av Mikael Winterkvist | nov 27, 2024 | Bluesky, Mastodon, Taggen, Threads, Twitter
Steg för steg så sattes paketet samman. Det paket med information som skulle skickas över till Thuresson och som skulle leda honom bolaget, skumraskaffärerna så att de skulle kunna komma åt och kolla hans elektroniska prylar.
För att inte missa tekniska detaljer så hade Cedergren kallats in och han satt som vanligt nedhälld i en konferensfåtölj, lika tyst som vanligt.
– Vi skulle kunna preparera information med en trojan och skrämma Thuresson in i armarna på oss, sa Cedergren efter ett tag.
– Ursäkta, ta det där igen, sa Sommargren.
– Vi skriver en trojan, ser till att den finns i materialet, hoppas på att den här killen klickar sig igenom all information, åker dit och sen ser vi till att han kommer till oss, upprepade Cedergren.
– Hur ska vi få honom att komma till oss, frågade Jakobsson som insåg att den tunne, tyste socialt helt obegåvade Cedergren faktiskt kunde ha en lösning på deras problem.
– Ja, vi får se till att han kontaktar oss helt enkelt, svarade Cedergren och avslöjade att den första delen av hans plan var genomtänkt. Den första delen var det inte.
– Det är briljant, konstaterade Isaksson och fortsatte:
– Vi kollar vilket företag som hanterar säkerhetsfrågor för tidningen och kanske hela koncernen. Förhoppningsvis så hanterar de inte den typen av frågor internt. Skulle det vara så så kan vi faktiskt ta kontakt med Thuressons chef, efter det att han har smittats, servera en historia om att vi jagar en hackare, nått åt det hållet.
Planen reviderades – nu skulle Thuresson attackeras mera direkt med en falsk trojan, ett farligt program och sedan skulle de komma åt och kunna kontrollera hans dator och telefon.
– Det kan faktiskt fungera, funderade Sommargren, tittade på Jakobsson som nickade instämmande.
– Så vad behöver vi, frågade han.
– En falsk trojan som vi gömmer i informationen, resten kan vi ju sköta. Jag kan dyka upp på redaktionen kort efter det att Thuresson åkt dit och presentera mig med rätt namn och förklarade att vi har information om att enskilda medarbetare kan vara föremål för en attack, utifrån, av okända. Sen bjuder vi vår hjälp, plockar in Thuressons prylar och kollar dem, svarade Isaksson.
– Kan du skriva ett till synes farligt program som skrämmer brallorna av Thuresson, frågade Jakobsson och tittade på Cedergren.
– Inga problem, det tar en dag eller två, max tre dagar med tester, svarade han.
Typiskt IT-folk, tänkte Jakobsson, de kan aldrig ange en begränsad tidpunkt, aldrig säga attt saker tar en dag utan de ska alltid lägga till mer tid, sen visar det sig att det alltid, regelmässigt tar dubbelt så lång tid.
– Så du behöver vecka, alltså konstaterade han och log mot Cedergren vilket skulle visa sig vara helt verkningslöst, som vanligt.
Cedergren saknade humor, förstod sig inte på ironi och var extremt fyrkantig, socialt hopplös.
– Jag behöver maximalt tre dagar, svarade han kort, reste på sig och fortsatte:
– Ska jag kanske sätta fart?
– Gör så, svarade Sommargren.
Den långe, tunna gestalten lämnade rummet utan ett ord.
av Mikael Winterkvist | nov 25, 2024 | Taggen, Threads, Twitter
– Vi har ett problem, vi måste släppa killen i Skellefteå. Det går inte att använda honom, rösten i andra änden av telefonlinjen var Isaksson.
– Kan vi inte använda honom, varför inte det?
– Därför att han jobbar för oss, svarade Isaksson och tillade:
– Jag kan berätta mer sen.
Sommargren hade precis packat ned sin bärbara dator, plockat ihop en del dokument som han la i en egen trave på skrivbordet, när telefonen ringde.
– Kan vi ta ett möte, nu direkt, frågade Isaksson och Sommargren insåg att han inte skulle komma hem i vettig tid idag heller.
– Absolut, jag stoppar Jakobsson så inväntar vi dig.
Isaksson återvände till konferensrummet knappt 20 minuter senare.
– Jag har inte alls tänkt på allt. Felet är mitt och bara mitt men ingen skada skedd, inte vad som skulle ha kunnat hända, inledde han och fortsatte:
– Det var något fel med killen i Skellefteå och först trodde jag att han pysslade med droger eller något annat olagligt. Killen kör en Jaguar, har ett hus utanför Skellefteå, och har på det hela taget en standard som inte riktigt motsvaras av en journalist på en lokaltidning. Det var då jag hittade hans bolag. Han är säkerhetskonsult, har jobbat bland annat åt oss, och han hade genomskådat det här upplägget direkt.
– Det var väl en jävla tur att du kollade honom då, konstaterade Jakobsson.
– Jag borde ha kollat honom innan men jag kunde inte tänka mig att en journalist, tredje statsmakten och garanterat en vänstersympatisör skulle ha jobbat för oss.
– Hur kommer det sig då, om han är journalist alltså, frågade Sommargren.
– Han har en lite speciell militär utbildning, kryperingsspecialist, och han har jobbat med data – och informationssäkerhet som konsult innan han började på tidningen. Jag fattar bara inte varför han jobbar på lokaltidningen, han behöver inte jobbet och det var den bilden som jag inte fick ihop.
– En högervriden journalist, mycket ska man hört, skrattade Sommargren till.
– Det var just det, han är inte vare sig höger eller vänster. Jag vet ärligt talat inte vad han är men han är en rätt tuff journalist som skrivit en del uppmärksammade artikelserier och han håller sig på sin kant. Han tackar nej till seminarier, föreläsningar där folk vill ha honom som gäst och han umgås inte med sina kollegor vilket de flesta andra tycks göra däruppe. Han åker till jobbet, gör det han ska, och med något halvårs mellanrum så lämnar han in en större nyhet.
– En enstöring?, frågade Jakobsson.
– Nej inte alls, tvärtom mycket social, tar gärna plats men han har sitt eget umgänge. Gift med ungdomskärleken, fyra barn, ett större hus ute i en by, flugfiskare och bilintresserad, svarade Isaksson.
– Okej, vi kan inte ta den vägen alltså. Så vad gör vi?
Sommargren och Jakobsson ställde frågan bästa i mun på varandra.
– Vi får gå rakt på Thuresson, svarade Isaksson.
av Mikael Winterkvist | nov 20, 2024 | Bluesky, Mastodon, Taggen, Threads, Twitter
Hans Isaksson visade sig inte bara ett intellekt utöver det vanliga. Han var dessutom ovanligt väl förberedd.
– Här, sa han och räckte även en tunn pappmapp med en samling dokument, anteckningar och ett visitkort.
Sommargren tog emot mappen och konstaterade snabbt att den innehöll underlag för vad som med lätthet kunde tolkas som en sammanställning av oegentligheter inom det företag där ekonomichefen var just det, ekonomichef.
I mappen låg en utskriven epost-konversation mellan VD, ekonomichef och en tredje, okänd person som dolde sig bakom en kryptisk epostadress. I mappen låg också ett USB-minne.
– Det är där de aktuella mailen. Vi måste peta in dem i företagets epostsystem så att de finns där, i raderad form, ifall någon skulle bry sig som att kontrollera, och har möjlighet att leta igenom epost som skickats till företaget, sa Isaksson när Sommargren plockade upp USB-minnet.
– Ni har tänkt på allt, skrattade Sommargren till.
– Jag, har tänkt på allt, korrigerade Isaksson honom utan att ens en antydan till ett leende.
– Loggfilerna, har du tänkt på dem, inflikade Jakobsson och avsåg loggfilerna för inkommande och utgående epost. De kunde avslöja att de aktuella mailen aldrig skickats.
– Företaget raderar dem regelbundet varje månad. De tar upp en massa plats och raderas med 30 dagars intervall. På onsdag om tre dagar raderas de igen och då kan vi lägga in dem i systemet och radera dem, svarade Isaksson.
– Finns det verkligen ingen som skulle märka det, undrade Jakobsson och tittade på den unge, blonde mannen med den hårda blicken.
– De har köpt det mesta av IT-kunnandet som alla andra bolag, via konsulter. I det här fallet är det 4-5 olika konsulter som har olika uppdrag och funktioner och de är på företaget med 4-6 veckors mellanrum. Tro mig, ingen IT-tekniker lägger den typen av iakttagelser eller information på minnet. De har oftast fullt upp med att igång systemen, svarade Isaksson.
– Men vi kanske skulle skissa upp det vi ska göra på er stora fina, vita whiteboard för att se så att vi inte har missat något.
Snabbt ritades hela planen upp och efter någon timme så tryckte Jakobsson ned knapparna på interntelefonen, slog Cedergrens nummer.
– Kom till konferensen, nu, sa Jakobsson och höll nere talknappen.
– Kommer, svarade rösten i andra änden.
Det var Cedergren, den tyste, smale medarbetaren som hade högst IQ av dem alla, förmodligen så var han lika smart som de övriga tillsammans men han var hopplös socialt och hade problem med bokstavskombinationer som täckte in stora delar av alfabetet.
När Cedergren anlände och landade i en fåtöljerna så drogs ärendet och sedan fick Cedergren samma fråga som han besvarat flera gånger tidigare – i andra sammanhang.
– Vad har vi missat?
– Tiden, ni har missat klockslag och datum. Se till att när ni lägger in de falska mailen att de får samma tids- och datumstämpel som originalen, svarade Cedergren omgående.
– Fan, också tänkte Sommargren för sig själv.
Här har vi jobbat med planen i veckor och så kunde vi ha bränt allting på en enda liten punkt.
av Mikael Winterkvist | nov 18, 2024 | Bluesky, Mastodon, Taggen, Threads, Twitter
Den yngre mannen anlände en knapp halvtimme senare och då slog det både Sommargren och Jakobsson att de inte hade en aning om vad karln hette.
– Hans Isaksson, sa den blonde mannen och räckte fram handen.
Nu hade de ett namn på den stele, strikte, SÄPO-tjänstemannen som agerade med en mycket självsäker självklarhet.
– Ge mig en snabb sammanfattning, sa han och satte sig ned vid kortsidan, öppnade en liten svart datorväska och fiskade upp en anteckningsbok.
Han la upp anteckningsboken på konferensbordet, vek upp kavajen och plockade fram en gammaldags reservoarpenna från innerfickan.
Det märkliga var ett han aldrig antecknade ett enda ord, ingenting av det som Sommargren och Jakobsson presenterade.
Han satt stilla, händerna i knät, lyssnade mycket uppmärksamt och ställde inte en enda följdfråga vilket gjorde både Sommargren och Jakobsson en smula nervösa och osäkra.
Hans Isaksson var stel, korrekt, kortfattad och han hade en blick som skickade kalla kårar efter ryggraden på den som ställdes inför den.
– Utmärkt, konstaterade Hans Isaksson när föredragningen var klar.
– Det var som jag trodde och hade förutsett. Ni behöver en mer detaljerad plan för hur informationen ska lämnas över, till vem, och hur ni ska dupera Turesson. Är det inte så?
Det sista var formulerat som en fråga men det var mer ett konstaterande.
– Jo, det hade varit bra, konstaterade Jakobsson, lite osäkert.
– Okej, så här ska vi göra. Thuresson har en gammal kompis vid en lokaltidning uppe i Skellefteå. De umgås då och då när de träffas på journalistkurser och utbildningar. Det är på det hela taget Turessons enda kontakt utanför jobbet, förutom några datornördar, och den ende som han pratar med då och då. Vi lämnar tipset till Kent Lundström, han heter så, uppe i Skellefteå.
– Men hur ska Turesson få tag på uppgifterna då. Finns det inte en uppenbar risk att killen i Skellefteå försöker göra något på tipset då?, frågade Sommargren.
– Det finns en risk men han jobbar på en lokaltidning och det tips han får handlar om en nyhet på en nationell nivå och dessutom nere i Stockholm. Det är ingen som bryr sig om fiffel på ett bolag nere i Fjollträsk, de kallar Stockholm för Fjollträsk däruppe, förtydligade Isaksson.
– Du räknar iskallt med att tipset lämnas vidare till Turesson, frågade Sommargren som för att be om ett förtydligande.
– Självklart, bet Isaksson av som om det var säkert, förutsägbart och helt logiskt.
– Vad gör vi om killen i Skellefteå inte gör det då?, frågade Jakobsson.
– Vi korsar den bron när, eller snarare om vi kommer dit, svarade Isaksson och indikerade tydligt att diskussionen vara avslutad.
av Mikael Winterkvist | nov 15, 2024 | Bluesky, Mastodon, Taggen, Threads, Twitter
Tillbaka hemma på kontoret gick Sommargren och Jakobsson direkt in i konferensrummet, drog för alla fönster för att se till att stoppa all insyn och sedan började de rita upp hela upplägget på den stora vita whiteboarden.
Det gällde nu att se till att alla uppgifter hamnade i rätt tidsordning, att allt föreföll logiskt och trovärdigt. Enskilda detaljer skrevs ned, dubbelkollades med andra detaljer så att de stämde.
Ekonomichefens resor lades in i tidslinjen, semestrar och andra ledigheter. Skulle Tage Thuresson kontrollera den aktuella tidsperioden så fick det inte finnas några enkla missar.
– Okej, han är missbelåten med att ha blivit förbisedd vid en befordran och nu vill han hämnas på sitt eget företag. Frågan är då vilken skada han kan tänkas vilja åsamka sitt eget företag som betalar hans lön, frågade sig Jakobsson och insåg med ens att han uttryck sig ovanligt krystat och formellt.
– Han är ekonomichef vilket innebär att han natuligtvis inser att alltför stor skada skulle kunna äventyra hela bolaget så vi måste hitta något som skadar bolaget lagomt, svarade Sommargren utan att lyfta blickan från den stora vita tavlan som i takt med att de resonerade fylldes med anteckningar, cirklar, streck och symboler.
– En missad lite större affär, skulle inte det kunna vara något, funderade Sommargren.
– Fan, inte dumt du, en lagom smäll på fingrarna, lagom skada, typiskt svensk lagom, fyllde Jakobsson i och skrattade till.
– Okej, så då behöver vi rigga med en affär, på något sätt få ut det till allmänheten och sedan se till att den affären spricker, summerade Jakobsson.
För att få alla detaljer i planen på plats så krävdes nu ytterligare ett bolag, gärna större än det bolag som ekonomichefen jobbade i, en affär, ett pressmeddelande som publicerades i någon av affärstidningarna.
De började med att gå igenom alla sina kontakter för att se om de kunde hitta någon lämplig person men inget bra namn dök upp.
– Vi har ett problem, konstaterade Jakobsson när de bollat namn fram och tillbaka.
– Onekligen, så vad gör vi?, frågade Sommargren och tittade upp den stora vita whiteboard-tavlan som nu var fylld med anteckningar om planen och hur den skulle sättas i verket.
– Ska vi slå vår vän på SÄPO en signal?
– Du menar den blonde med de tunna glasögonen och den stålhårda blicken?, frågade Jakobsson, väl medveten om att det var just han som Sommargren menade.
– Det kan fungera och via har vi vart fall inget att förlora, svarade Sommargren.
Jakobsson lyfte telefonen, slog numret och väntade.
– Du, vi har ett litet problem som vi hoppas att du kan hjälpa oss med, inledde han samtalet när den i andra även lyft luren och bekräftat att de hade kommit till rätt person.
– Ja, okej, vi gör så, sa Jakobsson och lade på telefonluren.
– Han kommer hit, sa Jakobsson och tittade på Sommargren.
– Nu, direkt, frågade Sommargren.
– Nu, direkt. Han hade suttit och väntat på att vi skulle ringa sa han, svarade Jakobsson.
av Mikael Winterkvist | nov 13, 2024 | Bluesky, Mastodon, Taggen, Threads, Twitter
De fortsatte promenaden runt ön och nere vid båt bryggan träffade de en av grannarna. Det blev småprat om vädret, hur dyrt allting hade blivit och att det var tråkigt att ön nu bara levde upp sommartid.
– Paret som hyrt Fagerstams hus, du har inte sett till dem, frågade Veronica, den äldre mannen som tydligen var en va de få som varit bofast härute men som nu flyttat in till stan.
– De åkte tidigt imorse, svarade mannen och fortsatte:
– De plockades uppgav en båt, jag tror det var redan vid sjutiden i morse, eller strax efter, svarade mannen och klyfta på sin blå, slitna skepparmössa.
Paret hade alltså lämnat ön, redan på midsommardagens morgon, vilket vara en smula konstigt, i vart fall avvikande därför att i stort sett alla som hade anlänt dagarna innan hade tänkt fira midsommars ute i skärgården. Alla utom det här paret som Veronica och Taggen fortfarande inte kunde på vad de hette i förnamn.
– Något kanske har hänt så att de var tvungna att åka tillbaka till stan, konstaterade Veronica, avrundande samtalet så att de kom vidare på sin promenad.
– Det var där var Axel, han bodde fast härute tidigare fram till dess att hans hustru gick bort. Han sålde det stora huset och köpte en mindre liten stuga som lägger snett nedanför mitt hus. Nu kommer han ut hit så ofta han kan och så snart båtarna har börjat att gå. Han tillhör inventarierna här ute, sa Veronica med ett skratt och ökade frekvensen i sina steg.
Taggen kände att hans kondition hade en hel del i övrigt att önska och små svettpärlor formades på hans panna. Han var inte i bästa skick och skulle inte ”krockudden” fram på magen fortsätta att växa och skulle han inte låta som pysande ballong när han andades så måste något göras.
– Jag tror jag måste sluta att röka, sa han när grusvägen som slingrade sig uppåt i en ganska brant backe.
– Taskigt flås, frågade Veronica med ett skratt, trots att frågan egentligen var onödig.
Taggen hade nu inte bara svettpärlor i pannan, det rann små rännilar längs ansiktet och hans ansikte började sakta skifta färg mot en rödare ton.
– Ja, alltså det här går ju inte. Jag har inget kondition alls, svarade Taggen och torkade svetten ur pannan.
– Det är väl ett utmärkt första steg i så fall att försöka att slopa cigaretterna men jag har faktiskt sett att du inte röker lika mycket, eller har inte gjort det sen vi kom hit ut så antingen så är det jag, ön, naturen eller allt ihop som har bra inverkan på dig, sa hon och skrattade högt.
Då slog det Taggen att hon hade rätt. Ända sedan de träffades för att ta båten hit ut så hade han haft fullt upp med en massa annat och hade hade rökt betydligt mindre än brukade. Han kände på cigarettpaketet i skjortans bröstficka. Det var nästan fullt, bar a 2-3 cigarretter var tagna ur det vilket betyder att han bara rätt lika många cigaretter sedan igår kväll.
– Det måste vara rekord, konstaterade Taggen när han plockat upp cigarettpaketet och konstaterat att det saknades tre cigaretter.
– Jag har bara rökt tre cigaretter sedan vi träffades inne i stan och tog båten hit ut. Jag som brukar dra i mig närmare ett paket om dagen.
– Du ser, jag har gott inflytande på dig, sa hon och log, strök hans svett ur pannan och kysste honom på kinden, i vad som blev en mycket intim rörelse.
Hon bryr sig inte om att jag svettas tänkte Taggen och tolkade det som ytterligare ett tecken på att nu var de ett par. Nu var Veronica och Taggen en, eniga, enade eller hur det nu skulle uttryckas.
Han hade träffat någon, en särbo, och han hade rökt tre cigaretter på drygt ett dygn.
