av Mikael Winterkvist | nov 9, 2025 | Bluesky, Threads, Tipset: TV och Film, Twitter

Mindre än fem minuter in i All’s Fair så sitter jag och funderar på vad det egentligen som jag sitter och tittar på. Det ska vara en tv-serie som handlar om advokater, kvinnliga advokater, så mycket förstår jag, men ganska snart så är frågan istället varför.
Det här är verkligen bottenlöst dåligt nämligen.
All’s Fair är en serie som försöker vara en vass, samtida tv-serie – men misslyckas direkt. Tonen är ojämn, manuset snubblar på sina egna ambitioner och skådespelarna kämpar med dialoger som låter som om de kommit direkt från en reklambyråpresentation.
Tomma
Serien utspelar sig på en prestigefylld advokatbyrå i Los Angeles där maktspel, moral och kärlek blandas i ett försök till satir. I praktiken blir det en ytlig blandning av tillrättalagd drama och konstlad humor. Rollfigurerna pratar som om varje replik vore skriven för en trailer – rappa repliker utan substans, repliker som vill låta smarta men istället blir tomma.
Glenn Close, som borde vara seriens stora styrka, hamnar i centrum för en annan sorts katastrof. Hennes karaktär är teatralisk på gränsen till parodi, och sminkningen gör inte saken bättre. Den är så tillgjord att den tar fokus från allt annat på skärmen – ett slags plastig mask som gör henne oigenkännlig och förstärker känslan av artificiell yta snarare än karaktärsdjup.
Själllöst
Seriens visuella stil lider av samma problem. Allt är välpolerat men själlöst: överexponerade kontor, glänsande ytor, filter som försöker signalera lyx men bara avslöjar hur oäkta allt känns. Det finns ingen rytm, ingen trovärdig dynamik mellan rollfigurerna, och varje scen känns minutiöst koreograferad för att se “streamingtilltalande” ut snarare än verklig.
All’s Fair är en serie som borde ha varit smart, men istället känns som en parodi på sig själv. Det är varken underhållande eller engagerande, bara tröttsamt påklistrat.
Titel: All’s Fair
Genre: Drama, advokatserie
Ursprungsland: USA
Miljö: Los Angeles
Huvudroller: Glenn Close, Kim Kardashian, Naomi Watts, Ed O’Neill,
Premiärår: 2025
Kan ses på: SkyShowTime |
Betyg

av Mikael Winterkvist | nov 9, 2025 | Bluesky, Threads, Tipset: TV och Film, Twitter

Guillermo del Toro har väntat i flera decennier på att få göra sin egen version av Mary Shelleys klassiska berättelse om Frankenstein, och resultatet som nu finns på Netflix är ett storslaget, mörkt och djupt mänskligt verk.
Filmen skiljer sig från tidigare tolkningar genom att den inte främst söker skrämma, utan i stället utforskar den skuld, sorg och skapelsens ansvar. I centrum finns Victor Frankenstein, spelad av Oscar Isaac, och den varelse han skapar, gestaltad av Jacob Elordi. Deras relation är filmens kärna, en kamp mellan skapare och skapelse som blir lika mycket en reflektion över mänsklighet som över vetenskapens gränser.
Bildvärld
Del Toro använder sin karakteristiska bildvärld för att bygga en gotisk, poetisk miljö där varje detalj bär på mening. De frusna landskapen, laboratoriets metallglans och de stilla skogarna ramar in berättelsen med en visuell tyngd som påminner om hans tidigare filmer som Pan’s Labyrinth och Crimson Peak. Här finns en påtaglig känsla av ensamhet och sorg, men också en vördnad inför naturen och det liv som människan försöker behärska.
Skådespelet är intensivt och lågmält på samma gång. Oscar Isaac gör Victor till en plågad själ snarare än en galen vetenskapsman, och Jacob Elordi ger monstret en sårbarhet som gör att det är svårt att inte känna med honom. I flera scener lyckas filmen förmedla den tragiska insikten att monstret inte föds ont, utan blir till något skrämmande först när världen vänder sig bort från honom.
Tempot
Det som gör filmen stark är också det som kan upplevas som tungt. Tempot är långsamt, ibland nästan meditativt, och den kräver tålamod. För den som förväntar sig en klassisk skräckfilm med snabba chocker och blodiga scener kan del Toros tolkning kännas stillsam. För den som däremot uppskattar film som låter teman växa fram långsamt är detta ett mäktigt verk där varje bildruta känns genomtänkt.
Frankenstein på Netflix är inte en film för alla, men det är ett verk med själ, skönhet och sorg. Del Toro har gjort en version som hedrar originalet utan att kopiera det, och som vågar stanna upp i de frågor som alltid gjort berättelsen odödlig: vad innebär det att skapa liv, och vilket ansvar följer med det?
Här finns nu ett men, filmen är för lång, för utdragen och den historia som ska berättas håller inte för det. Det blir för mycket helt enkelt.
Titel: Frankenstein
Regi: Guillermo del Toro
Manus: Guillermo del Toro, efter roman av Mary Shelley
Medverkande: Oscar Isaac, Jacob Elordi, Mia Goth, Christoph Waltz
Genre: Drama, gotisk skräck
Speltid: Cirka 150 minuter
Premiär: November 2025
Språk: Engelska
Produktion: Netflix / Double Dare You Productions
Land: USA / Mexiko
Tillgänglig på: Netflix |
Betyg

av Mikael Winterkvist | nov 8, 2025 | Bluesky, Mastodon, Threads, Tipset: TV och Film, Twitter

Så byggdes Sverige vill vara ett storslaget och folkbildande program om svensk arkitektur och samhällsbyggande, men resultatet blir något helt annat. Det som kunde ha blivit en engagerande berättelse om landets byggda historia förvandlas till ett märkligt försök till underhållning – där seriös historia blandas med trams och där själva formatet underminerar innehållet, ett fuskbygge.
Serien leds av Petra Mede, Gert Wingårdh och Mark Isitt, tre profiler som alla har starka personligheter. Problemet är att produktionen låter dessa personligheter ta över på bekostnad av allt annat. I stället för att fördjupa tittaren i de miljöer och epoker som format Sverige, fastnar serien i sketchliknande sekvenser och påhittade tidsresor som känns direkt hämtade ur Tillbaka till framtiden.
Tappas bort
Tanken är uppenbart att modernisera historieskildringen och göra den lättillgänglig, men i stället blir det en sorts historielek där själva berättelsen tappas bort. När programledarna reser i tiden, byter kläder och driver små skämt, förloras fokus på det som är programmets kärna – hur Sverige faktiskt byggdes. Det hade kunnat bli en resa genom industriella genombrott, arkitektoniska ideal och politiska beslut, men blir en sorts kulisshistoria utan riktning.
Det visuella är påkostat men konstlat. Den digitala tidsmaskinen känns mer som en specialeffekt från ett barnprogram än som ett verktyg för att förklara historia. Scenerna saknar rytm, klippningen är ryckig och försöken till humor landar sällan. Till och med de historiska inslagen, som borde vara seriens ryggrad, behandlas hastigt – ofta som övergångar till ännu en sketch eller replikväxling.
Viktigt
Det mest frustrerande är att ämnet är viktigt. Sverige har en rik och komplex byggnadshistoria som säger mycket om samhällsutvecklingen. Det hade förtjänat en dokumentär som vågar vara djup, som berättar om människorna bakom idéerna och visar hur arkitektur formar liv. Så byggdes Sverige väljer i stället att leka med tidsresor, snabba kostymbyten och ytliga observationer.
SVT har uppenbart velat skapa ett brett underhållningsprogram, men det som återstår är ett hafsverk – en påkostad form utan innehåll. Det blir inte folkbildning, inte satir, inte drama, bara ett virrvarr av effekter, skratt och fragment av något som en gång kunde ha blivit historia.
Titel: Så byggdes Sverige
Genre: Dokumentärserie / underhållning
Programledare: Petra Mede, Gert Wingårdh, Mark IsittProduktion: SVT 2025
Antal avsnitt: 8
Premiär: 30 oktober 2025
Kan ses: SVT Play
Betyg

av Mikael Winterkvist | nov 8, 2025 | Bluesky, Mastodon, Threads, Tipset: TV och Film

Evil in Disguise: John Wayne Gacy är en dramatisering av en verklig historia som fortfarande väcker obehag och frågor om hur något så fruktansvärt kunde ske. Serien berättar om en av USA:s mest ökända brottslingar – mannen som levde ett dubbelliv som både uppskattad granne och hänsynslös seriemördare.
John Wayne Gacy växte upp i Illinois och blev en till synes framgångsrik småföretagare. Han var känd för sitt engagemang i lokala föreningar och för att uppträda som clownen Pogo på välgörenhetsfester. Under den respektabla ytan dolde sig en man som under flera år lockade unga pojkar och män till sitt hem, där många av dem aldrig kom ut igen. När polisen till slut genomsökte huset hittades kvarlevorna av trettiotre personer i krypgrunden – ett fynd som chockade hela landet.
Samhällsklimatet
Serien skildrar inte bara brotten utan också samhällsklimatet som gjorde dem möjliga. Den visar hur Gacy kunde leva som en respekterad medborgare trots tidigare gripanden, och hur polisens misstag gjorde att han kunde fortsätta. Dramat följer utredningen steg för steg – från de första misstankarna till upptäckten som förändrade allt.
Michael Chernus, som gestaltar Gacy, gör det med återhållsamhet och precision. Han framställs inte som ett monster utan som en manipulativ och kontrollerande människa som gradvis tappar greppet. Serien undviker överdrifter och bygger sin styrka på just vardagligheten i det fasansfulla.
Detaljrikedom
Miljöerna är återgivna med detaljrikedom. 1970-talets Chicago känns påtagligt verkligt, med trånga källare, lågmälda färger och en tidsanda som gör berättelsen trovärdig. Den vardagliga normaliteten blir seriens mest obehagliga aspekt.
Evil in Disguise: John Wayne Gacy visar hur fallet förändrade USA:s syn på brott och ondska. Det ledde till nya metoder för profilering av seriemördare och en bredare förståelse för hur förövare kan dölja sig bakom social fasad. Serien är mörk och omskakande, men också noggrant gjord och utan sensationer.
Titel: Evil in Disguise: John Wayne Gacy
Genre: Kriminaldrama, true crime-dramatik
Ursprungsland: USA
Premiärår: 2025
Antal avsnitt: 6
Huvudroller: Michael Chernus, Gabriel Luna, James Badge Dale, Michael Angarano, Chris Sullivan, Marin Ireland
Handling: Dramatisering av John Wayne Gacys liv och brott i 1970-talets Chicago
Teman: Dubbelliv, rättvisa, samhällsblindhet, kriminalhistoria
Tillgänglig på: SkyShowtime |
Betyg

av Mikael Winterkvist | nov 2, 2025 | Bluesky, Mastodon, Threads, Tipset: TV och Film, Twitter

SVT:s nya version av På Saltkråkan väcker både nyfikenhet och skepsis. Originalserien från 1964 har en nästan helig status i svensk tv-historia, vilket gör varje nytolkning till ett riskfyllt projekt.
Den moderna versionen försöker bevara Astrid Lindgrens varma ton men samtidigt tala till en publik som vuxit upp med streaming, snabb klippning och samtida samhällsteman. Resultatet blir en blandning av respektfull nostalgi och försiktig förnyelse.
Berättelsen följer samma grundidé som originalet. Familjen Melkersson anländer till den idylliska skärgårdsön för att tillbringa sommaren bland klippor, båtar och vänskap. Rollfigurerna är uppdaterade utan att tappa sin charm. Skärgårdsmiljön skildras med tekniskt imponerande foto och ett varmt ljus som för tankarna till sommarminnen snarare än vykortsidyll. Tempot är långsamt, ibland nästan meditativt, vilket ger plats för blickar och stilla stunder i stället för ständiga konflikter.
Mer samtida
Dialogen är enklare och mer samtida, men det märks att manusförfattarna försökt fånga Lindgrens rytm och humor. Barnskådespelarna spelar naturligt och med tydlig närvaro. Vuxenrollerna bär mer av serien än tidigare, vilket ibland skapar obalans mellan generationerna. En del scener känns överdrivet tillrättalagda i ambitionen att vara inkluderande och moderna, men de största ögonblicken handlar fortfarande om mänsklig värme, inte budskap.
Musiken är sparsam och låter naturen tala. Vinden, vattnet och måsarnas rop fungerar som ljudkuliss snarare än sentimental bakgrund. Regin visar en tydlig kärlek till originalet men vågar ändå skruva lite på tonläget. Serien känns mer realistisk, mindre romantiserad, men fortfarande fylld av längtan efter frihet och gemenskap.
Skådespelarinsatserna är genomgående starka. Melker spelas med en blandning av humor och sårbarhet som känns äkta. Tjorven får nytt liv genom en energisk och naturlig tolkning som balanserar mellan barnslig nyfikenhet och ledarskap. Farbror Melker och Båtsman finns kvar som hjärta och symbol för trygghet, även i en modernare inramning.
Styrkan
Den största styrkan ligger i modet att inte kopiera. Serien vill vara en egen tolkning av vad Saltkråkan betyder i dag: en påminnelse om samhörighet, natur och enkelhet i en tid som ofta är stressad och digital. Samtidigt saknas ibland den sprudlande spontanitet som gjorde originalet odödligt.
SVT:s nya På Saltkråkan är en välgjord och respektfull uppdatering. Serien lyckas förena nostalgi med relevans och visar att Lindgrens berättelser fortfarande har något att säga om vänskap, mod och sommarens frihet. Den är inte felfri men bär på ett hjärta som slår i takt med både dåtid och nutid.
Titel: På Saltkråkan
Format: Tv-serie, drama
Premiär: 2025 på SVT och SVT Play
Avsnitt: 6 delar
Ursprunglig skapare: Astrid Lindgren
Manus: Maria Karlsson
Regi: Amanda Adolfsson
Produktion: SVT Drama
Inspelning: Stockholms skärgård
Huvudroller: Gustaf Hammarsten, Alva Bratt, Olle Sarri, Stina Ekblad
Musik: Peter Nordahl
Foto: Linda Wassberg
Inspelningstid: Sommaren 2024
Tillgänglighet: SVT Play (hela säsongen)
Betyg

av Mikael Winterkvist | okt 31, 2025 | Bluesky, Mastodon, Threads, Tipset: TV och Film

Serien Maffia på Viaplay utspelar sig i Sverige under 1990-talet och skildrar hur en smugglingsverksamhet växer fram i skuggan av krigen på Balkan. Handlingen kretsar kring den unge Radovan Jakovic, kallad Jakov, som snabbt bygger upp ett nätverk av kriminella kontakter och en polis, Gunn Thörngren, som försöker förstå hur brottsligheten håller på att förändras.
Berättelsen följer två världar som kolliderar. Jakov drivs av lojalitet, pengar och makt, medan Gunn ser hur systemet omkring henne förlorar kontrollen. Deras vägar korsas när cigarettsmuggling och våld sprider sig från hamnar och nattklubbar till svensk vardag.
Trovärdig
Serien har en trovärdig ton och undviker att romantisera kriminaliteten. Skådespelarna gör starka insatser, särskilt Peshang Rad i huvudrollen. Han visar en kall och metodisk ambition som gradvis glider över i desperation. Katia Winter ger polisen Gunn en mänsklig tyngd och skildrar hur ideal krockar med verklighet.

Miljöerna är noggrant uppbyggda med känsla för tid och plats. Sverige framstår som ett samhälle på gränsen till något nytt, där gränser öppnas, pengar flödar och lagarna inte längre räcker till. Bildspråket är mörkt och återhållet, med en ständigt närvarande känsla av kontrollförlust.
Manuset rör sig långsamt men konsekvent. Serien bygger spänning genom karaktärernas val snarare än genom våld och effekter. Det gör att varje scen får betydelse. Tempot är stundtals långsamt men aldrig tomt.
Drama
Maffia är mer ett drama om makt än en klassisk kriminalserie. Den visar hur människor förlorar sig i lojalitet, svek och överlevnad. Det är en berättelse om moralens upplösning och om en tid när Sverige började förändras på djupet.
Slutsatsen är att Maffia är en av Viaplays mest ambitiösa originalserier. Den lyckas kombinera autenticitet och spänning med socialt djup. Serien är inte perfekt men lämnar ett starkt intryck och bevisar att nordiskt tv-drama fortfarande kan kännas både nytt och angeläget.
Titel: Maffia
Tjänst: Viaplay
Premiärår: 2025
Antal avsnitt: 6
Genre: Kriminaldrama
Regi: Tomas Jonsgården
Manus: Ulf Ryberg och Camilla Ahlgren
Huvudroller: Peshang Rad, Katia Winter, Dragomir Mrsic, Gustav Lindh
Land: Sverige
Språk: Svenska
Finns att se: Viaplay
Betyg
