av Mikael Winterkvist | jul 26, 2024 | Bluesky, Mastodon, Taggen, Threads
Han slösurfade runt, kollade in ryktes-sajterna där spekulationerna var i full gång. Det var som vanligt inför en av Apples större keynote med andra ord.
Översteprästens framträdande låg mindre än en vecka bort och hela nätet surrade runt vad Steve Jobs (high priest) skulle visa upp den här gången. Det mesta cirklade runt iPhone och den förmodade 3G-version som skulle komma.
Taggen slog nummret till sin lokala leverantör.
– Tjena, Taggen här, sa han när luren lyftes och det svarades i andra änden.
Han var kändis hos den lokala Apple-återförsäljaren sedan länge. En stammis som behandlades särskilt väl. Det är du om du är journalist, skriver om Mac och köper Mac-pylar för en normal årslön, varje år.
Efter lite rundsnack om livet, Apples förträfflighet i största allmänhet fick Taggen i alla fall fram att även återförsäljarna förväntade sig en ny modell och att den skulle släppas i Sverige ganska snart. Det jäste nämligen i leden och det fanns ett ganska utbrett missnöje i att hela Skandinavien som ännu, ett drygt år efter lanseringen inte hade fått iPhone.
Taggen beställde den största modellen, oavsett pris och trots att han inte visste vad den skulle innehålla.
– Jag hör av mig om eventuell färg, la han till och sen avslutades samtalet.
Taggen surfade vidare när det plingade till. Det var Mail som förkunnande att det fanns ny e-post.
Ett av dem var en inbjudan från Veronica Johannesson. Lunch på tisdag. Han accepterade.
Inbjudan landade snyggt och prydligt i iCal under viktigt. Han tryckte på synkroniseringsknappen i iTunes så att mötet också lades över i hans iPhone.
Taggen samlade in en del lösa uppgifter, rykten och länkar till en kommande krönika. Han samlade ihop allting i Notes så att han visste vad han hade allting. Notes var hans slasktratt. Han körde in allting i programmet. Sen sorterade han, filtrerade, slängde och la till. Via Notes hamnade allting till slut i Things. Det program han använde för att skapa listor på det han skulle göra.
Taggen var lätt arbetskygg och hans tillvaro såg kaotisk ut från utsidan men han var i själva verket väldigt välorganiserad och hans krönikor hade mer substans än de kanske gav intryck av. Dessutom låg han ofta ett par steg före. Han hade alltid 2-3 krönikor på gång men de låg aldrig i tidningens datorsystem. Inte förrän de var klara.
En god journalists första grundregel är – berätta aldrig mer än du måste för din chef och berätta aldrig om en kommande artikel innan den är klar.
Till slut plockade han åt sig fjärrkontrollen, lutade sig tillbaka i kontorsstolen och började botanisera bland Apples filmtrailers.
Ganska snart insåg han att han inte alls tittade på film. Tankarna vandrade iväg åt samma håll hela tiden. Till en rödhårig, intensiv dam vid namn Veronica Johannesson.
av Mikael Winterkvist | jul 24, 2024 | Bluesky, Mastodon, Taggen, Threads
Resan hemåt gick på rutin och ryggmärg. Taggen kröp in i sitt eget elektroniska skal. Letade reda på en sittplats, slog sig ned och plockade fram sin iPhone.
På med den nya versionen av filmen 21med Kevin Spacey och sen räknade han instinktivt stationerna innan det var dags att kliva av.
Den korta promenaden hem gick på lika mycket rutin men när han gick så fyllde han skallen med Bruce Springsteen “Magic”. En skiva som onekligen gjorde skäl för namnet. Den var smått magisk.
Han sparkade av sig skorna innanför dörren, skakade av sig jackan som föll till golvet. Två meter innför dörren satt det grå bowlingklotet och väntade. – katten Gustaf. En kastrerad hankatt som regerade i Taggens tvåa. Det var kattens lägenhet. Taggen tilläts att bo där mer på nåder.
Gustaf hälsade, vände sedan helt sonika på klacken – om nu en katt kan vända på en klack och vandrade tillbaka in mot det kombinerade kontoret och sovrummet. Han hoppade upp på skrivbordet och la sig tillrätta i sin korg.
Taggen lyfte ut sin MacBook, ställde den på stället och anslut mus och tangentbord och satte i nätverkssladden.
Han vek upp locket, fick igång datorn direkt. Han slog sällan av sina datorer numera. De stod i vänteläge så slapp han att vänta medan de startade. Tid är pengar och Taggen borde vara miljardär nu på alla minuter han har sparat.
Han startade ChronoSync och synkroniserade den bärbara MacBook med den stationära 24-tums iMac som stod mitt på skrivbordet.
Program efter program och mapp efter mapp synkroniserades med ett plingande ljud. Under tiden gick han ut i köket, slog upp kallt kaffe i en kopp och slängde in den i mikrovågsugnen. 45 sekunder senare hade han varmt, gammal kaffe.
Inne på kontoret hade Chronosync gjort sitt för länge sedan. Kan det bli smidigare tänkte Taggen. En halvminut sedan är allt han gjort på jobbet överfört till datorn hemma. Inte för att han jobbade särskilt hårt och inte för att det var mycket information, men ändå.
Hårddisken som var ansluten till hans MacBook startade när Time Machine drog igång. Fläktarna startade och allt säkerhetskopierades medan Taggen satte ned kaffekoppen på skrivbordet.
Taggen slog sig ned, petade till musen och väckte iMac.
Lampan på telefonsvararen blinkade och med viss förvåning tryckte Taggen ned knappen för att avlyssna meddelandet. Förvåningen kom sig av att ingen ringde honom numera och var det någon som gjorde det så var det bara någon försäljare som ville sälja något.
– Hej, det är jag. Jag ville bara tacka för en jättetrevlig lunch. Det ska vi göra om, snart.
Veronica Johannessons röst fyllde den lilla tvåan. Hon hade ringt. Hon hade ringt honom för att tacka för lunchen.
av Mikael Winterkvist | jul 23, 2024 | Bluesky, Mastodon, Taggen, Threads
Resten av lunchen gick ut på att parera Veronicas tankar, ideér och planer. Med ens insåg Taggen att kvinnan framför honom överlevt inom tidningsindustrin genom att hela tiden ligga ett steg före sina manliga kollegor och konkurrenter. Veronica Johannesson hade ett antal olika scenarior framför sig och hon hade tänkt igenom samtliga mycket noga.
Hon hade inte bara en plan A och en plan B. Veronica Johannesson hade en plan C, en plan D och en plan E också. Alla lika väl genomtänkta och hon var tillräckligt snabb i tanken att om det krävdes så kunde hon samköra dem. Taggen insåg att kvinnan framför honom inte bara var oerhört kompetent – hon var också ute efter makt.
Nu inföll sig två tänkbara händelseförlopp och för Taggens del handlade det om pest eller kolera. I normala fall hade van valt den mest logiska och säkraste vägen – håll med den chef som har högst rang. Just nu på tidningen var det Straffet Bengtsson. Håll med högset chefen eller väl att inte ta ställning. Då kom du undan, oskadd.
För den som aldrig jobbat på en tidning eller varit i närheten av en sådan arbetsplats kanske det krävs en förklaring. Det är ingen arbetsplats. Det är ett slagfält fyllt av yrkesretoriker som älskar en debatt och som aldrig viker en tum för en tuff diskussion. Lägg sedan till att som de yrkesretoriker de är så är de också argumentationstekniker ut i fingerspetsarna. Till skillnad från många andra så söker journalister konfrontation och diskussion.
På en tekniskt tidskrift som den som Taggen jobbade på kanske inte i lika hög grad som på en dagstidning men det går inte en dag utan att det hettar till och att det argumenteras så att sticker och strån ryker.
Förr om åren bjöd tidningen då och då in representanter för verkligheten. Ni vet, människor som jobbar i det vanliga livet. Utanför ett tidningshus. Det gör inte tidningen längre. Offren blev för många och den senaste i raden var en stackars politiker i ansvarig ställning som försiktigt, mycket, mycket försiktigt lät antyda att det vore roligt om i alla fall någon journalist kunde ägna hans ansvarsområde lite intresse.
Tre timmar senare hittade Taggen den pulveriserade politikern i vilorummet. Han satt och gungade fram och tillbaka med huvudet i händerna. Tillintetgjord, nedskjuten, skadad och tillplattad. Det är den typen av skador du som utomstående åker på om du kliver in på ett redaktionsmöte och antyder att du vill berätta för 22 yrkesretoriker hur de ska sköta sitt jobb.
I det här fallet gick det inte att undvika att ta ställning. Taggen var helt enkelt tvungen att komma till ett beslut. Strikt logiskt jobbade han sig fram till någon slags konklusion.
– Vi kör på det, klämde han fram till slut.
Han hade inget val. Skulle Bengtsson sluta så skulle Veronica Johanesson bli chef, mer chef och kanske hans chef. Det vore kamikaze-taktik att inleda en sådan relation med att redan innan hon blivit chef gå emot hennes tankar och ideér.
– Så du är på, frågade Johanesson och svepte det sista av ölen.
– Ja för fan. Du har tänkt igenom det mesta. Allt jag kan komma på och jag tycker det låter bra så vi kör på det.
Väl tillbaka på tidningen slank Taggen snabbt in på sitt rum. Han hade en hel del att fundera över men just nu var det så mycket att det liksom tog stopp. Det var för många tankar, samtidigt och han behövde lugna ned sig och sortera.
Han slog sig ned framför sitt skrivbord, petade till musen som väckte MacBook:en och inledde med att kolla sin mejl.
Kolla mejlen hade blivit en slags terapeutisk handling. Satt han sysslolös, inte riktigt visste vad han skulle göra så kunde han alltid kolla sin mejl. Taggen kollade sin mejl ofta och gjorde sig på det sättet känd som en medarbetare som värnade om sin läsare och som såg till att prioritera dem och som svarade på mejl. I själva verket sopade han iväg hundratals standardsvar, dagligen. Plattityder och meningslösheter som visserligen var artiga men helt igenom innehållslösa och meningslösa.
Han satte iPhone:n i dockan och synkroniserade det senaste.
Han kollade nedladdningarna som, var klara. Det gick fort på tidningens nät med 100 megabit till och från nätet. Han startade iSquint och konverterade filmerna han tankat hem och förde över dem till telefonen.
Han slängde över ännu mer “Van The Man” i iPhone och noterade att han hade mindre än 2 GB kvar av det totala utrymmet 16 GB. Det fick räcka så. Telefonen innehöll tonvis med musik och filmer och han hade bara hunnit se och lyssna på en bråkdel av allt innehåll.
Två omgångar av Black Books låg i telefonen – en helt igenom skruvad komediserie om en brittisk bokhandel. Brittisk humor när den är som allra bäst. Black Books var en värdig efterföljare till Basil Fawlty och hans hotell. Tv-serien hade han faktiskt köpt på rea i London men fast priset var lågt så satt det på ett representationskvitto. En påhittad chef från IBM hade fått lunch.
Taggen sorterade sedan kvitton från sin senaste resa, tejpade noggrant upp dem på avsedd blankett. Fyllde mycket, mycket noga i alla siffror, fyllde i alla konton och visste nu att på ekonomiavdelningen skulle allt slinka igenom bara därför att de blev så lyckliga över att i alla fall en journalist av de drygt 400 som jobbade i huset kunde fylla i en redovisning korrekt.
Larmet i MacBook och iPhone plingade till och förkunnade att det nu var dags för två saker – skicka in krönikan och sedan gå hem. Han skickade krönikan, la den i rätt kö och såg till att den hade rätt namn.
Sen lutade han sig tillbaka, satte händerna ovanför huvudet, knöt dem bakom nacken och sög in luft.
Han. Chef. Aldrig.
Därefter reste han på sig, gick ett varv inne på kontoret och passerade då en ytterst liten spegell på ena väggen. Mot honom tittade en trött, något överviktig medelålders man tillbaka, ett begynnande skägg beroende på att han inte rakat sig på flera dagar.
Skägg, tänkte Taggen. Det får bli skägg. Det är det enda han kan göra på kort tid för att åtminstone se lite med distingerad ut. Det var en förbättring i alla fall, eller så inte. E n förändring var det hur som helst.
av Mikael Winterkvist | jul 19, 2024 | Bluesky, Mastodon, Taggen, Threads
Lunchen flöt på. Det blev en del snack om tidningen, publicistiska regler och sedan det sedvanliga gnällandet på ledningen och deras oförståelse för att redaktionen krävde mer resurser. Taggen kände att i Veronica Johannessons sällskap rullade det mesta liksom bara på. Otvunget och inte krystat eller konstlat. Hon snackade mest och Taggen koncentrerade sig på att sticka in en del genomtänkta kommentarer.
– Du, jag måste få fråga, vad tycker du om Bengtsson egentligen?
Taggen studsade till. Det har var den typen av fråga som det gällde att väga sin ord innan ett svar levererades. Hans förra fru kunde komma med liknade infall och frågor. Rätt var det var stod hon framför honom och undrade om hon såg fet ut i de byxor eller den klänning hon bar. Eller så hade hon draperat sig i ännu en stor, vid, spräcklig afrikansk sak och ville veta vad Taggen tyckte.
Det är den typ av frågor som alla män blir nervösa inför. Du vet nämligen aldrig riktigt vad du ska vara. Ponera att tanten onekligen ser tjock ut i kläderna. Vad gör du? Ljuger och blir skoningslös avslöjad så snart hon möter en väninna som berättar sanningen? Eller säger som det är och får sova på soffan i tre veckor?
Taggen tog sats, drog på svaret och försökte förhala i hopp om att få i alla fall en viss vägledning om vad motparten på andra sidan bordet egentligen tyckte.
-Ja, jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Vi har känt varandra ganska länge och även om han är min chef så upplever jag inte riktigt honom som det, min chef.
Taggen insåg att det där sista på slutet kunde tolkas lite hur som helst men han hade inget annat val än att försöka fiska för att utröna om vart diskussionen skulle ta vägen.
-Det här måste stanna oss emellan men jag vet att han ska sluta.
Taggen studsade till för andra gången. Skulle Straffet sluta. Förbannat. Det betydde att nu skulle han tvingas att träna in ännu en ny chef. En valp som skulle sättas på plats, tränas och fås att bli rumsren. Det senare innebär att han skulle lämna Taggen ifred och snabbt och rappt attestera hans räkningar. Det är en skön konst att träna in en ny chef och det var ett artisteri som Taggen behärskade till fulländning och nu var det tydligen dags igen.
-Du vet att vi är påtänkta, fortsatte Bengtsson
Taggen studsade till för tredje gången. Påtänkta? Påtänkta för vadå?
-Jasså, nej det visste jag inte, fiskade Taggen.
– Jo, alltså jag vet inte hur de tänkt sig men jag vet att du och jag är tänkta att ta över.
Söte jävlar, tänkte Taggen. Hur fan ska jag ta mig ur det här nu då? Chef på en tidning. Aldrig.
av Mikael Winterkvist | jul 17, 2024 | Bluesky, Taggen, Threads
På något märkligt sätt såg Johanesson till att de båda hamnade i en taxi. Hon fram och han i baksätet. Veronica Johannesson såg till att inga senvägar togs och att de kördes raka vägen ut till ut till Djurgårdbrunn. Under den relativt korta resan så var det snack om jobbet, pressläggning, krönikör, bilder och annat som var standard.
Det var inte så att Veronica Johannesson bad om råd eller hade några som helst funderingar på nästa nummer. Det var klart och planerat för länge sedan. Johannesson hade järnkoll och i hennes värld låg hon minst två nummer framåt i tiden. Hennes prat var mer av artig karaktär. Informativt snarare än att hon ville veta vad Taggen egentligen tyckte.
Taggen kunde studera hennes yttre lite närmare. Hon hade lite kråksparkar vid ögonen. Inga djupa rynkor utan det var mer en mogen kvinnas ansikte. En vacker, medveten, självsäker kvinna.
Fascinerande kvinna. tänkte Taggen och kom på sig själv att vara en smula inskränkt och fantasilös i sin tankeverksamhet.
Taggens dilemma var komplicerat. Veronica Johannesson var onekligen vacker men han vågade inte ens antyda det med risk för att bli av med huvudet. Det är en smula komplicerat, som medelålders man, att kommentera eller ge komplimanger till det motsatta könet. I alla fall tyckte Taggen det. Det här med jämnställdhet var komplicerat. Taggen visste inte riktigt om det fortfarande gick för sig att ge komplimanger utan att få en stämning för sexuella trakasserier på halsen.
Dessutom var Johannesson chef. Hans chef och det finns onekligen lättare saker att gå iland med än att försöka förföra sin chef. Speciellt om hon hette Veronica Johanesson.
Framme vid krogen fick de snabbt ett bord, varsin meny och sedan försvann kyparen på det sätt som bara kypare kan försvinna på, spårlöst.
– Ta vad du vill. Tidningen bjuder, förkunnade Johannesson utan att ens lyfta blicken ovanför kanten på menyn.
Taggen studerade menyn och kunde konstatera två saker – det fanns inte tunnbrödsrulle och allt var dyrt, mycket dyrt.
– Ja, du … vad skulle man ta då, svarade Taggen och drog på svaret med en förhoppning om att få någon slags assistans från andra sidan bordet.
Kyparen dök med ens upp ungefär som om han stigit rätt upp ur golvet.
– Vad önskas, sa han lika artigt som kyligt.
– Ja, jag ska ha en plankstek, med rubbet på och en stor stark, en Tuborg, svarade Johannesson blixtsnabbt och smällde ihop menyn.
Taggen var räddad. Johannesson hade inte kört med vare sig franska viner eller komplicerade maträtter. En plankstek med tillbehör och en bärs visste han ju i alla fall vad det var.
– Jag kör på samma, sa Taggen och smällde ihop menyn. Dock betydligt varsammare och försiktigare.
Med en kort nick tillkännagav kyparen att han uppfattat beställningen sedan gick han upp i rök igen.
– Kan inte fan beställa de där konstiga maträtterna med namn som du behöver en högskoleexamen i franska för att kunna uttala, skrattade Veronica Johannesson och vände nu sitt intresse mot Taggen.
Herre Gud, vilken fascinerande kvinna tänkte Taggen.
av Mikael Winterkvist | jul 15, 2024 | Bluesky, Mastodon, Taggen, Threads
Larmet på hans iPhone hann först och förkunnade att det var lunchdags sedan plingade det till i hans MacBook med samma meddelande. Dags att synka tiden, tänkte Taggen, reste sig upp, plockade två Vicks Blå ur skrivbordslådan och tog några kliv fram mot spegeln.
Han plockar fram en skjorta, satte på sig en färdigknuten slips och dammade av den gamla skrynkliga kavajen som hängde på en herrbetjänt i ena hörnet av hans kontorsrum. Kläderna kunde han göra något åt men det andra som utgjorde Taggen var en annan fråga.
Det fanns en viss spänning mellan Taggen och Veronica Johannesson. Kollegor, jämngamla, skilda och man, respektive kvinna. På en tidningsredaktion behövdes inte mycket mer. De var också på ett ungefär på samma nivå i den märkliga näringskedja som över tid alltid utvecklas på en arbetsplats, en tidningsredaktionen utgör inget undantag.
Veronica Johannesson var dessutom naturligt vacker. Ett stort, rött hår som tycktes leva sitt eget liv. Ibland gömde hon sina glasögon och det stora hårsvallet, ibland hängde de i ett snöre kring halsen. Ibland var de borta och då var Veronica Johanesson inte god att tas med. Då stannade redaktionen tills glasögonen var återfunna. Hon var i en svårbestämd ålder där bara kråksparkarna vid ögonen avslöjade att hon var något äldre än hennes yttre vittnade om. Det och hennes position på tidningen.
Veronica Johannesson tillhörde de chefer som var tydliga, hårda men som också såg till att inte lyssna på skvaller och skitprat och som aldrig lät något utvecklas till “surdegar”. Hon kunde bli fruktansvärt förbannad och det hade hänt både en och två gånger att Taggen fått förbarma sig över någon stackas sommarvikarie som varit på fel plats vid fel tillfälle. Taggen fick lugna, stilla och förklara att hon lät värre än det var.
Johannessons utbrott var korta, intensiva och hon var aldrig långsint. Gjorde du bort dig fick du en utskällning av vulkankaraktär men sedan var det bra. Hon tog sällan eller aldrig upp det igen – om du skötte dig framöver. Gjorde du inte det däremot så låg du illa till, mycket illa till. Hon var den typ av kvinnlig chef, som om hon hade varit man, så hade hon beskrivits som en god ledare, tydlig, rak och målinriktad. Nu var Veronica Johansson inte man utan kvinna och då var hon en ”bitch”. Längre än så har jämlikheten inte nått, inte ens på en tidningsredaktion.
Veronica Johannesson visste mycket väl vad de äldre journalisterna pysslade med bakom sina nedfällda persienner men de hade gjort sina hundår och de levererade dessutom alltid det de lovat att leverera. De skrev bättre, kunde falla tillbaka på erfarenhet och de utgjorde fundamentet för de flesta tidningarna i koncernen. De var krönikörerna, analytikerna och recensenterna. Därför lämnade hon dem ifred. Dessutom kunde det gamla gardet vara bra att ha nästa gång det var dags att göra en palatsrevolution.
Taggen rättade till sitt tunna hår, insåg det omöjliga, ryckte på axlarna och klev ut på redaktionen. Veronica Johanesson hade sitt kontor på andra sidan och hon hade, i kraft av att vara chef precis som Straffet Bengtsson ett hörnkontor. De kontoren var något större och de hade dubbla fönster ut mot verkligheten. Det som utspelade sig utanför tidningshuset.
Veronica Johannesson satt i telefonen med headset på huvudet. Hon gestikulerade, vinkade in Taggen som öppnade dörren och klev in.
– Se till att få över bilderna. Nu, eller så får du se dig om efter en annan arbetsgivare, snäste Johannesson och la sedan på luren.
– Jävla frilansare, fräste hon innan hon lika snabbt och elegant fyrade av ett leende mot Taggen.
Fascinerande kvinna, tänkte Taggen. Hon klev blixtsnabbt ur “bitch- och chefsrollen” och in i rollen som kvinna. Eller så tolkade Taggen hennes uppträdande. Med Veronica Johansson visste du aldrig riktigt. Hon var chef, en förbannat kompetent sådan och var du chef inom tidningsvärlden och dessutom chef på en tekniktidskrift så är du som kvinna, überkompetent.
– Jag har bokat bord ute på Djurgårdsbrunn, taxin väntar, nu drar vi.
Johannesson hade i en och samma rörelse, fått av sig sitt headset, dragit på sig en mockajacka, bytt skor och greppat handväskan. Hon var redan på väg mot hissen när Taggens hjärna liksom noterat att hon lämnat rummet och att han nu förmodades att följa efter.
Fascinerande kvinna, tänkte Taggen.
