av Mikael Winterkvist | jun 22, 2025 | Bluesky, Puck, Threads, Twitter
Det började som vilken morgon som helst. Jag låg som en korv i filten, precis lagom varm, när min människa frågade: ”Puck, vi ska ut på äventyr.”
Jag tänkte: park? Skog? Kanske en ny doftstig? Så såg jag väskan. Den väskan. Den som betyder resa. Jag började genast inventera vad som behövdes – favoritleksaken, matskålen, och en filt som luktar tryggt (och lite fotsvett).
Efter många svängar, två flygplan, en hiss, en buss och ett mystiskt tåg där allt luktade resväska och parfym, kom vi fram. Till Oslo. Jag vet det, för människan sa det med andakt: ”Puck, vi är i Oslo.”
Först trodde jag att det var Skellefteå i förklädnad, men nej. Det var något med luften. Den luktade… internationellt, som om den gått på universitet.
Jag gick runt med nosen som en fuktig kompass. Det luktade korv på varje hörn. Folk verkade också prata ett slags skällande svenska. Jag lyssnade noga: ”Hei lille venn!” ropade någon. Jag viftade artigt med svansen. Jag är trots allt en diplomat.
Vi promenerade vid Operahuset. människan sa att det var som att gå på ett isberg. Jag tyckte det var som att gå på en väldigt stor, kall ost, och tro mig – jag försökte slicka på den. Ingen smak. Besvikelsen var monumental.
Sen såg jag en annan hund! En norsk lundehund, sa människan. Den hade sex tår. Sex! Jag försökte låtsas att det inte störde mig, men innerst inne kände jag mig som en tax från landet.
Vi åt lunch i Frognerparken. Människan åt något som såg torrt ut. Jag fick smaka hamburgare. Då kände jag att Oslo kanske inte var så dumt ändå. Sen såg jag en staty av en arg bebis. Jag morrade artigt. Den morrade inte tillbaka.
På kvällen gick vi längs vattnet. Jag såg mig själv speglas i ett skyltfönster och tänkte: Puck – du ser riktigt kosmopolitisk ut.
Vi sov på ett hotell där jag fick en egen kudde. Jag drömde om norska korvar, eviga promenader och att någon sa: “Puck, du är Skandinaviens stiligaste tax.”
Vet du vad? De hade rätt, helt rätt.
av Mikael Winterkvist | jun 20, 2025 | Bluesky, Puck, Threads
Från Puck och mig (i Oslo) önskar vi alla er en riktigt glad och trevlig midsommar!
av Mikael Winterkvist | jun 15, 2025 | Bluesky, Puck, Threads, Twitter
Mat är inte bara näring. Det är kultur, relation, strategi, och i mitt hushåll är det jag, Puck, som är kökets självutnämnde överkock, sensorchef och matsäkerhetssamordnare.
Varje gång någon öppnar kylen sätter jag igång operation Positionera & Plira™. Jag placerar mig exakt mitt i köket – inte i vägen, men ändå så att de måste kliva över mig. Det skapar rätt psykologiskt tryck. Sedan tittar jag upp med blicken som säger: ”Vad har vi här då? Något som kanske, av en händelse, behöver kvalitetssäkras av mig?”
Människorna tror att de bestämmer över vad jag får och inte får äta. Fel igen. De börjar i alla fall tro det – tills de tappar en bit ost. Jag är där innan den nuddar golvet. De kallar det reflex. Jag kallar det professionalism.
Det finns regler i köket. Regler jag har infört.
- Regel ett: ingen får äta något utan att först visa det för mig.
- Regel två: om någon skalar ett ägg, en banan eller öppnar en påse ost, då gäller närvaro inom två sekunder.
- Regel tre: ingen lämnar köket utan att jag godkänt att allt är uppätet, uppdrucket eller undanplockat. Det kallas kontrollsystem.
Ibland får jag en morot. Det är symboliskt. En gest från dem till mig, som säger: ”Vi vet vem som egentligen har makten.” Jag tar emot det med värdighet. Tuggar långsamt. Markerar att jag uppskattar erkännandet.
Det händer att någon försöker smyga in i köket mitt i natten. För att hämta glass eller kvällsmacka. Då följer jag efter, tyst som en ninja i raggsockor. Jag sätter mig bredvid och stirrar upp. Inte aggressivt, bara intensivt. Det räcker. Skuldkänslan gör resten. Fast mina människor är synnerligen svårflörtade. Jag får ytterst sällan npgot av dem förutom hundgodis och min mat.
Efter varje måltid inspekterar jag golvet. Inte för att jag är hungrig. Utan för att de ska förstå att varje smula är ett misstag. Jag driver dem till renlighet genom passivt övervakande tassarbete.
De tror de äger köket, men det är jag som har nyckeln till deras samvete.
Det luktar smörgås därinne nu. Jag måste gå.
Mitt arbete tar aldrig paus.
av Mikael Winterkvist | jun 8, 2025 | Bluesky, Puck, Threads, Twitter
Du kan förledas till att tro att mina människor går ut med mig på promenad. Fel igen. Det är jag som promenerar dem. Jag väljer väg, tempo och när det är dags att stanna för att lukta på ett viktigt grässtrå i tio minuter. Jag är inte disträ – jag är noggrann.
Morgonrundan börjar alltid med en kontroll av ingången. Någon kan ha smugit dit under natten. En snigel, en plastpåse, kanske en fientlig katt. Allt måste undersökas. Därefter väljer jag rutt efter dagsform. Är det regn? Då blir det kort. Jag är ju inte gjord av gummi.
Mina människor bär ibland konstiga kläder när vi går ut – reflexvästar, pannlampor, ibland till och med regnbyxor. De tror det är praktiskt. Jag ser det som ett tecken på underkastelse. De har förstått att jag är ledare för expeditionen och ledaren går först. Alltid.
Under promenaden stannar jag ofta. Inte för att jag behöver – utan för att de behöver. De har så bråttom jämt. Jag ger dem en chans att andas, titta på himlen, kanske reflektera över sina liv. Jag är mer än en tax. Jag är en mobil mindfulnessinstruktör.
Möter vi en annan hund kan jag, beroende på dagsform, välja olika pedagogiska strategier. Ibland nonchalans: Jag ser dig inte ens, du är luft. Ibland tydlig markering: Ett skall och ett hårt stirr. Det är viktigt att sätta tonen. Mina människor hänger i kopplet bakom, som två vimplar i vinden.
När vi kommer hem rusar de in för att ta av sig ytterkläderna. Jag går långsamt, rak i ryggen, med blicken framåt. Det kallas värdighet. De har motionerat, fått luft och en dos disciplin. Jag har gjort mitt jobb.
Sen? Då återgår jag till viloläge. Strategisk vila, naturligtvis. För snart är det dags igen. Människan kanske reser sig för att hämta kaffe. Då… då följer jag med. För säkerhets skull.
Jag är ju trots allt inte bara en hund. Jag är hushållets projektledare. På fyra ben.
av Mikael Winterkvist | jun 7, 2025 | Bluesky, Puck, Threads, Twitter
Det står en bil där det inte brukar stå en bil – Puck har koll, på allt.
Puck, nu nio månader, tonåring och en tax som är väldigt mycket tax. Han har en massa saker för sig, kan ändra sitt beteende från en vecka till en annan, och han kan växla från en vuxen, klok hund till att bli en helt helt oregerlig valp.
Puck är oavsett det en mycket tydlig hund. Vill han gå ut så ställer han sig framför dig och skäller. Vill han ha mat så ställer han sig framför dig och skäller. Vill han leka så hämtar han en leksak och kastar på dig och vill han bara mysa, ligga nära och bli klappad så skäller han för att bli upplyft i soffan eller sängen och sedan nafsar han dig i handen för att få som han vill. Vill han gå ut ut så ställer han sig framför dig och skäller.
Från en vecka till en annan så bestämde han sig för att bli det närmaste rumsren.
Från en vecka till en annan så bestämde han sig för att nu kan jag gå i trapporna själv.
Från en vecka till en annan så bestämde han sig för att gå i koppel utan att dra hela tiden
Puck är med överallt men är inte riktigt lika lätt att hantera som när han var valp, på riktigt. Det är inget ovanligt eller oväntat. Han håller på att bli vuxen och likt att barn så vill han test gränserna och se var han hör hemma i tillvaron.
Mager
– Är han inte lite tunn, lite, mager?
Vi har fått frågan flera gånger och för oss är Puck, liten slank, rapp och full av energi men till slut så satte sig frågan och vid återbesök när stygnen efter kastreringen skulle tas så frågade vi hur vi får på honom lite mer vikt.
– Varför det, svarade den veterinär som har haft hand om alla våra hundar. Han är perfekt, har bra med muskler, bra blick och jag fattar inte varför alla ska ha sina hundar så feta, för feta, la hon till.
Med en så där 30-40 års erfarenhet av djur och hundar så föredrar jag att lita på vår Vera. Nu är hon inte vår Vera, hon är vår veterinär och har tagit emot våra hundar i en massa år. Säger Vera att Puck är perfekt, har de muskler han ska ha, den energi han ska ha, den blick och det utseende som en tax ska ha – så är det så.
– Du ska kunna känna ryggraden på en tax och så länge som hunden har bra med muskler så kan du även skymta revbenen. Det är inte en mager hund för det. Taxar mår för övrigt bäst om de slipper släpa med sig en massa extra kilon, la hon till.
Nu är Puck en ung hund, inte fullvuxen riktigt ännu och han verkligen muskler. Bakvagnen har tydliga drag en en kalkon, rejäla muskler på bakbenen och han har en bred bringa – fast lite mindre än en vanlig tax. Han är nog dvärg trots allt.
Nåväl, nu vet vi. Puck är inte mager. Han är perfekt, det har Vera sagt.
av Mikael Winterkvist | jun 1, 2025 | Bluesky, Puck, Threads, Twitter
Du kan förledas till att tro att jag, Puck, bara är en liten tax som chillar. Fel. Jag är hushållets ryggrad. Jag är tryggheten, säkerheten och trivselchefen – i en kropp formad som ett avlångt korvbröd med ben.
Min dag börjar, som alltid, med att jag kontrollerar alla rummen. Det är viktigt. Någon kan ha flyttat något. En filt kan ha vikt sig fel. En sked kan ha fallit i diskmaskinen utan att jag fått nosa på den. Det kallas ansvar.
Sen är det soffläge. Soffan är mitt fort, mitt kontor, mitt spaningsnäste. Jag har en exakt plats – vänstra hörnet, med ryggen mot kudden och nosen fri för att snabbt identifiera köksljud.
Människan försöker ibland sitta där. Då stirrar jag. Lägger öronen bakåt. Ett tydligt: “Du vet mycket väl att det här är mitt hörn.” Hen flyttar sig. Jag återgår till viloläge.
Jag vilar mycket. Men det är strategisk vila. Jag samlar energi för plötsliga, kraftfulla insatser – till exempel när någon öppnar kylen. Då är jag där på 0.3 sekunder, som en lurvig ninja med nos för ost.
Ibland tar min människa fram dammsugaren. Det är ett angrepp. Jag håller mig undan, men håller koll. Kommer den kommer nära min filt – då får den en utskällning. Jag har varnat den förut. Den lär sig aldrig.
På senare tid, de senaste dagarna så har människorna satt en tratt på huvudet på mig. Förnedrande och obegripligt, helt obegripligt, samtidigt som en känsla av att något fattas mig insmugit sig. Något är inte som vanligt.
På eftermiddagen vaktar jag fönstret. Går någon går förbi, särskilt med hund, måste jag meddela hela kvarteret. Jag skäller med basröst, så alla vet att Puck fortfarande styr den här gatan.
På kvällen? Då blir jag sällskapsdjuret igen. Kryper upp, placerar mig strategiskt i knäet, rullar ihop mig som ett frasigt frallabröd och suckar nöjt. Människan klappar mig och säger att jag är söt.
Jag vet, och jag är oumbärlig.
