Expo granskar:I slutna SD-vänliga Facebookgrupper sprids uppmaningar om att spränga moskéer, rensa ut muslimer och att agera med vapen mot landsförrädarna i den svenska regeringen. En person kommenterar kort och gott: ”Skjut alla jävla muslimer.” Artikeln är hämtad från Expo #4-2019.
Han kallar den journalistik som han bedriver som oberoende och han kritiserat inte sällan andra journalister. Magasinet Paragraf har gått igenom det Joakim Lamotte har skrivit under år, sammanställt, sorterat och kommit fram till att den som Joakim Lamotte skriver mest om är honom själv.
6,5% av inläggen kan med en rymlig definition av journalistik kallas journalistiska. Det innebär här att någon person har intervjuats eller att någon typ av information har sammanställts.
57% av samtliga inlägg handlar specifikt om att kritisera eller hänga ut människor som har kritiserat Joakim Lamotte.
Kritik av Joakim Lamotte bemöts med svepande, personliga påhopp. Här är ett exempel av flera:
Vad gäller Emanuel Karlsten har han aldrig under sina yrkesverksamma år skitit ur sig ett reportage värt namnet. Han är en skrivbordsjournalist som aldrig skulle smutsa ner sina skor för att granska vad som sker ute i samhället.
Emanuel Karlsten är en person som hellre frotterar sig med makthavare istället för att granska dem. Och till personer som honom går våra skattepengar. Det är horribelt.
Joakim Lamottes har en massa åsikter vilket inte är detsamma som fakta eller ens åsikter som vilar på faktamässig grund.
Det är en närmast bottenlös okunnighet att försöka göra en avbokning till en yttrandefrihetsfråga och ännu mera idiotiskt att försöka förvandla det till något slags tecken i tiden eller dra till med att det är ett bevis på hur illa ställt det är med Sverige.
Macken: Grundkurs i yttrandefrihet för Joakim Lamotte och andra
In the final days of 1999, Konstantin Ernst prepared to film the Russian President’s annual New Year’s address, just as he had every December for several years. Ernst, who was thirty-eight, with floppy brown hair and a look of perpetual bemusement, had recently become the head of Channel One, the state television network with the largest reach, a post he retains today. The position makes him one of the most powerful men in Russia, with the ability to set the visual style for the country’s political life—at least the part its rulers wish to transmit to the public.
The ritual of the New Year’s address began in the seventies, under Leonid Brezhnev, who sat stolidly atop the Soviet hierarchy for two decades, and continued in the eighties under Mikhail Gorbachev, the architect of perestroika. After the Soviet collapse, Boris Yeltsin, the first President of independent Russia, kept the tradition alive. Yeltsin began his term as a charismatic advocate of democratic reform, but, by the late nineties, he seemed aged and defeated. Russia was only a year removed from a devastating financial crash that led the government to default on its debt, and its troops were fighting their second costly war in a decade in Chechnya, a would-be breakaway republic in the Caucasus. Yeltsin seemed primarily concerned with leaving office in a way that would keep him and his family immune from prosecution. On December 29th, Ernst and a crew from Channel One made their way to the Kremlin to film his address.
Nu blir det tyst, om jobbet. Din goda vän delar inte med sig, berättar inte – inte ens om du frågar mer direkt. Gardinen har gått ned.
Another friend of mine at Apple, who worked in an area relevant to some trouble we were having with NetNewsWire, wanted to look at the source code – and they had to go ask permission before they could even look.
I understand! I understand why Apple PR and legal departments are the way they are. But I still feel a loss to the community every time somebody I know goes to work at Apple.
There’s a curtain between us and them. Colorful, well-designed, made by lasers — but still a curtain.
Lisa Page har inte givit några intervjuer, inte kommenterat alla Trumps uttalanden och påhopp – i två år – men när presidenten spelade ut en orgasm inför sina anhängare i oktober i år så fick Lisa Page nog. Det var hennes orgasm som landets president spelade upp.
“I had stayed quiet for years hoping it would fade away, but instead it got worse,” she says. “It had been so hard not to defend myself, to let people who hate me control the narrative. I decided to take my power back.”
Donald Trump har upprepade gånger hävdat att han avlyssnats, att FBI konspirerat mot honom – utan att kunna prestera att enda bevis. Donald Trump har öppet anklagat Barack Obama för att ha beordrat övervakningen som han påstår ska ha pågått under hela presidentvalskampanjen 2016. FBI har också utrett anklagelserna utan att kunna hitta bevis vare sig för att en konspiration eller att Trump övervakats. FBIs utredning har avfärdats av Trump som en partsinlaga och han har upprepade gånger anklagat Lisa Page och Peter Strzok för att ha haft ett förhållande, vilket är korrekt, och för att ha konspirerat mot honom, vilket det alltså inte finns några bevis för.
The Daily Best har intervjuat Lisa Page och om en situation där hon anklagas, förolämpas och påstås ha begått brott under sin tid på FBI.
For the first two decades of the commercial Internet, we celebrated the Internet as one of society’s greatest inventions. After all, the Internet has led to truly remarkable outcomes: it has helped overthrow repressive political regimes, made economic markets more efficient, created safe spaces for otherwise marginalized communities to find their voices, and led to the most exquisite cat videos ever seen.
But in the last few years, public perceptions of the Internet have plummeted. We’ve lost trust in the Internet giants, who seem to have too much power and make missteps daily. We also are constantly reminded of all of the awful and antisocial ways that people interact with each other over the Internet. We are addicted to the Internet—but we don’t really love it any more.