Macken har sett: Running Man, det håller, fram till slutet

av Mikael Winterkvist | dec 27, 2025 | Bluesky, Threads, Tipset: TV och Film, Twitter

Nyinspelningen av Arnold Schwarzeneggers Running Man är anständigt, helt okej underhållningsvåld fram till slutet, då allt ska knytas ihop. Det är en katastrof i form av dålig fantasi som gör att hela filmen fallet platt till marken.

Utan att ge bort och avslöja fler mycket så undrar jag om filmen tog slut, budgeten var överskriden eller om regissören Edgar Wright bara gav upp och ville dra på semester? Nya Running Man är inget mästerverk, det var inte första filmen heller, om ett tv-nätverk och jätteföretag som underhåller massorna för att hålla alla i schack med dödliga tävlingar där jägare jagar desperata tävlande som lockas med stora belöningar i form av pengar. För att krydda tävlingen så diktas det ihop lögner om de tävlande, att för att hetsa och underhålla publiken,.

Ben Richards, spelad av Glen Powell, har svartlistas av bolag han jobbat åt därför att han protesterat mot bristande säkerhet, och när dottern blir sjuk så måste han betala för hennes vård. Lösningen blir att anmäla sig till Running Man.

Filmen som helhet är helt okej underhållningsvåld. Nya Running Man bjuder på jakt, spänning kombinerat med lite ”high-tech” och en gnutta samhällskritik som kan överföras till vår tid. Running Man ska inte tas på för stort allvar, eller möjligen inget allvar alls för det är en lättviktig historia, välgjord välspelad, ett gott hantverk men det är rent och skärt underhållningsvåld.

I den genren, helt okej, fram till slutet där filmskaparna, bolaget och regissören Edgar Wright måste ha drabbats av någons slags kollektiv härdsmälta. Upplösningen städas av på några få minuter – mer avslöjar jag inte och bra är det inte.

Betyg

Macken har sett: Bugonia – En febrig och klaustrofobisk konspirationsresa

av Mikael Winterkvist | dec 26, 2025 | Bluesky, Threads, Tipset: TV och Film, Twitter

Regissören Yorgos Lanthimos är känd för att utmana sin publik med skruvade och obekväma berättelser. I Bugonia, en nyinspelning av den sydkoreanska kultklassikern Save the Green Planet!, tar han sig an konspirationsgenren med sin karaktäristiska blandning av svart humor och djupt obehag.

Filmen kretsar kring två besatta män som kidnappar en högt uppsatt företagsledare. De är fullständigt övertygade om att hon i själva verket är en utomjording som planerar att invadera jorden. Det som följer är en intensiv och klaustrofobisk skildring av gränslandet mellan geni och galenskap. Emma Stone gör ännu en lysande rolltolkning som den kidnappade chefen, där hon med små medel balanserar mellan skräck och manipulation.

Paranoia

Lanthimos lyckas fånga den moderna tidens paranoia på ett sätt som känns både aktuellt och tidlöst. Genom att begränsa stora delar av handlingen till en källare skapas en tryckkokare där tittaren tvingas ifrågasätta vad som faktiskt är sant. Är männen farliga psykopater, eller finns det ett korn av sanning i deras vansinne?

Visuellt är filmen lika kompromisslös som berättelsen. Fotot är kallt och kliniskt, vilket förstärker den kliniska men ändå smutsiga känslan i kidnapparnas värld. Precis som i regissörens tidigare verk används ljudbilden för att skapa en konstant känsla av att något är fel, vilket gör att man aldrig kan slappna av i biografstolen.

Krävande

Bugonia är inte en film för alla. Den är krävande, stundtals brutal och lämnar fler frågor än svar. Men för den som uppskattar film som vågar gå utanför ramarna och utforska mänsklighetens mörkaste och märkligaste vrår, är det en filmupplevelse man sent kommer att glömma. Det är en fascinerande studie i hur övertygelse kan förvandlas till ett vapen.

Betyg

Macken har sett: Springsteen – Deliver Me from Nowhere

av Mikael Winterkvist | dec 25, 2025 | Bluesky, Threads, Tipset: TV och Film, Twitter

Det krävs fingertoppskänsla för att filmatisera skapandet av ett av rockhistoriens mest nakna album. I Deliver Me from Nowhere skildras Bruce Springsteen under den turbulenta perioden i början av 1980-talet. Det var då han vände ryggen åt arenarocken för att spela in Nebraska ensam i ett sovrum i New Jersey.

Jeremy Allen White axlar rollen som en Springsteen i kris. Han undviker de vanligaste fällorna av imitation och fångar i stället den inre isolering och kreativa besatthet som präglade artisten vid denna tid. Filmen fokuserar på kontrasten mellan den enorma framgången med turnén för The River och det mörker som drev honom att spela in låtar om mördare och trasiga familjer på en enkel fyrkanalig bandspelare.

Enkla

Det enkla hade varit att skildra skapelsen av ”Born in the U.S. A”, albumet som gjorde Bruce Springsteen till en megastjärna . Ett album fyllt av hits sopa filmen hade kunnat bindas till – vilket förmodligen hade varit en given succé.

Regissören Scott Cooper valde en annan, svårare väg och har skapat en film som känns lika karg och opolerad som musiken. Miljöerna i ett kallt New Jersey förstärker känslan av ett Amerika i förfall. Detta tema löper som en röd tråd genom både albumet och filmen. Tittaren får följa hur Springsteen brottas med sina inre demoner och sin komplicerade relation till sin far. Samtidigt försöker hans manager Jon Landau, spelad av Jeremy Strong, navigera i den osannolika processen att släppa en demoinspelning som ett officiellt studioalbum.

Styrkan

Styrkan i Deliver Me from Nowhere ligger i att den inte försöker vara en heltäckande biografi. Genom att begränsa sökarljuset till just skapandet av Nebraska kommer filmen närmare människan bakom ikonen än tidigare skildringar. Det är en berättelse om tvivel, konstnärlig integritet och de tysta ögonblicken när stora verk blir till.

För alla som har lyssnat på de spöklika tonerna från Nebraska är detta en nödvändig film. Det är en värdig och osentimental skildring av en man som var tvungen att gå vilse för att hitta hem igen.

Betyg