av Mikael Winterkvist | okt 16, 2024 | Bluesky, Mastodon, Taggen, Threads
De hade plockat av borden, samlat ihop flaskor och tomma fat och röjt undan det mesta innan det var dags att, som det så vackert heter – dra sig tillbaka.
För Taggen så var det här med att dra sig tillbaka allt annat vackert. Det var snarare något som fick honom att vilja städa ett par vändor till därför att nu när festen var slut, alla hade gått hem, så inföll sig det ögonblick som han inte kunde undvika och ganska snart så skulle han få svar på frågan var han skulle sova, var hon skulle sova och hur kvällen skulle sluta.
Det senare gjorde honom mer än lovligt nervös och han fick anstränga sig till det yttersta för att inte avslöja det. Flera olika tänkbara scenarior rusade genom huvudet på honom.
Hon i sovrummet – han på en soffa.
Det minst nervösa. Det minst pressande och det hans nerver föredrog.
Hon i sovrummet – han i sovrummet.
Okej, han kunde mycket väl tänka sig att dela säng med Veronica men skulle det stanna där?
Skulle det inte stanna där så insåg han med ens att han varit helt borta från marknaden i flera år. Han var inte bara otränad, utan han var osäker på vad han förväntades göra och till och med hur han skulle göra det. Tage Thuresson förstod mycket väl det här med blommor och bin och samvaron mellan en kvinna och en man men det var hela vägen fram till det avgörande ögonblicket som han hade tappat taget om.
Det avgörande ögonblicket tänkte Taggen. Kan man verkligen kalla det för det avgörande ögonblicket?
Han var nervös över att inte veta om Veronica hade planerat att ligga med honom och oavsett vad hon hade planerat så kände han tydlig att han var ute på helt obruten mark.
Obruten mark, tänkte Taggen. Det var ju också en jävla liknelse.
Han kanske skulle få ligga med kontorets vackraste och sexigaste dam och han betedde sig inför detta på ett intellektuellt plan som en hormonstinn femtonåring.
Sen fanns ju även möjligheten att han inte skulle få ligga med kontorets vackraste och sexigaste dam vilket fick honom att reflektera över även detta ordval liksom utsikten att faktiskt inte få ligga med med kontorets vackraste och sexigaste dam.
Hur än Taggen vred och vände på situationen så kunde han inte komma runt det faktum att hur detta skulle utspela sig och var detta skulle sluta bestämde inte han. Det gjorde kontorets vackraste och sexigaste dam.
Han skulle naturligtvis kunna ta initiativet, prova med en invit men var samtidigt livrädd för om Veronica skulle avfärda honom. Taggen var för övrigt livrädd för hela situationen lika mycket som han kände sig ytterst obekväm i en roll där han hade absolut noll kontroll. Det var i vart fall så Taggen kände det. Veronica styrde all, kontrollerade allt och skulle de ligga med varandra så var det honom bestämde det.
Så han gick där, plockade med bestick, glas, flaskor och annat – i sin egen värld där det bara fanns en enda sak som snurrade runt.
Skulle han få ligga med med kontorets vackraste och sexigaste dam?
av Mikael Winterkvist | okt 14, 2024 | Bluesky, Mastodon, Taggen, Threads
– Okej, då vet vi alltså lite mer och vi vet att Thuresson knappast är vår man. En fråga bara, hur har ni fått fram det här med stölderna?
Thelonius gjorde en konstpaus, drog in luft och svarade sedan:
– Innan du begär att få ett svar på den frågan så ställ dig frågan om du verkligen vill få ett svar på den frågan därför att ett svar också kan innebär att du får kännedom om sådan som du inte vill få kännedom om.
Sommargren upprepade inte sin fråga för han insåg med ens att Theloinus och hans lilla grupp samlat in information på ett högst sannolikt olagligt sätt och med olagliga metoder. Ingen kan få fram så detaljerad information på så kort tid och om en bank och flera stora företag valt att inte polisanmäla stölder av deras pengar så har de också vidtagit åtgärder för att saken inte ska bli känd.
– Hur har de dolt stölderna i sin bokföring då, frågade Sommargren istället.
– Skulle vi berätta det så skulle vi också bekräfta att vi plockat ut den informationen, replikerade Thelonius blixtsnabbt.
Sommargren insåg att det var bäst att inte ställa några fler frågor om hur informationen hade samlats in.
– Så vad gör vi då, hur går vi vidare, frågade Jakobsson som också insett att all frågor om hur informationen hade samlats in var i det närmaste livsfarlig ur en juridisk synvinkel. Det var helt uppenbart att Thelonious och hans två medarbetare hade rundat i stort sett alla lagrum som gick att runda för att komma över allt det som de hade samlat in.
– Ja, det ska du inte fråga mig om. Snubben är journalist på en av de största facktidskrifterna och vill du bråka med svensk grundlag och försöka att ge dig på tredje statsmakten så önskar jag dig lycka till. Det lär du behöva, svarade Thelonius.
De var därmed tillbaka på ruta ett. De visste förvisso med stor säkerhet att Tage Thuresson inte var den skyldige och de visste att det var pengar som låg bakom intrången men de visste fortfarande inte vem den skyldige var.
– Har du något förslag på hur vi får tag i den eller de skyldiga?
– Vad har du för budget, replikerade Thelonious.
– Stor, svarade Jakobsson.
– Jah, okej, då skulle jag förslå att vi sätter ett gäng honeypots och hoppas att den eller de skyldiga hittar någon av dem, förslog Thelonius.
En honeypot är ett falskt system. Det kan vara en kopia av det riktiga systemet, uppsatt ute på nätet som en honungsfälla. Innehållet är falskt och ofarligt men ser ut som, ett riktigt system, vilket är hela poängen. Locka och lura till dig hackare, brottslingar och allmänt skumma individer med en falsk kopia.
Det kunde vara effektivt om de misstänkte återkom eller kunde antas att de skulle återkomma men i de tre fall som gruppen hittat så hade hackaren slagit till, stulit pengarna och och sedan aldrig setts till igen.
De måste hitta ett system där de misstänkta planerar att slå till mot. Ett system och ett företag som just nu utsätts till försök till intrång.
– Har ni hittat några företag där det kan antas att de försöker slå till igen, frågade Jakobsson.
– Flera, däribland en möbeltillverkare, en större mekanisk verkstad och ett byggföretag.
Sommargren och Jakobsson insåg direkt att det inte var en särskilt god idé att fråga hur Thelonious och hans grupp kunde veta det.
av Mikael Winterkvist | okt 11, 2024 | Bluesky, Mastodon, Taggen, Threads
Theloinius och hans team anlände på sedvanligt diskret sätt i en anspråkslös beige, rostig Vitara, En själslös bil som få eller ingen lägger märke till. De intog snabbt det på förhand iordningställda kontorsrummet, utan fönster, packade upp sina datorer, tog emot alla inloggningsuppgifter och stängde sedan dörren.
– Är det något mer jag behöver veta, fråga Thelonius innan dörren stängdes.
Det var det nu inte. Allt fanns i tre mappar prydligt märkta med Tage Thuresson, Intrånget och Analys. Theloinus tog emot mapparna, hans medarbetare hade bara nickat som en kort hälsning när de anlände sedan försvann de in i kontorsrummet, som egentligen var ett förråd men som ställts i ordning just för detta ändamål.
Det sista Sommargren och Jakobsson såg var hur rummet sveptes med utrustning som skulle upptäcka eventuell avlyssning.
– Som CSI, konstaterade Jakobsson när dörren drogs igen.
I tre timmar förblev dörren stängd. Sen kom Theloinus ut, bad om kompletterande information gällande Taggens alla resor innan han försvann in bakom den stängda dörren igen.
Ytterligare två timmar senare öppnades dörren, Theloinus kom och bad om ytterligare information och försvann in rummet igen. Detta upprepades två gånger till innan Theloinus kom ut igen och förkunnade:
– Det här är en marig jävel!
Sommargren och Jakobsson bjöds in i rummet och fick en föredragning som i stort bekräftade det de själva hade lyckats att få fram under fyra dagars intensivt arbete. Skillnaden var att detta hade Theloinius och två medarbetare fått ihop på knappt tio timmar och de hade dessutom upptäckt en lång rad ytterligare intrångsförsök som sannolikt var begångna av samma person. De kunde också visa flera vägar som förövaren eller förövarna hade passerat. En anonymiseringstjänst i Estland, ett konto vid ett amerikanskt universitet, en uppkoppling via en högskole-enhet i Skellefteå och ett konto via ett digitalt forum i Ryssland.
– Så mycket kan vi säga att det är inte Tage Thuresson. Det finns inte på kartan att den snubben besitter de kunskaper som krävs och vi har också hittat uppgifter som tyder på att åtminstone tre svenska börsnoterade företag och en svensk bank har blivit av med rätt betydande belopp. Stölder som inte har polisanmälts.
– Hur har stölderna gått till, vet ni det, fråga Sommargren när Theloinus gjorde en kort paus.
– Självklart, svarade Thelonious och fortsatte:
– Några dagar innan stölden så har en falsk faktura lagts in i företagens interna system. Det har gjorts i samband med att den som är ansvarig för den avledning som fakturan berör är på resa. I några fall så har redan inlagda fakturor manipulerats. Sedan har falska mail skickats till företagens ekonomiavdelning där avsändaren utger sig för att vara avdelningschefen, på resa. Han har då bett att fakturan ska betalas, vilket har skett.
– Är det så enkelt, invände Jakobsson.
– Man har spelat på den mänskliga faktorn och kopierat den ansvarige chefens sätt att skriva, signatur, allting har kopierats och sedan har avsändaren sagt att han har haft mycket att göra, missat fakturan och att bolaget som vill ha betalt nu har hört av sig. Det är dessutom ett bolag som företaget har haft kontakt med, beställt saker och tjänster ifrån så fakturan har blivit betald.
– Så hur har pengarna stulits då?
– Lite för enkelt. Tjuvarna, eller tjuven, har bytt ut numret till bankkontot mot någon annans bankkonto.
– Pengarna går inte att spåra sen då eller?
– Jodå, men man har använt målvakter. I några fall rätt utslagna individer som hittats på närmaste parkbänk. De har fått några tusenlappar för att låna ut sina konton. Pengarna har sedan skickats till olika konton utomlands, i Schweiz, Caymanöarna, Jersey och andra ställen med rätt tight sekretess. Dessutom så har stölderna ibland inte upptäckts förrän flera veckor senare. Ibland på grund av varit på en längre resa och ibland först när det riktiga företaget efterlyst sina pengar.
– Och ingen har gjort någon polisanmälan, frågande Sommargren?
– Inte ännu.
av Mikael Winterkvist | okt 9, 2024 | Bluesky, Mastodon, Taggen, Threads
– Ska vi kalla in honom, frågade Sommargren då de suttit tysta över samma information under ytterligare ett resultatlöst möte.
Jakobsson visste direkt vem Sommargren menade. Han gick under namnet Kameleonten. En rätt märklig figur och obestämbar ålder. Någonstans i medelåldern i vart fall. Det grå håret skvallrade om det. I övrigt så var Kameleonten lite svår att sätta en ålder på. Han var uppenbarligen ingen ungdom men klädde sig i collegejackor, hockey- eller baseboll-tröjor, sneakers och keps.
Vid ett tillfälle så hade Jakobsson förstått och insett hur Kameleonten hade fått sitt namn. Han hade kallats in för att dra ett tekniskt ärende inför en specialistgrupp och då sett en oklanderligt klädd person vid bortre kanten på det stora konferensbordet. En person iklädd skräddarsydd kostym, tunna glasögon utan bågar och kort, välklipp hår. Det tog närmare en timme innan Jakobsson insåg att det var Kameleonten, alltså samme person som han några dagar tidigare träffat iförd en New York Islanders jacka.
New York Islanders förresten, tänkte Jakobsson, vem fan håller på ett förortslag till New York?
Kameleonten hade ett namn Markus Thelonius, säkerhetskonsult med ett närmast mytiskt rykte kring sig och sin person. Han var dokumenterat duktig i det han gjorde och han kom inte ensam utan att hade alltid med sitt eget team. Av det kom också en kostnad som var extraordinär. Thelonius team kostade massor men de var dokumentera bra på det de gjorde och de hade en historik med en lång rad uppklarade fall – allt ifrån försök till intrång, fullbordade intrång, kontokapningar och bedrägerier.
Thelonius team var också kända i hackarkretsar för sina hembesök. När de hade lyckats att spåra en förövare så tog de reda på hemadress och sedan åkte dem hem till vederbörande och ringde på. Vid några tillfällen så visade det sig att den skyldige var en fjunig tonåring som bodde hemma hos mamma och pappa vilket resulterade i en gråtande tonåring, en gråtande mamma och en upprörd pappa.
Thelonius gjorde inga hembesök ensam. Han ringde lokala tyngdlyftarklubben, boxningsföreningen eller närmaste representant för någon av alla de kampsporter som existerar och bad om att få med sig 5-6 av deras största killar. Thelonius betalade bra för att de i stort bara skulle stå bakom honom och se barska ut.
Resten brukade lösa sig liksom av sig själv. Ställda inför en medelålders man i basebollkeps med 5-6 storvuxna män bakom sig, alla med en snittvikt på 95-120 kilo gav sig även de hårdaste digitala brottslingarna. Chock nummer 1 kom när de insåg att någon tagit reda på vilka de var och var de bodde. Chock nummer 2 inföll sig när de insåg att männen som nu stod utanför deras dörr faktiskt skulle kunna utsätta dem för fysiskt våld.
Vid ett tillfälle så hade den skyldige blivit så rädd att han vände tvärt i dörren, sprintade genom den egna lägenheten, ut på balkongen och med ett hopp över balkongräcket så landade han två våningar längre ned – på taket till den egna bilen.
Den gången fick Thelonius skjutsa den misstänkte till akutintaget på närmaste sjukhus där offret vägrade att berätta hur han brutit foten och han ville inte göra någon anmälan heller. Han var oerhört säker på att han inte hade blivit utsatt för ett brott nämligen. Thelonius var bara en snäll medelålders man som hade hjälpt honom till sjukhus.
Bilen fick skrotas, utan några krav på försäkringsbolaget så intrånget i det svenska företagets e-postserver blev en en dyr historia för hackaren som inte hade kunnat låta bli att skryta om sina bravader i ett digitalt forum ute på nätet. Ett förvisso slutet forum men Thelonius var medlem sedan länge.
Thelonius team bestod av två medlemmar som kunnat vara tvillingar, i vart fall syskon. 25-30 års åldern, akademiska typer, vältränade men inte överdrivet muskulösa. Oklanderligt klädda i pikétröjor utan tryck, chinos och seglarskor. Identiska datorväskor i form av ryggsäckar där alla sladdar och alla tillbehör låg i bokliknande väskor från Twelvesouth.
Det var en fascinerande syn att se när trion anlände till ett uppdrag. Thelonius pratade, tog i hand, hälsade medan de övriga två kollade in omgivningarna och tog plats i det kontor som gruppen alltid ställde krav på. Plats för tre personer, minst två skrivbord och en stor whiteboard samt fri tillgång till vatten, kaffe och mineralvatten.
Inom fem minuter så hade gruppen börjat att koppla upp sig, samla in material som snabbt analyserades. Det mesta var förberett på förhand via det underlag som Thelonius alltid begärde in, innan han accepterade ett uppdrag.
Det här var effektivitet på en sällan skådad nivå och Theloinus tog alltid plats fram den stora vita anslagstavlan, whiteboard och började att skriva och anteckna.
Redan inom någon timme så brukade gruppen börja att ringa in den skyldige och så pass så hade Theloinus grupp också nått betydligt längre än alla andra konsulter som varit inkallade hittills.
Hur gruppen arbetade visste ingen därför att förutom att de kom med en kravlista innan den anlände så stängde de också dörren om sig.
Frågan var nu om Theloinus och hans mannar skulle kallas in.
av Mikael Winterkvist | okt 7, 2024 | Bluesky, Mastodon, Taggen, Threads
En sen kväll, över ett glas vin (eller tre) så drog hon upp planen. Hon skulle se till att avancera, ta med sig Taggen uppåt och samtidigt utforska om han var ett lämpligt ämne för en närmare bekantskap.
Först en lunch där hon presenterade planerna för henne, honom och tidningen och sedan – om allt föll på plats så skulle hon se till att få Taggen med sig ut i skärgården till sommarhuset.
Hon skrev några stödord för hela upplägget, funderade igenom en lämplig restaurang där de skulle få vara ostörda i så måtto att ingen bekant skulle springa på dem. Hon ville ha Taggen för sig själv hela lunchen och få prata med honom ostört.
Nu fanns det ju ett problem i hela upplägget – hon visste väldigt lite om Taggen och visste inte vilka han umgicks med. Det fanns alltså en risk för att någon av hans bekanta ramlade in på samma restaurang för att äta lunch men det var en risk hon fick ta. Hon kalkylerade med att Taggen nog inte åt lunch ute särskilt ofta och hon räknade också med att Taggen inte umgicks med fler utanför tidningen som på densamma. Det vill säga få eller ingen.
Hon gjorde några sista försök att få reda på något om Taggen, noterade att han bott i en liten etta på Kungsholmen i alla år efter en skilsmässa. Han hade köpt lägenheten innan skilsmässan var fastställd vilket tydde på att det var hon, inte han som ville skiljas. Det var i vart fall Veronicas slutsats.
Den lilla ettan ingick i en gammal bostadsrättsförening med stabil ekonomi vilket betydde att månadsavgiften var låg. Över tid, och under åren, sedan Taggen köpte den så hade den stadigt avsevärt i pris och var nu värd flera miljoner. En billig etta i hyggligt centralt Stockholm betingar ett mycket högt pris per kvadratmeter, även om den var liten. Nu var Taggens lägenhet en etta med kokvrå vilket egentligen var utformat som ett litet kök. Det var så de byggde på 1940-talet då huset var byggt. Det fanns en innergård med en enkel lekplats för barnen, en liten gräsplätt, en grillplats och piskställning.
Allt det här kunde Veronica konstatera efter att ha plockat ut ritningar och en mängd andra allmänna handlingar, både om Taggen boende och om hans privata situation.
Deklarationen var rätt standard sånär som på en punkt – Taggen hade en rätt ordentlig aktiepost i Apple och han hade under årens inte bara ägt en lägenhet som ökat i värde – Taggen hade ett bankonto som vida översteg en årslön, vilket var det politiker tyckte att alla arbetare skulle ha sparat på banken.
Redaktionsspöket var inte bara ett spöke som få visste vem han var – han var dessutom om inte rik så i alla fall med mer pengar på banken än de flesta på den redaktion där han arbetade och mer pengar än genomsnittet av de han trängdes med varje morgon på tunnelbanan.
– Det var som fan Taggen, du har ju pengar, sa Veronica för sig själv och slog upp ett glas vin till.
Hon insåg att pengarna var sparad lön. Taggen reste inte för egna pengar. Han reste för tidningens räkning, när han reste. Han hade ingen bil, ingen sommarstuga, inga hobbies och tillbringade sannolikt alla ledigheter och semestrar hemma i stan.
Taggen gjorde bara av med pengar på cigaretter. det var tydligen den enda last han kostade på sig förutom en och annan flaska rätt dyr whiskey. Flaskorna hade Veronica sett på hans kontorrum när hon gjorde sig ett ärende in till honom. Hon noterade konsumtionen – mindre än en flaska i månaden. Knappast några utsvävningar.
Förutom cigaretter och lite sprit så la Taggen pengar på sina datorer och på sina mobiltelefoner – alla av samma märke som hans aktiepost.
Hon hade gjort ett hembesök, utan att ge sig tillkänna, bara för att konstatera att förutom namnet spå dörren så fanns absolut ingenting som avslöjade vem som bodde innanför dörren. Inga märken, inga prydnader, ingenting. Just det där med att åka hem till Taggen, utan att ringa på, bara för att snoka hade känts på gränsen till att vara lite rubbat, att hon var rubbad alltså men vad skulle hin göra när hon i stort sett inte fick fram någonting utöver offentliga uppgifter?
– Vem är du Tage Thuresson, viskade hon för sig själv och svalde det sista av vinet.
Den frågan fick hänga i luften för det tänkte hon ta reda på nu.
av Mikael Winterkvist | okt 4, 2024 | Bluesky, Mastodon, Taggen, Threads
Veronica Johannesson hade försökt fånga Taggens uppmärksamhet. Hon hade gjort sig ärenden in till honom, försökt få ögonkontakt med honom under de få fikapauser då han lämnade sitt kontorsrum och hon hade letat efter honom på firmafesterna och afterwork tills hon insåg att Taggen inte var där.
För att vara en av tidningens lite mer profilerade medarbetare, en veteranerna och den med en ovanligt stor byline i tidningen så var Taggen hopplös, socialt. Han marknadsfördes av tidningen som en av de tunga skribenterna, vilket inte tycktes påverka honom det minsta. Han bjöds regelmässigt in till seminarier, ombads föreläsa men han tackade alltid nej, inte ens om arvodet var ordentligt tilltaget.
Taggen sökte verkligen inte uppmärksamhet och han höll sig undan sociala sammanhang. Han deltog inte vid fester, inte ens de där han bidragit till tårtan eller presenten. Han var ett journalistiskt spöke som gled in, obemärkt och som lämnade redaktionen lika obemärkt. Det enda som skvallrade om att han varit på plats var kön för jobb som skulle redigeras. Taggen lämnade allt som oftast efter sig 1-2 längre texter och en 7-8 notiser.
Ju mer hon försökte ta reda på om Tage Thuresson ju mer insåg Veronica Johannesson att hon på det hela taget inte visste någonting om honom. Han var en gåta, ett spöke en hägring som syntes ibland men som försvann lika snabbt. Ingen på redaktionen förutom Bengtsson tycktes känna Taggen och hon kunde omöjligen gå till Straffet Berndtsson för att få veta mer. Vi ett tillfälle trodde hon att hon skulle lyckas att snärja Taggen i samband med en kurs i skrivande som arrangerades av Journalistförbundet. Kursen var obligatorisk för alla på redaktionen och Veronica trodde länge att nu skulle hon få ett läge att närma sig Taggen.
När hela redaktionen satt på bussen som skulle ta dem till kursgården för en helg så saknades Taggen.
– Han kommer inte, förklarade Bengtsson när hon frågade.
– Han kommer inte. Taggen behöver inte såna här kurser, kan skulle kunna leda dem, tillade Bengtsson inan han gav bussen order om att åka iväg.
Ännu en möjlighet slank Veronica Johanisson ur händerna och det var likadant på interna fester, middagar, firmafester och after work. Taggen gled undan, behövde inte vara med och Veronica insåg att Tage ”Taggen” Thuresson var ett synnerligen svårfångat byte.
Ett tag hade hon funderat på att klä sig lite utmanande men valde bort den strategin. För det första var hon chef på tidningen och chefer klädde slg inte utmanande, inte i Veronica Johanssons värld. För det andra skulle det garanterat missförstås av någon av redaktionen yngre garde. Unga män med alldeles för dålig självinsikt och för mycket självförtroende.
Sedan insåg hon att hon förmodligen skulle kunna glida in på i raffset men att Taggen förmodligen inte skulle märkt det heller. Taggen tittade helt enkelt inte på kvinnor på det sättet, i alla fall inte på henne.
Det senare hade givit viss näring åt en helt annan tanke – tänk om karln inte alls var intresserad av kvinnor men hon lugnades av att Taggen inte ägnade män någon uppmärksamhet heller. Inte ens de yngre, de snygga männen på redaktionen tycktes få taggen att höja blicken från datorskärmen.
Taggen kom till jobbet utan att någon märkte det. Han såg ut att jobba hela dagen, utan att någon märkte det och sedan lämnade han redaktionen på utsatt tid. Vad han gjorde all tid där emellan visste ingen. Han var känd för alla tidningens läsare som en av de tyngre namnen men internt i det närmaste helt okänd.
– Vem fan är du Tage Thuresson, sa Veronica Johannesson tyst för slg själv när hon bläddrade igenom den interna telefonkatalogen och såg hans bild, tagen för minst 15 år sedan.
