Ett ärligt liv är en visuellt stark thriller där en ung juriststudent söker rättvisa men dras in i en destruktiv revolt. Simon Lööf debuterar i huvudrollen som Simon, som lämnar sin trygga tillvaro och hamnar i Max anarkistiska kollektiv. Nora Rios gör en intensiv tolkning av Max och deras relation driver berättelsen genom en värld av idealism, droger och svek.
Regissören Mikael Marcimain fångar Lunds universitetsmiljö och studentprotester med sin karaktäristiska stämningstäta stil. Kameran följer nervöst genom trånga korridorer och mörka lägenheter medan musiken skapar en laddad kontrast mellan ungdomlig frihet och psykologisk instängdhet. Filmen balanserar thriller och drama med en underton av samhällskritik som känns både samtida och tidlös.
Skådespelarinsatserna lyfter filmen. Simon Lööf gör en trovärdig resa från osäker nykomling till någon som tappat fotfästet. Nora Rios har en stark närvaro och gestaltar väl det karismatiska men farliga ledarskapet i kollektivets kärna. Peter Andersson ger tyngd i en biroll som professor, vilket skapar ytterligare dimensioner i filmens klasskonflikt.
Trots sina kvaliteter dras filmen ibland med episoder som känns utdragna och något symboltunga. Men helheten är engagerande och efterlämnar en känsla av både fascination och obehag – en berättelse om hur idealism kan förvandlas till cynism och självbedrägeri.
Fakta: Titel: Ett ärligt liv Regi: Mikael Marcimain Manus: Linn Gottfridsson Skådespelare: Simon Lööf, Nora Rios, Peter Andersson m.fl. Premiär Sverige: 31 juli 2025 Finns på: Netflix
I augusti 2025 bjuder HBO Max på en bred mix av nya premiärer – från storsatsningar och fantasy till dokumentärer och sport. Månaden inleds med filmen Final Destination: Bloodlines den 1 augusti, följt av den hyllade antologifilmen Freaky Tales den 8 augusti.
Mitt i månaden släpps den visuellt fängslande The Legend of Ochi den 15 augusti. En av de största höjdpunkterna kommer senare i månaden när Peacemaker säsong 2 debuterar den 21 augusti, med John Cena i huvudrollen.
Dessutom tillkommer dokumentärserien The Yogurt Shop Murders den 3 augusti och realitysport med Hard Knocks: Training Camp with the Buffalo Bills den 5 augusti. Biblioteket breddas med klassiker som Alien: Covenant, Kung Fu Panda 2 och Gremlins 2 som blir tillgängliga den 1 augusti.
Netflix fyller augusti 2025 med flera stora premiärer i Sverige. Bland höjdpunkterna finns filmen My Oxford Year som har premiär 1 augusti och säsong 2 av succéserien Wednesday, vars första del släpps 6 augusti.
Dokumentären Stolen: Heist of the Century anländer 8 augusti och den animerade vuxenkomedin Fixed får premiär 13 augusti. Mot slutet av månaden kommer The Thursday Murder Club, ett kriminaldrama med Helen Mirren och Pierce Brosnan, den 28 augusti. Realityserier som Perfect Match och Love Is Blind: UK återvänder också med nya säsonger under månaden.
Här är alla höjdpunkterna:
Wednesday säsong 2 på Netflix släpps i två delar, med start 6 augusti och avslutning 3 september 2025. Serien är mörkare och mer skräckinspirerad än första säsongen. Wednesday återvänder som hjälte till Nevermore Academy men får en vision om att hennes vän Enid ska dö och svär att ändra framtiden. Jenna Ortega är tillbaka i huvudrollen tillsammans med bland andra Catherine Zeta-Jones och Steve Buscemi, med Tim Burton som en av regissörerna.
Jim Jefferies är tillbaka på Netflix med den nya standup-specialen Two Limb Policy, premiär 12 augusti 2025. Showen innehåller hans karaktäristiska råa och frispråkiga humor med ämnen som små mustascher, vardagsproblem för straighta män och varför skådespeleri inte borde ses som ett riktigt yrke.
I denna actionspäckade politiska thriller ställs Storbritanniens premiärminister (Suranne Jones) mot Frankrikes president (Julie Delpy) och tvingas fatta ett ofattbart beslut. Medan hon kämpar mot politiska påtryckningar, en make som hålls som gisslan och ett land att försvara, har hon nästan inget val – men hon vägrar att ge upp.
Historien om Brendan “Paddy” Finucane är filmstoff av högsta klass. En ung irländare som lämnar hemlandets neutralitet bakom sig, ansluter sig till RAF och blir en av de yngsta wing commanders under andra världskriget. Det är Biggles – på riktigt.
The Shamrock Spitfire berättar Brendan “Paddy” Finucanes historia med respekt och känsla för det visuella, men lyckas aldrig riktigt förvandla den till det storverk den kunde ha blivit.
Filmens styrka ligger i huvudrollen. Shane O’Regan gestaltar Finucane med en blandning av ungdomlig övertygelse och inre tvivel som känns äkta. Hans närvaro gör att publiken engageras, trots att manuset är lite tunt och dialogen något kantig. Karaktärsrelationerna – särskilt konflikten med fadern – antyds snarare än utforskas, vilket gör att de mer känslomässiga partierna aldrig får full effekt.
Luften
När filmen däremot tar till luften höjer den sig flera snäpp. De digitalt skapade luftstriderna är vackert komponerade och för tankarna till målade krigsaffischer från 1940-talet. Det finns en poetisk, nästan målerisk kvalitet i hur striderna framställs, vilket ger filmen en egen identitet bland andra krigsdramer. Luftstriderna är riktiga och de har förelagts digitalt, liksom hela filmen för att få samma ton, och det skapar en alldeles speciell känsla.
Rent berättarmässigt saknas dock djupet som hade kunnat ge The Shamrock Spitfire verklig dramatisk tyngd. Filmen skrapar på ytan av Finucanes kamp mot både krigets fasor och de fördomar han möter som irländare i brittisk uniform. Det gör att historien ibland känns mer som en hedervärd hyllning än en intensiv inblick i hans liv.
Sevärd
Trots detta är filmen sevärd. Den lyfter fram en hjälte som länge stått i skuggan, gör det med respekt och en tydlig vilja att berätta hans historia för en ny publik. Det är en film som kanske inte når stratosfären – men som håller sig stadigt i luften och påminner oss om mod, uppoffringar och vad det innebar att trotsa sitt öde under krigets mörkaste dagar.
Titel: The Shamrock Spitfire Genre: Krigsdrama Regi: Dominic Higgins, Ian Higgins Medverkande: Shane O’Regan, Chris Kaye, Emily Outred Speltid: 1 timme 48 minuter Premiär: 2024 Kan ses på: Amazon Prime
Frida Söderlund tycker att vi män har det jobbigt, att manligheten är i kris. När hon ger sig ut på en jakt efter någon slags sanning och svar – så landar hon på samma planhalva som Andrew Tate och Jan Emanuel och det är onekligen är journalistisk saltomortal av det mer ovanliga slaget.
Tesen är att man har det jobbigt för att kvinnor tar för mycket plats, ställer för många krav och det här bevisas av Frida Söderlunds bekantskapskrets, det som händer på X, TikTok och andra delar av Internets avlopp, de sociala medierna sutkanter. Influencern Benjamin intervjuas, som berättar att han tar anabola, tränar som ett svin för att ”män ska vara monster” och att han kan leva på sin Youtube-kanal.
Jaha, så det är alltså den moderna mannen – han det är synd om?
Monstermannen
Jan Emanuel får lägga ut texten och berätta om hur en man ska vara, ty det vet han, monstermannen. Han blir också Frida Söderlunds ciceron när näste man det är synd om ska intervjuas – Andrew Tate.
Redan efter första avsnittet så skrattar jag högt flera gånger, fast det här är ju ingen komedi, tror jag.
Frida Söderlund samlar ihop en massa klipp på unga tjejer som berättar varför de hatar, ogillar män, varför män är korkade, varför vi inte behövs och hennes tes här att allt det här påverkar oss män – så därför är det kanske lite synd om oss. Vi är i kris.
Kan ingen vettigt funtad man, eller människa, lära alla de här männen med en alltför stor offerkofta att bara scrolla förbi?
Grävt upp
Lika lite som jag förstår varför Frida Söderlind grävt upp de här neandertalarna för att göra dem till representanter till män, som har det svårt, så förstår jag inte poängen med att intervjua dem.
Vi vet vad de tycker:
Män ska vara män så fan ta alla bögar, bisexuella och alla män som inte är 100 % hetero
Det vore önskvärt som kvinnan kunde lära sig att hålla käften och snabbt bege sig tillbaka till köket, spisen och föda barn
Det var fan så mycket bättre förr
Så långt kan jag hålla med Frida Söderlund – det är synd om de här männen som vill styra utvecklingen tillbaka till runt 1850. Det är synd om dem därför att resten av världen har gått vidare och det är ju aldrig roligt att bli kvar på perrongen, med biljetten (eller något annat), i handen.
Horisont
Från min horisont, som en äldre man, konstaterar att jag att de är männen tänker, för mycket och de bryr sig för mycket om vad andra tycker. Framför allt så har de alldeles för trånga skor, alternativt överdrivet känsliga tår. Du vet, snöflingor.
Jaha, som en tjej tycker att män inte behövs, på TikTok – på vilket sätt påverkar det dig som man och varför måste du dunka i dig anabola steroider och se ut som en broiler för det?
Visst kan de här grottmännen få komma till tals, inte tu tal om det, men varför ska jag vara med och betala för det via min skattsedel?
För anledningen kan väl ändå inte vara att servera Sverigedemokraterna ett smörgåsbord, där deras åsikter och synpunkter serveras utan störande motfrågor, nej det kan jag aldrig tro.
Det är ju ändå Public Service. Fast ändå, jag fattar inte vad detta är, varför det har gjorts och vad det är serien vill berätta?
Verklighet
Det blir lite verklighet när Frida Söderlund reser norrut och landar i Gällivare hos ett gäng med unga killar som gör det folk gör mest. De jobbar, festar till ibland, har lite svårt att prata om känslor (vem har inte det?), de tycker inte alls att kvinnor eller feminismen har tagit för mycket plats och de ser inte ut att känna sig hotade heller. De käkar inte anabola, de slåss inte och de tycker inte att tjejer är underlägsna.
Det verkar inte särskilt synd om dem. Kanske är det för att allt det där andra, monstermännen, Benjamin, Jan Emanuel och Andrew Tate inte är verkligheten?
I så fall förstår jag ännu mindre av vad Frida Söderlund vill säga och vilket pris vi män fått betala.
Madrid, 1991. Femtonåriga Verónica försöker kontakta sin döda pappa med ett ouijabräde. Något svarar – men det som kommer tillbaka är inte vad hon väntat sig.
Filmen bygger på ett verkligt fall där en tonårsflicka dog under oklara omständigheter efter en seans. Regissören Paco Plaza, känd från [REC], låter skräcken växa fram i vardagen – i betongtrapphus, kökslampors sken och barnens viskningar.
Mest skrämmande
Verónica har kallats en av de mest skrämmande filmerna på Netflix, och det med viss rätt. Det handlar inte om plötsliga chockeffekter utan om en krypande känsla som inte släpper taget. Här är det inte monstret i garderoben som skrämmer – utan tystnaden i rummet när du vet att något redan står bakom dig.
Jag brukar inte blir rädd för filmer och jag anser mig inte vara lättskrämd men det här är verkligen en mycket otäck film som spelar på alla dina känslosträngar på ett sofistikerat sätt så att även den enklaste måltid kan bli något mycket skrämmande.
Imponerande
Sandra Escacena gör en imponerande debut som tonåringen som långsamt slits mellan ansvar och panik, medan vardagen fortsätter runt henne som om inget hänt. De unga syskonen tillför både värme och hot – deras närvaro förstärker fasan.
Med skickligt foto, genomtänkt ljuddesign och ett subtilt manus är Verónica en skräckfilm som stannar kvar långt efter eftertexterna. Den påstår inte att den är störst eller blodigast – bara att något är väldigt, väldigt fel, och det räcker.
Titel: Veronica Genre: Skräck Regi: Paco Plaza Land: Spanien Språk: Spanska Längd: 1 timme 45 minuter Premiär: 2017 Huvudroll: Sandra Escacen Kan ses på: Netflix
