Winterkvist | maj 17, 2025 | Bluesky, Mastodon, Puck, Threads, Twitter
Morgnar i mitt hushåll är ett spektakel. Jag vaknar först, såklart. Jag har en inbyggd klocka som är exakt inställd på “tio minuter före frukost och tillräckligt tidigt för att orsaka panik”.
Först: stirrblicken. Jag placerar mig fotändan på sängen och bara… tittar. Intensivt. Min människa försöker ignorera mig. Rör sig lite. Drar täcket över huvudet.
Växlar
Jag växlar till viskgrymt. Det är inte riktigt ett skall – mer ett ljud som säger: “Jag kan hålla på hela dagen.” Hen mumlar något ohörbart. Jag svarar med ett djupt suckande ljud som får väggarna att skaka.
Sen kommer det – det magiska momentet: foten når golvet. Spelet är igång! Jag rusar till matskålen med ett tempo som säger “akut hungersnöd i zon Puck”. Min människa hasar efter, fortfarande i något slags pyjamas-liknande tygmisstag.
Här fattar hen sitt första allvarliga felbeslut.
Kaffet först.
Alltså… hen går till köket – och ignorerar min tomma matskål! IGNORERAR DEN! Hen häller upp kaffe, mumlar nåt om “behöver vakna först”.
Jag stirrar. Skålen stirrar. Världen stannar.
Efter några minuter (och ett dramatiskt skrap med tassen mot skålen – en klassiker) kommer frukosten äntligen. Lite torra kulor. Jag kastar i mig maten för att demonstrativt visa att jag är mycket nära att gå under av hunger.
Människan säger då: “Du har fått precis den mängd du ska ha.”
Det är möjligt att det finns rekommendationer, att det finns de som tror sig veta hur mycket mat jag ska ha men jag är Puck, ingen bonnig schäfer, jag är en tax med krav.
Så börjar varje dag. Jag sätter tonen. Människan följer efter, trevande, medan jag vakar och övervakar. Jag vägleder.
Ibland viskar jag till skålen som en slags besvärjelse: En dag kommer köttbullarna åter.
av Mikael Winterkvist | maj 10, 2025 | Bluesky, Mastodon, Puck, Threads, Twitter
av Puck, tax (korthårig, majestätisk, matintresserad)
Låt mig börja med att säga: jag gillar min människa. Hen är rätt okej. Visst, ibland glömmer hen att maten ska serveras omgående, att vi ska gå ut direkt efter det att kopplet har satts på och att vi inte behöver gå ut i skogen om det blåser mycket utomhus. Hen har inte heller riktigt förstått att duvor är fullkomligt livsfarliga djur som ska undvikas till varje pris.
Trots de bristerna så är det stora hela är det en hanterbar relation. Jag styr, hen följer – ungefär som det ska vara.
Min människa tror hen är min chef. Det är bland det roligaste jag har hört. När vi går på promenad är det jag som väljer vägen. Jag använder något som kallas “plötsligt och intensivt stopp vid intressant doft”. Det fungerar varje gång. Människan muttrar, men stannar. Jag vinner.
Lättlurad
Det märkligaste är hur lättlurad hen är. Ger jag hen den där “jag-har-aldrig-ätit”-blicken och ”jag är nära att dö”, så är det fullt möjligt att få dagens första mål mat redan strax efter sju på morgonen. Jag är inte dum – jag har en magisk blick och jag vet det.
Människan pratar också med en röst som är… ska vi säga… lite pinsam? Det är bebisrösten. “Pucki-duu, har du bajsat klart?” Snälla någon, jag är en värdig jägare med anor från grytjakt. Jag kan ta en grävling. Jag kräver respekt, och kanske en leverpastejmacka. Det senare har aldrig hänt. Jag har haft oturen att ha en människa som har haft en väldig massa hundar vilket betyder att människan har ”principer”. Helt onödigt om du frågar mig.
Suckar
På det hela taget så tror jag att min människa faktiskt bryr sig om mig. Hen har satt en röd sak runt halsen på mig vilket var en grunka som skulle hindra en hund från att skälla från början men innandömet är urplockat. Grejen gick tydligen sönder med en tidigare hund så nu sitter det en liten bricka som hen kan pejla – om jag skulle komma bort. Vilket naturligtvis är direkt förnedrande. Jag har de flesta generna gemensamt med en varg och vem har väl hört talas om att en varg kommit bort, någonsin?
Fast, när jag kryper nära i soffan och suckar sådär tungt – då fattar jag att människan är min. På riktigt. När hen kliar mig bakom örat på precis rätt sätt… ja, då kan jag tänka mig att behålla hen ett tag till.
Men bara om matransonerna utökas, ordentligt.
Jag har ett rykte att upprätthålla.
av Mikael Winterkvist | apr 30, 2025 | Bluesky, Mastodon, Om Macken, Puck, Threads
AI Bild
av Mikael Winterkvist | apr 27, 2025 | Bluesky, Mastodon, Puck, Threads, Twitter
Puck är nu sju månader och han är sedan länge en del av vår vardag, och vi är en del hans. vardag. Den sociala träningen rullar på, nu inte särskilt medveten eller inplanerad. Han är med överallt helt enkelt. Däremot så har vi tränat honom på inkallning, på att vara lös under promenader.
Han har ett koppel på sig under den träningen, utifall han ser något, blir skrämd eller om vi måste få tag på honom snabbt. Du kan aldrig på förhand förutse allt som kan inträffa eller hur din hund kan reagera så för att ha koll på Puck så har han en lång löplina. Han är alltså kopplad, hela tiden, och linan är så lång så att vi kan stoppa honom, direkt. Dessutom är det på en gångstig, promenadstigar, med minimal risk att han skulle kunna störa något vilt eller liknande.
Första träningen
Första vändan och träningen så kunde han dra iväg max 10 meter innan han vände sig om för att se var vi var. Andra gången så gick vi åt ett håll, lät honom springa före och sedan tvärvände vi för att se om han hade koll på oss. Det ingår också i träningen för att kontrollera och säkerställa att din hund hela tiden har koll på dig. Löplinan som han har är på 15 meters så det fanns god marginal.
Puck drog aldrig längre bort än 3-4 meter den här gången och han upptäckte direkt om vi ändrade riktning. Full koll med andra redan andra träningen.
Han stannar direkt på tillrop och han kommer direkt om vi kallar på honom – vilket inte är detsamma som att han kommer att göra det om han skulle se något, en annan hund eller något annat intressant, därav löplinan.
Nöje
Ett nöje och beteende som snabbt kommit de senaste veckorna är att sitta i sängen och titta ut mot den förskola som vi har som närmaste granne. Inledningsvis så ville han berätta för oss att det fanns inkräktare på parkeringen och ute på gården förskola mitt emot men nu har han insett att de vuxna inte utgör något hot. Barnen däremot skäller han aldrig på.
Puck uppträder på samma sätt utomhus. Vuxna kan han vara lite försiktigt, avvaktande mot, men barn vill han fram och hälsa på direkt.
Som de flesta taxar så är Puck sol och värmdyrkare, Han ligger gärna ute på en inbladade balkongen när solen når dit eller så hittar han infallande sol i lägenheten.
Puck är nu sju månader och han väger ganska exakt åtta kilo – mer än vad en dvärgtax egentligen ska väga – vilket inte spelar den minsta roll.
av Mikael Winterkvist | apr 17, 2025 | Mastodon, Puck, Threads, Twitter
Det är skärtorsdag, en del jobbar halvdag, dagen för helgdag (långfredag) solen skiner – i alla fall här i Skellefteå så Puck jag jag passar på att önska alla en riktigt glad påsk!
Magasin Macken tar inte ledigt utan rullar på hela helgen. Puck däremot sitter på balkongen, i solen (jo han sitter sådär, bilden är inte arrangerad).
Glad Påsk på er!
