MacBook Pro 14 Max – när du inte stoppas av någonting

av Mikael Winterkvist | maj 11, 2025 | Bluesky, Krönikor, Mastodon, Threads, Twitter

Jag har nu suttit och arbetat framför, och med, min MacBook Pro 14 Max sedan i november förra året. Nyhetens behag har klingat av, den känns inte så ny längre utan arbetet har blivit vardag och det är egentligen då saker prövas på riktigt för det är då saker bara ska fungera och bara rulla på utan störningar.

När saker är nya så tenderar vi att ha ett visst överseende med eventuella brister och problem. Vi rundar dem, accepterar dem och jobbar vidare tills det börjar att gnaga, gnissla och irritera. Över tid så blir brister alltmera påtagliga och en recension borde egentligen skrivas efter en 2-3 månader (som nu).

På den punkten så är MacBook Pro 14 Max en rätt tråkig dator. Den bara fungerar, gör sitt jobb och oavsett vad jag kastar på den, oavsett vad jag tar mig för så gör den jobbet, utan att fastna, hänga sig eller skicka upp ett snurrande timglas. Det som brukar att kallas att ”badbolla”.

Fläktar

Jag vet att den här fläktar för de har startat 1-2 gånger under den här tiden. Båda gångerna som en följd av en rusande process, på grund av en bugg, som numera åt åtgärdad i en uppdatering.

Jag har suttit och redigerat stora, blytunga videor – utan att datorn visat tendenser till att tappa prestanda och inga renderingstider har känts onormalt långa eller har lett till oplanerade kaffepauser. Du vet, datorn tar tid på sig så du går du och hämtar mer kaffe.

Batteri

Jag jobbar med lätt och ledigt en helt arbetsdag på batteri. Varvar mellan att ha den uppkopplad mot två externa bildskärmar eller ensam på sängbordet. Jag sitter, halvsitter ofta i sängen och jobbar nämligen.

Datorn är med på resor, även jag ibland tar med mig min iPad Air istället. Den är lättare, smidigare att ha med sig.

I en jämförelse så gör jag i stort sett allt lite snabbare med min MacBook Pro och prestandamässigt så spelar det inte i samma liga – inte på långa vägar. Min MacBook Pro är det pålitliga verktyg som jag faktiskt hade förväntat mig. För de pengarna så ska det bara fungera.

När tv-serier havererar och går från att älskas till att hatas

av Mikael Winterkvist | maj 9, 2025 | Bluesky, Krönikor, Mastodon, Threads, Twitter

AI BILD

Jag gillade Cheers, tv-serien om en bar med sina gäster och där Frasier dök upp för första gången i tv-världen. Sen kom Shelley Long in som ny karaktär i tv-serien och allt var över. Det finns tv-serier som likt en boxare går en match för mycket, lägger till en säsong för mycket och som går från att vara älskad till att vara, om inte hatad, så i vart fall ratad och bortvald.

Jag slutade alltså att titta på ”Cheers” och än idag så undviker jag avsnitt där hon, Shelley Long är med. Jag tål henne inte helt enkelt inte. Detsamma hände Frasier men av helt andra skäl. Jag gillade verkligen tv-serien och komedin om psykologen som gör succé i radio, hans bror, hans far och hunden, en Jack Russel. Jag såg på Frasiers tills tv-serien började att gå på tomgång och allt kändes som en upprepning av det som hänt tidigare. Frasier bygger på att två uppblåsta bröder ska misslyckas med att hantera vardagssituationer. Det är så lagomt roligt och det håller inte för en massa säsonger.

Frasier

Idag ser jag inte Frasier överhuvudtaget, inga repriser, och jag inte sett enda enda avsnitt av de nya avsnitten. Kelsey Grammer har fallit i onåd.

Jag fick också nog av misären i The Handmades Tale efter en bit in i den andra säsongen. Hela tv-serien påminner och Lars Ekroths nyhetsuppläsaren i sketchen ”Eländes, eländes elände”. Lars Ekrot var hysteriskt rolig, The handmades Tale, är bara en massa upprepningar.

Tv-serien Sucession älskades av kritikerna, hyllades, fick priser men jag lämnade tv-serien efter några få avsnitt. Har vi inte sett nog av stenrika, dysfunktionella familjer?

Herregud folket, visst kommer ni ihåg Dallas, Dynastin och allt vad de hette?

Jaha, ni var för unga. Jo, det förklarar ju en del.

Gjorts förr

Hur som helst – det har gjorts förr, flera gånger.

Yellowstone däremot – det är andra grejer det. En stenrik, dysfunktionell familj som gillar country. Det är nytt och fräscht det. Dessutom är den seriens den mest elaka, den tuffaste och den absolut jävligaste människa du kan tänka dig att råka att få som fiende, kvinna. Rödhårig på köpet.

High Potential har gjorts massor med gånger ända sedan sir Arthur Conan Doyle och Sherlock Holmes. Adrian Monk är kanske ett exempel som ni snorun … unga kommer ihåg. Hur som helst, den tv-serien håller därför att huvudpersonen har så osedvanligt taskig klädsmak, och då menar jag verkligen taskig klädsmak.

Skrikande

White Lotus, jo jag vet, den älskas av alla av alla och kritikerna applåderar – själv är jag tämligen likgiltig.

Curb Your Enthusiasm såg jag ungefär fem minuter av innan jag fick nog av Larry David som gapande, skrikande, otrevlig gammal gubbjävel.

Amerikansk standup – skrikiga monologer som saknar poäng.

Vid sidan av det här – mitt gnällande så finns det faktiskt en massa bra saker att titta på också – backa bandet, gå tillbaka i Magasin Macken så hittar du massor med tips. Då slipper du dessutom mer av det här kverulerandet.

Flugfiske är ibland det enda vettiga i en galen värld

av Mikael Winterkvist | maj 4, 2025 | Bluesky, Krönikor, Mastodon, Threads, Twitter

Jag lever ibland i ett kaos och agerar brandman. Jag stampar på det som brinner med öppen låga och drar snabbt vidare, även om det fortfarande glöder. Jag lever ibland i en tillvaro där jag släcker bränder. Det är hemsidor som slutar att fungera, e-postfilter som kraschar, kunder som ser till att våra system blir blockerade därför att de skickar spam och det är kunder som provat och petat på saker som de inte borde ha petats på eller prova.

Det är inte alltid så, långt ifrån men ibland och det kan handla om timmar, en förmiddag eller dagar. Anspänningen, stressen varierar men, och det är viktigt, jag har världens bästa kunder så det är ytterst sällan de som pressar mig. Det är jag själv därför att jag vill att saker ska fungera.

Flugfiske

Det är här flugfisket kommer in. Det är det enda sunda, vettiga och det är framför det enkla. Det är inte en flykt utan en nödvändighet. Det kan handla om några timmar men det är min mentala tvätt, en slags hjärnans hygien. Jag kan koppla bort allt, utom mitt spö, rullen, vattnet, linan och flugan.

När jag kliver ner i vattnet och känner strömmen mot benen, är det som att världen utanför bleknar. Där finns inga notiser, inga måsten. Bara jag, vattnet och flugan som jag knutit kvällen innan, förhoppningsvis med rätt färg och rätt känsla. Ett kast, ett till. Tystnaden bryts bara av vattnets rörelser och fåglar i träden.

Tillvaron är med ens enkel och jag kan fokusera på en enda sak. Då jag använder en lite mera ovanlig metod för att kasta, jag switchar, så handlar mycket om timing och rätt rytm. Vanligen handlar flugfiske om att lyfta linan ovanför huvudet, få den att sträcka ut bakom dig innan du viker spöet framåt och kastar. När du switchar så rullar du upp linan kortare bakom dig i vattnet. Du lyfter inte spöet för att få ut linan utan du underhandsrullar ut den. Mjukare, mindre rörelser men med högre krav på rytm och rätt timing.

Flugor

Terapin, hjärnans hygien och tvätt ser annorlunda ut när det inte är säsong och den är kort – alldeles för kort. Vi kan börja fiska i slutet av april, i bästa fall, sedan maj, juni, juli och augusti – under förutsättning att det inte regnar för mycket, regnar för lite så att vattnet blir för varmt och en rad andra faktorer som årligen gör att det försvinner fiskedygn. Utanför säsong handlar terapin om att binda flugor. I mitt fall så rör jag inte ett verktyg, inte en fjäder förrän i mars. Gör jag det, startar, för tidigt så har jag bundit flugit till ett mindre regemente innan april då säsongen börjar så därför väntar jag till i mars. Sen binder jag en fluga, då och då, med hörlurar på huvudet med fullt påslagen brusreducering så att jag är djupt innesluten i mig själv.

Mina spön

Alltid jag jag pratar om mitt fiskande så får jag frågan om vad jag fiskar med. Vi fiskare är nördar, inte så lite pryltokig och vi vårdar våra prylar, har våra egna kombinationer och vi är övertygad som att vi har valt rätt. I mitt fall så har jag ett Hardy-spö, switchspö, tillsammans med en svensk Danielsson-rulle. Hardy är ett klassiskt märke i sammanhanget. Ett gammalt, brittiskt märke och mitt spö är ett medium-snabbt spö med en lina med utbytbara spetsar Det senare betyder att jag kan byta den sista delen av lina mot antingen en sjunkande, en sakta sjunkande eller en flytande spets. Flugorna binder jag som sagt själv och vanligen så fiskar jag med mörka, bruna laxflugor med lite färggranna inslag. På våren handlar allt om färg, massor av färg och jag blandar rosa, lila gult – allt starka färger.

Vårfisket

Vårfisket handlar om ett mer klassiskt fiske med överhandskast, i den mån du ens kastar alls. Du mera sticker ut spö och linan, matar ut och låter det strömmande vattnet göra resten. Jag har ett Scott-spö, amerikanskt, hyggligt snabbt med en Danielsson-rulle. Det finns en anledning till just de här kombinationerna och valen av spön. Jag fiskar i Kågeälven och fiskar då mest med mitt Hardy-spö, förutom på våren. När jag kör vidare norrut och fiskar i Byskeälven så har jag med mig mitt Scott-spö. Mina två spön är anpassade för Kåge- och Byske-älvar., liksom linor, satsar och alla mina flugor.

Flugfisket är närmast ev vetenskap där mycket handlar om tro. Även om jag säger att det är enkelt så är det enkelt när du väl står där vi vattnet – vägen dit, flugor, material och allt annat är inte riktigt lika enkelt. Väl där, vid vattnet, så är inte sällan flugfiske det enda vettiga i en galen värld.

Därför fiskar jag.