Macken har sett All’s Fair: En serie utan själ, charm eller mening

av Mikael Winterkvist | nov 9, 2025 | Bluesky, Threads, Tipset: TV och Film, Twitter

Mindre än fem minuter in i All’s Fair så sitter jag och funderar på vad det egentligen som jag sitter och tittar på. Det ska vara en tv-serie som handlar om advokater, kvinnliga advokater, så mycket förstår jag, men ganska snart så är frågan istället varför.

Det här är verkligen bottenlöst dåligt nämligen.

All’s Fair är en serie som försöker vara en vass, samtida tv-serie – men misslyckas direkt. Tonen är ojämn, manuset snubblar på sina egna ambitioner och skådespelarna kämpar med dialoger som låter som om de kommit direkt från en reklambyråpresentation.

Tomma

Serien utspelar sig på en prestigefylld advokatbyrå i Los Angeles där maktspel, moral och kärlek blandas i ett försök till satir. I praktiken blir det en ytlig blandning av tillrättalagd drama och konstlad humor. Rollfigurerna pratar som om varje replik vore skriven för en trailer – rappa repliker utan substans, repliker som vill låta smarta men istället blir tomma.

Glenn Close, som borde vara seriens stora styrka, hamnar i centrum för en annan sorts katastrof. Hennes karaktär är teatralisk på gränsen till parodi, och sminkningen gör inte saken bättre. Den är så tillgjord att den tar fokus från allt annat på skärmen – ett slags plastig mask som gör henne oigenkännlig och förstärker känslan av artificiell yta snarare än karaktärsdjup.

Själllöst

Seriens visuella stil lider av samma problem. Allt är välpolerat men själlöst: överexponerade kontor, glänsande ytor, filter som försöker signalera lyx men bara avslöjar hur oäkta allt känns. Det finns ingen rytm, ingen trovärdig dynamik mellan rollfigurerna, och varje scen känns minutiöst koreograferad för att se “streamingtilltalande” ut snarare än verklig.

All’s Fair är en serie som borde ha varit smart, men istället känns som en parodi på sig själv. Det är varken underhållande eller engagerande, bara tröttsamt påklistrat.

Betyg

Frankenstein: Påkostat, storslaget och välgjort – men för långt

av Mikael Winterkvist | nov 9, 2025 | Bluesky, Threads, Tipset: TV och Film, Twitter

Guillermo del Toro har väntat i flera decennier på att få göra sin egen version av Mary Shelleys klassiska berättelse om Frankenstein, och resultatet som nu finns på Netflix är ett storslaget, mörkt och djupt mänskligt verk.

Filmen skiljer sig från tidigare tolkningar genom att den inte främst söker skrämma, utan i stället utforskar den skuld, sorg och skapelsens ansvar. I centrum finns Victor Frankenstein, spelad av Oscar Isaac, och den varelse han skapar, gestaltad av Jacob Elordi. Deras relation är filmens kärna, en kamp mellan skapare och skapelse som blir lika mycket en reflektion över mänsklighet som över vetenskapens gränser.

Bildvärld

Del Toro använder sin karakteristiska bildvärld för att bygga en gotisk, poetisk miljö där varje detalj bär på mening. De frusna landskapen, laboratoriets metallglans och de stilla skogarna ramar in berättelsen med en visuell tyngd som påminner om hans tidigare filmer som Pan’s Labyrinth och Crimson Peak. Här finns en påtaglig känsla av ensamhet och sorg, men också en vördnad inför naturen och det liv som människan försöker behärska.

Skådespelet är intensivt och lågmält på samma gång. Oscar Isaac gör Victor till en plågad själ snarare än en galen vetenskapsman, och Jacob Elordi ger monstret en sårbarhet som gör att det är svårt att inte känna med honom. I flera scener lyckas filmen förmedla den tragiska insikten att monstret inte föds ont, utan blir till något skrämmande först när världen vänder sig bort från honom.

Tempot

Det som gör filmen stark är också det som kan upplevas som tungt. Tempot är långsamt, ibland nästan meditativt, och den kräver tålamod. För den som förväntar sig en klassisk skräckfilm med snabba chocker och blodiga scener kan del Toros tolkning kännas stillsam. För den som däremot uppskattar film som låter teman växa fram långsamt är detta ett mäktigt verk där varje bildruta känns genomtänkt.

Frankenstein på Netflix är inte en film för alla, men det är ett verk med själ, skönhet och sorg. Del Toro har gjort en version som hedrar originalet utan att kopiera det, och som vågar stanna upp i de frågor som alltid gjort berättelsen odödlig: vad innebär det att skapa liv, och vilket ansvar följer med det?

Här finns nu ett men, filmen är för lång, för utdragen och den historia som ska berättas håller inte för det. Det blir för mycket helt enkelt.

Betyg