av Mikael Winterkvist | feb 24, 2026 | Bluesky, Mastodon, Threads, Tipset: TV och Film
När M3GAN hade premiär 2022 blev hon snabbt mer än bara ännu en skräckfigur. Filmen M3GAN, regisserad av Gerard Johnstone och producerad av James Wan, kombinerade AI-skräck med satir över teknikberoende och föräldraansvar, vilket gav en oväntat träffsäker samtidskommentar. Uppföljaren M3GAN 2.0 tar vid där den första filmen slutade, men skruvar upp insatserna betydligt.
Allison Williams återvänder som robotikern Gemma och Violet McGraw som Cady, barnet som en gång fick den artificiellt intelligenta dockan som både beskyddare och bödel. Den här gången är hotet större, mer militärt och betydligt mer teknologiskt avancerat. Där den första filmen lutade sig mot obehaglig närhet och svart humor, rör sig tvåan mer mot actionterritorium.
M3GAN 2.0 hakar på en trend med filmer om AI, som spårar ur, ta över kontrollen och som utgör ett hot mot oss människor.
Ambitionen
Det märks tidigt att ambitionen är att bredda universum. M3GAN är inte längre bara en trasig produkt som löpt amok, utan en symbol för ett större teknologiskt ekosystem där kontrollen över AI har blivit en maktfråga. Temat om vem som egentligen styr tekniken fördjupas, samtidigt som filmen tydligare positionerar sig som underhållning snarare än renodlad skräck.
Tempot är högre och våldet mer spektakulärt. Det innebär att den krypande känslan från originalet delvis får stå tillbaka. Spänningen bygger mindre på det obekväma i att en leksak kan observera varje rörelse i hemmet och mer på konfrontationer och större set pieces. Resultatet är en film som är mer bombastisk men också mindre subtil.
Allison Williams ger Gemma en mer sårbar ton den här gången. Karaktären brottas inte bara med skuld utan också med insikten att tekniken hon varit med och skapat nu är en bricka i ett spel hon inte längre kontrollerar. Dynamiken mellan henne och Cady fungerar fortsatt som emotionell kärna, även om relationen ibland hamnar i skuggan av de större konflikterna.
Fascination
Det som fortfarande fungerar bäst är filmens lek med samtidens AI-oro. M3GAN är inte bara ett monster utan en spegling av vår fascination för att outsourca ansvar till algoritmer. När filmen antyder att tekniken inte bara kan gå fel utan också kan utnyttjas systematiskt av maktintressen, når den en nivå som är mer intressant än de mest högljudda actionscenerna.
M3GAN 2.0 är inte lika tajt som sin föregångare, och den saknar något av den där obehagliga precisionen som gjorde originalet så effektivt. Samtidigt är den större, mer självsäker och tydligare i sin vilja att bygga vidare på ett franchiseuniversum. För den som gillade kombinationen av AI-skräck och bitsk humor i första filmen finns tillräckligt här för att motivera en återkomst.
Engångsidé
Filmen visar att M3GAN inte var en engångsidé utan ett koncept som kan utvecklas. Frågan är om nästa steg blir ännu större, eller om det är dags att återvända till det lilla rummet där allt började och där en docka med för mycket intelligens fortfarande är som mest skrämmande.
Du hittar Megan 2.0 på: Prime Video
av Mikael Winterkvist | feb 23, 2026 | Bluesky, Threads, Tipset: TV och Film
SVT:s nya kriminaldrama “Hundarna” är mer än ännu en serie i raden av nordiska rättsskildringar. Under en yta av professionell juridik undersöker serien lojalitet, moral och de mänskliga kostnaderna av att arbeta i rättssystemets gråzoner.
Serien bygger på en idé av Jens Lapidus, författaren bakom den svenska kriminalsuccén Snabba Cash, och visar en annan sida av kriminalitetens landskap – genom advokaternas perspektiv.
Barndomsvänner
Handlingen utspelar sig på advokatbyrån Matsson & Moradi, där två barndomsvänner och kollegor navigerar komplexa och moraliskt laddade fall. Kalle Mattsson, spelad av Björn Bengtsson, är en advokat driven av att vinna oavsett pris, medan Sasha Moradi, gestaltad av Arvin Kananian, balanserar mellan sin professionella ambition och personliga demoner. Deras dynamik speglar seriens största styrka: karaktärerna är aldrig entydiga hjältar eller skurkar.
Etiska dimensionerna
Det som skiljer “Hundarna” från många andra juridiska serier är dess villighet att gräva i den etiska dimensionen av advokatyrket. Serien visar att försvar inte nödvändigtvis handlar om att avslöja sanningen, utan om att förstå och försvara ett system i vilket varje person har rätt till representation. Det är en obekväm insikt, och serien utmanar tittarens förväntningar genom att placera oss mitt i en verklighet där rättvisa ibland känns mer teoretisk än tillämpad.
Regi och produktion är välgjord även om jag har lite svårt för det här med handkamera för att skapa en slags dokumentär känsla.
Konfilkter
Skådespeleriet är en höjdpunkt. Bengtsson och Kananian ger sina roller djup och komplexitet, vilket gör att deras inre konflikter blir seriens motor. Birollerna bidrar också till en helhetsbild av en byrå där lojalitet testas, gränser pressas och personliga liv påverkas av de moraliska val som görs i rättssalen och utanför. Det är dock lite väl många sidospår med en poddande advokat som försöker ta sig in i hetluften igen efter att ha köpts ut från en annan advokatbyrå, här finns hustrur som tycker att maken jobbar för mycket, tar med sig for mycket av arbetet hem och barn som ifrågasätter varför pappa försvarar våldtäktsmän. Jens Lapidus är tidigare advokat och jag förutsätter att detta är eller var, en del av hans tidigare vardag men som sagt – det kan bli lite för många historier att hålla redda på.
Första avsnitten
I en tid då kriminaldraman ofta fokuserar på brottet i sig, blir “Hundarna” ett angeläget tillskott genom att skifta fokus till dem som försvarar systemet inifrån. Resultatet är ett drama som biter till och lämnar ett bestående intryck långt efter de sista titlarna rullar. Tilläggas bör att den här recensionen bygger på de två första avsnitten.
Du hittar Hundarna på: SVT
Betyg
av Mikael Winterkvist | feb 22, 2026 | Bluesky, Threads, Tipset: TV och Film, Videotips
Det är lätt att avfärda ännu en skildring av andra världskriget som dussinvara, men Den svenska länken hittar en egen nisch genom att fokusera på blanketter snarare än bajonetter. Filmen, som bygger på den verkliga historien om Gösta Engzell, är ett intressant porträtt av civilkurage dolt bakom stela tjänstemannaroller.
Här får du en genomgång av varför filmen fungerar, trots sin ovanliga ton.
Handling och premiss
Året är 1942 och Sverige balanserar på en knivsegg mellan neutralitet och moraliskt ansvar. Henrik Dorsin spelar Gösta Engzell, en nitisk byråkrat på Utrikesdepartementet som upptäcker juridiska kryphål för att rädda judar undan nazisterna. Det är en berättelse om att göra rätt sak inom ramarna för ett system som egentligen är byggt för att inte ta ställning.
Dorsin i en ny roll
Henrik Dorsin gör här en av sina mest nyanserade insatser. Han lyckas behålla sin karaktäristiska humoristiska timing men kanaliserar den i en karaktär som drivs av ett djupt allvar. Samspelet med Sissela Benn ger filmen en välbehövlig värme. Det är befriande att se en krigsfilm där hjältedåden utförs med reservoarpenna och där dramatiken ligger i rädslan för att bryta mot protokollet snarare än i stora explosioner.
Tonen och tempot
Regissörerna Thérèse Ahlbeck och Marcus Olsson har valt en stil som blandar svärta med en nästan jazzig energi. Musiken och klippningen ger filmen ett driv som gör att den aldrig fastnar i historisk seghet. Den största styrkan är hur filmen skildrar den absurda kontrasten mellan kafferep på UD och de fasor som utspelar sig bara mil bort.
Vad som drar ner betyget
Ibland blir mixen av humor och förintelsens allvar något svajig. Det finns scener där de komiska inslagen riskerar att punktera stämningen i de mest kritiska ögonblicken. Även antagonisterna, i form av fega svenska politiker, blir tidvis något endimensionella i sin iver att vara tyskarna till lags.
-
Det bra: Dorsins skådespeleri, det unika perspektivet på motståndsrörelse och den rappa dialogen.
-
Det mindre bra: Tonala krockar mellan skämt och allvar samt vissa stereotypa karaktärsdrag.
Slutsats: Den svenska länken är en sevärd och välbehövlig påminnelse om ett bortglömt kapitel i svensk historia. Den undviker de värsta fällorna av heroiskt skryt och bjuder istället på en mänsklig, tidvis rolig och genuint berörande berättelse om hur även en paragrafryttare kan förändra världen.
Du hittar Den svenska länken på: Netflix
Betyg
av Mikael Winterkvist | feb 19, 2026 | Bluesky, Threads, Tipset: TV och Film
Efter de storskaliga drakkrigen i House of the Dragon och den episka undergångsstämningen i Game of Thrones känns A Knight of the Seven Kingdoms som en välbehövlig andningspaus. Serien, som bygger på George R.R. Martins noveller om Dunk och Egg, skalar bort de politiska intrigerna i kungahuset och fokuserar istället på livet längs vägarna i de sju kungarikenas utkanter.
Du får följa den unge, naive men rakryggade väpnaren Dunk som efter sin herres död antar rollen som riddare. Vid sin sida har han den betydligt mindre, men betydligt smartare, pojken Egg. Deras dynamik utgör seriens kärna och ger en inblick i de sju kungarikena som vi sällan ser från de höga tornen i King’s Landing.
En mer jordnära produktion
Produktionen skiljer sig väsentligt från sina föregångare. Här ser du färre specialeffekter och mer praktiskt hantverk.
-
Fokus på karaktärer: Istället för dussintals sidohandlingar koncentreras berättelsen kring Dunks personliga utveckling och de moraliska dilemman han ställs inför som fattig riddare.
-
Mindre politik, mer moral: Berättelsen handlar mindre om vem som ska sitta på järntronen och mer om vad det faktiskt innebär att hålla en riddares ed i en värld som ofta saknar rättvisa.
-
Tidstypisk estetik: Miljöerna känns smutsigare och mer vardagliga. Det märks att budgeten har lagts på att bygga upp trovärdiga miljöer snarare än på drakar och massiva slagfält.
Troget källmaterialet
Serien lyckas fånga den speciella tonen i Martins noveller – en blandning av äventyrslust och den bittra verkligheten i ett feodalt samhälle. Det är en betydligt ljusare berättelse än Game of Thrones, men den väjer inte för de mörka sidorna av klasskillnader och maktmissbruk.
Kan ses på: HBO Max
Betyg
av Mikael Winterkvist | feb 18, 2026 | Bluesky, Threads, Tipset: TV och Film
I David Freynes Eternity möter vi Joan (Elizabeth Olsen) som hamnar i efterlivets väntrum, ”The Junction”, efter att ha gått bort i cancer. Här ställs hon inför ett val som är både fantasifullt och djupt mänskligt: vem ska hon tillbringa evigheten med? Valet står mellan hennes man sedan 65 år, Larry (Miles Teller), och hennes första stora kärlek, Luke (Callum Turner), som dog ung i Koreakriget och har väntat på henne i årtionden.
Det är en romantisk dramakomedi som använder sitt övernaturliga upplägg för att utforska minnen, trohet och vad som egentligen definierar en livslång kärlek.
Olsen och Teller bär historien
Styrkan i filmen ligger i kemin mellan Elizabeth Olsen och Miles Teller. Deras porträtt av ett par som levt ett helt liv tillsammans – med alla dess gräl och vardagliga kompromisser – känns äkta. Det står i skarp kontrast till den mer idealiserade och unga kärleken som Luke representerar. Olsen briljerar i att visa den förvirring och skuld som uppstår när man tvingas välja mellan det trygga, välkända och den ”tänk om”-känsla som Luke förkroppsligar.
Humor i väntrummet
Trots den tunga premissen om död och val inför evigheten finns det en hel del humor, mycket tack vare birollerna. Da’Vine Joy Randolph och John Early spelar efterlivets handläggare som försöker guida (och ibland manipulera) de nyanlända genom processen. Deras insatser lättar upp stämningen och förhindrar att filmen blir för tungrodd eller pretentiös.
En film som vågar vara gammaldags
Eternity känns på många sätt som en modern version av en klassisk 40-talsfilm. Den förlitar sig mer på dialog och känslomässigt djup än på storslagna effekter, även om efterlivets byråkrati är snyggt och fantasifullt gestaltat. Den största svagheten är möjligen speltiden på två timmar, som emellanåt gör att triangeldramat trampar lite vatten innan vi når det oundvikliga slutet.
Det är ingen banbrytande sci-fi, men det är en ovanligt charmig och välspelad film om att våga välja sin egen lycka.
Du hittar Eternity på: AppleTV
av Mikael Winterkvist | feb 16, 2026 | Bluesky, Threads, Tipset: TV och Film
Familjen Lundgren släpper nu in SVT i sitt privatliv i vad som kan liknas vid en mycket märklig slags rehab där Dolph Lundgren ska kunna blöja att umgås med sina barn, sina döttrar.
Fråga nu inte varför Public Service ska satsa på ett spant här program för det har jag inget svar på. Någon tycker uppenbarligen att det är tillräckligt intressant och att det ska göras TV av det.
Fjellborgs recension
Jag läste Karolina Fjellborgs recension innan jag slog på tv:n och hon ondgjorde sig över att Dolph Lundgren som är den som bott utomlands längst inte har några problem att växla mellan svenska och engelska. Hans unga norska hustru Emma Krokdahl pratar uteslutande engelska och döttrarna, svengelska.
Min positiva utgångspunkt är att det där ska väl inte vara något problem, men det är det. Det är ett stort problem som växer, som kommer i vägen som irriterar och skaver.
Jag förstår inte varför vart och annat vartannat ord, hela meningar, ska vara på engelska i en svensk tv-serie med svenska deltagare. Alla kan bevisligen prata svenska, eller norska.
Affärsman
Lundgren, som den drivna, smarte affärsman han är petar in att han och hustrun ska lansera ett nytt vodkamärken, så fick han det sagt, att han måste ta vara på sin kropp, som blivit äldre. Den gamle actionhjälten känns genuin, äkta och den som lever i verkligheten.
Döttrarna plockar in en healer, som eldar salvia, lägger ut kristaller i deras lägenhet för att … ja ingen aning men det ska tydligen bara, för nått.
Temat för tv-serien är någon slags familje-rehab där Dolph ska plocka ihop sin relation med sina döttrar och det kan ju vara ett bra ämne för en tv-serie.
Nu är ”Dolph and the Lundgrens” ingen bra tv-serie. Det är bara ytterligare ett exempel på att SVT skildrar en tillvaro som ligger ljusår ifrån de flesta av oss andra, och det kan absolut vara intressant men det mesta känns tillrättalagt, regisserat och sjunker tempot så plocka fram skandal- och skvallerpressen så går det alltid att ställa med något som blir ”chocking eller wierd”. Jo, det är så döttrarna pratar, svengelska. Döttrar som haft en farsa sömn betalat allt, hyra, mobiltelefoner, bilar, allt, och som fortfarande gör det. Ni vet en sån farsa som alla har, eller så inte.
Du hittar Dolph and the Lundgrens på: SVTPlay
Betyg
