av Mikael Winterkvist | jun 29, 2025 | Bluesky, Mastodon, Puck, Threads, Twitter
En del hundar skäller för att de är rädda. Andra skäller för att de är osäkra. Jag, Puck, skäller för att jag har rätt. Jag är inte högljudd – jag är tydlig. Det är stor skillnad.
Ljud är makt. Det vet varje tax med självrespekt. Därför har jag en bred repertoar:
– Ett kort, skarpt ”voff” för att markera att någon närmar sig ytterdörren.
– Ett djupare ”VROFF!” för fientliga postgångar och hotfulla barnvagnar.
– Ett utdraget, sorgesamt ”ooooooff” för när människan går ut utan mig.
Människorna suckar ibland och säger att jag överreagerar. Fel. Jag förekommer. De ser kanske inte faran i en moped som kör förbi kl. 14:12, men jag gör det. Det är mitt jobb.
De har också ett märkligt förhållande till ringklockan. Den ringer – de reser sig lugnt och går till dörren. Fel taktik. Jag rusar dit först, kastar mig med kroppen mot dörrmattan och låter min stämma dåna genom hallen. Det kallas proaktiv säkerhetstjänst, att någon ibland bara ville lämna ett paket med hundgodis är inte min sak att avgöra.
Inomhus har jag ett subtilare språk. Jag kommunicerar med morrningar, fnysningar och det mycket effektiva tysta-stirret. Det säger: ”Sluta dammsuga.” Eller: ”Jag vill upp i soffan.” Eller: ”Hur vågar du äta ost utan att först rådfråga mig?”
Ibland tränar mina människor på att få mig att vara tyst. De säger ”nej” med lugn röst och klappar mig försiktigt. Jag låtsas gå med på det. Tystnar. Väntar fem sekunder. Sedan skäller jag igen – lite lägre. En kompromiss. Jag är ju rimlig.
De säger att jag är liten men högljudd. Jag säger att de är stora men långsamma.
Tillsammans är vi ett balanserat team.
Låt oss inte glömma vem som har megafonen, och vaktar ytterdörren.
Jag bestämmer när det är dags att titta ut genom fönstret och skälla på absolut ingenting – för att påminna grannarna om att jag finns.
Puck. Tystnadens fiende. Hushållets alarm, och expert på akustisk fostran.
av Mikael Winterkvist | jun 24, 2025 | Bluesky, Mastodon, Puck, Threads, Twitter
Det är en speciell utmaning att resa med en unghund som utvecklingsmässigt ligger mitt emellan valpens lätthanterlighet i det att valpen sover mycket, ofta och länge, och den vuxna hundens energi, envishet och filtrerings-förmåga, dvs skilja ut vad som kan vara farlig och inte.
Puck är nu tio månader och i högsta grad en energisk ung hund som tar in allt men som ännu inte riktigt har lärt sig att filtrera. Han reagerar på det mesta och har ännu inte, av förklarliga skäl, den lite äldre hundens förmåga att slappna av och välja att reagera på rätt saker.
Bilresa, buss, tåg och flygresor innebär därför en speciell miljö eftersom han måste ligga i sin väska/korg mest hela tiden.
Exemplariskt
Första resorna vi gjorde med Puck var när han var liten och sedan för 4-5 månader sedan. Då skötte han sig exemplariskt, sov mest hela tiden, så hur skulle det gå nu, vid tio månaders ålder med en bilresa, en flygresa, en flygresa till, sedan tåg och en massa tunnelbana på det?
Första flygresan gick inte utan skall, protester och runt tio minuters kamp för att slippa väskan. Den nya väskan på hjul som var lite större, som skulle vara enklare att hantera och som han borde trivas bättre i – men inte då. Puck ville verkligen inte sitta i sin väska men gav sig till slut, när planet började att rulla och efter att ha mutats med äpple, hundgodis och mat.
Gamla väska
Nu hade vi hans gamla väska med oss också, så inför flygresa nummer två så bytte vi väska och efter lite mutor sov han lugnt vid våra fötter. Däremot protesterade han högljutt när kön inte rörde på sig ut från planet – något han delade med sina medresenärer för det gick verkligen långsamt att komma av flygplanet.
Resan till Oslo gick alltså bra, på det hela taget.
Resan hem var något helt annat. Nu var vi, hans människor, förberedda, och hade laddat upp med knäckebröd, hundgodis och en skinkmacka (som nödproviant om inget annat skulle fungera. I kön på väg in ville Puck berätta att det stod stil, det rörde inte på sig men det blev inte mer än några skall innan vi var på plats och han mutades med allehanda godis. Så snart planet lyfte la han sig ned och sov.
Samma procedur på flygresa nummer två. Mutor innan vi lyfte och sedan sov Puck i sin väska.
Nöjd
Nyckeln handlar om att Puck är nöjd i sin korg, i sin väska eller var han nu placeras så länge det han ska åka i, en bil, en buss eller ett flygplan rör på sig. När det står still så vill han tala om var han är, att han existerar och att han tycker att nu står det för mycket still – står det still så är det hans bestämda åsikt att då ska han släppas ut.
Det är samma sak i bilen, där han åker i en mycket stor hundbur bak i bilen. Vi köpte buren begagnad och den är dimensionerad för en 3-4 gånger större hund. Så länge bilen rör på sig ligger han lugnt och stilla, sover ibland men stannar bilen så vill han tala om att han finns.
Så vi har lärt oss, ladda med mutor tills det vi åker med rör på sig. I bilen behövs det inte, inte på bussen heller då han får sitta i knät. På flyget däremot handlar det om mutor tills planet drar iväg – då sover han.
Summa sumarium – jodå, det går alldeles utmärkt att resa med den nu tio månader gamla Puck. Han är på det hela taget en rätt cool kille.
av Mikael Winterkvist | jun 22, 2025 | Bluesky, Mastodon, Puck, Threads, Twitter
Det började som vilken morgon som helst. Jag låg som en korv i filten, precis lagom varm, när min människa frågade: ”Puck, vi ska ut på äventyr.”
Jag tänkte: park? Skog? Kanske en ny doftstig? Så såg jag väskan. Den väskan. Den som betyder resa. Jag började genast inventera vad som behövdes – favoritleksaken, matskålen, och en filt som luktar tryggt (och lite fotsvett).
Efter många svängar, två flygplan, en hiss, en buss och ett mystiskt tåg där allt luktade resväska och parfym, kom vi fram. Till Oslo. Jag vet det, för människan sa det med andakt: ”Puck, vi är i Oslo.”
Först trodde jag att det var Skellefteå i förklädnad, men nej. Det var något med luften. Den luktade… internationellt, som om den gått på universitet.
Jag gick runt med nosen som en fuktig kompass. Det luktade korv på varje hörn. Folk verkade också prata ett slags skällande svenska. Jag lyssnade noga: ”Hei lille venn!” ropade någon. Jag viftade artigt med svansen. Jag är trots allt en diplomat.
Vi promenerade vid Operahuset. människan sa att det var som att gå på ett isberg. Jag tyckte det var som att gå på en väldigt stor, kall ost, och tro mig – jag försökte slicka på den. Ingen smak. Besvikelsen var monumental.
Sen såg jag en annan hund! En norsk lundehund, sa människan. Den hade sex tår. Sex! Jag försökte låtsas att det inte störde mig, men innerst inne kände jag mig som en tax från landet.
Vi åt lunch i Frognerparken. Människan åt något som såg torrt ut. Jag fick smaka hamburgare. Då kände jag att Oslo kanske inte var så dumt ändå. Sen såg jag en staty av en arg bebis. Jag morrade artigt. Den morrade inte tillbaka.
På kvällen gick vi längs vattnet. Jag såg mig själv speglas i ett skyltfönster och tänkte: Puck – du ser riktigt kosmopolitisk ut.
Vi sov på ett hotell där jag fick en egen kudde. Jag drömde om norska korvar, eviga promenader och att någon sa: “Puck, du är Skandinaviens stiligaste tax.”
Vet du vad? De hade rätt, helt rätt.
av Mikael Winterkvist | jun 20, 2025 | Bluesky, Mastodon, Puck, Threads
Från Puck och mig (i Oslo) önskar vi alla er en riktigt glad och trevlig midsommar!
av Mikael Winterkvist | jun 15, 2025 | Bluesky, Puck, Threads, Twitter
Mat är inte bara näring. Det är kultur, relation, strategi, och i mitt hushåll är det jag, Puck, som är kökets självutnämnde överkock, sensorchef och matsäkerhetssamordnare.
Varje gång någon öppnar kylen sätter jag igång operation Positionera & Plira™. Jag placerar mig exakt mitt i köket – inte i vägen, men ändå så att de måste kliva över mig. Det skapar rätt psykologiskt tryck. Sedan tittar jag upp med blicken som säger: ”Vad har vi här då? Något som kanske, av en händelse, behöver kvalitetssäkras av mig?”
Människorna tror att de bestämmer över vad jag får och inte får äta. Fel igen. De börjar i alla fall tro det – tills de tappar en bit ost. Jag är där innan den nuddar golvet. De kallar det reflex. Jag kallar det professionalism.
Det finns regler i köket. Regler jag har infört.
- Regel ett: ingen får äta något utan att först visa det för mig.
- Regel två: om någon skalar ett ägg, en banan eller öppnar en påse ost, då gäller närvaro inom två sekunder.
- Regel tre: ingen lämnar köket utan att jag godkänt att allt är uppätet, uppdrucket eller undanplockat. Det kallas kontrollsystem.
Ibland får jag en morot. Det är symboliskt. En gest från dem till mig, som säger: ”Vi vet vem som egentligen har makten.” Jag tar emot det med värdighet. Tuggar långsamt. Markerar att jag uppskattar erkännandet.
Det händer att någon försöker smyga in i köket mitt i natten. För att hämta glass eller kvällsmacka. Då följer jag efter, tyst som en ninja i raggsockor. Jag sätter mig bredvid och stirrar upp. Inte aggressivt, bara intensivt. Det räcker. Skuldkänslan gör resten. Fast mina människor är synnerligen svårflörtade. Jag får ytterst sällan npgot av dem förutom hundgodis och min mat.
Efter varje måltid inspekterar jag golvet. Inte för att jag är hungrig. Utan för att de ska förstå att varje smula är ett misstag. Jag driver dem till renlighet genom passivt övervakande tassarbete.
De tror de äger köket, men det är jag som har nyckeln till deras samvete.
Det luktar smörgås därinne nu. Jag måste gå.
Mitt arbete tar aldrig paus.
av Mikael Winterkvist | jun 8, 2025 | Bluesky, Mastodon, Puck, Threads, Twitter
Du kan förledas till att tro att mina människor går ut med mig på promenad. Fel igen. Det är jag som promenerar dem. Jag väljer väg, tempo och när det är dags att stanna för att lukta på ett viktigt grässtrå i tio minuter. Jag är inte disträ – jag är noggrann.
Morgonrundan börjar alltid med en kontroll av ingången. Någon kan ha smugit dit under natten. En snigel, en plastpåse, kanske en fientlig katt. Allt måste undersökas. Därefter väljer jag rutt efter dagsform. Är det regn? Då blir det kort. Jag är ju inte gjord av gummi.
Mina människor bär ibland konstiga kläder när vi går ut – reflexvästar, pannlampor, ibland till och med regnbyxor. De tror det är praktiskt. Jag ser det som ett tecken på underkastelse. De har förstått att jag är ledare för expeditionen och ledaren går först. Alltid.
Under promenaden stannar jag ofta. Inte för att jag behöver – utan för att de behöver. De har så bråttom jämt. Jag ger dem en chans att andas, titta på himlen, kanske reflektera över sina liv. Jag är mer än en tax. Jag är en mobil mindfulnessinstruktör.
Möter vi en annan hund kan jag, beroende på dagsform, välja olika pedagogiska strategier. Ibland nonchalans: Jag ser dig inte ens, du är luft. Ibland tydlig markering: Ett skall och ett hårt stirr. Det är viktigt att sätta tonen. Mina människor hänger i kopplet bakom, som två vimplar i vinden.
När vi kommer hem rusar de in för att ta av sig ytterkläderna. Jag går långsamt, rak i ryggen, med blicken framåt. Det kallas värdighet. De har motionerat, fått luft och en dos disciplin. Jag har gjort mitt jobb.
Sen? Då återgår jag till viloläge. Strategisk vila, naturligtvis. För snart är det dags igen. Människan kanske reser sig för att hämta kaffe. Då… då följer jag med. För säkerhets skull.
Jag är ju trots allt inte bara en hund. Jag är hushållets projektledare. På fyra ben.
