Macken har sett: If – låtsaskompisar när barndomens figurer kommer tillbaka

av Mikael Winterkvist | dec 1, 2025 | Bluesky, Threads, Tipset: TV och Film

Beas (Cailey Fleming) pappa måste genomgå en svår hjärtoperation. Han (John Krasinski) , försöker hålla hennes humör uppe med skämt och små uppträdanden som hon inte längre tycker att hon behöver. Hon är för gammal för ppapans skömt och jon är för gammal för låtsaskompisar, tror hon.

Berättelsen följer Bea, som tillfälligt bor hos sin farmor i Brooklyn medan hon väntar på besked om pappans tillstånd. Hon har tidigare förlorat sin mamma och bär redan på en rädsla för att förlora ännu mer. Det gör att hon är mottaglig för de låtsaskompisar som börjar dyka upp omkring henne. Bland dem finns den fjärilsliknande Blossom och den stora, vänliga gestalten Blue, som i sin tur visar sig vara en av många övergivna fantasifigurer som inte längre behövs av de barn som en gång skapade dem.

Figurerna

Bea lär känna Cal (Ryan Reynolds) , en granne som verkar vara den enda vuxna som också kan se figurerna. Han visar henne ett gömt samhälle av låtsaskompisar som slagit sig ned i Coney Island, där de lever vidare med gruppterapi, gymnastikpass och en vardag som blivit deras eftersom ingen längre minns dem. Där finns bland andra Lewis, en äldre nallebjörn som håller samman gruppen. Bea och Cal bestämmer sig för att försöka återförena figurerna med de människor som en gång skapade dem.

Filmen är noggrant genomarbetad när det gäller detaljer. Miljöerna är fulla av små visuella idéer och figurerna är utformade med variation och fantasi. Många av dem förekommer bara kort, men de är tillräckligt särskiljande för att skapa en känsla av en större värld som funnits där länge. Ett av filmens mest påkostade avsnitt är en fantasisekvens där Bea utsätter Cal för en rad prövningar som blinkar till allt från musikvideor till klassiska musikalfilmer.

Stilen

Stilen ligger nära många andra filmer som behandlar fantasifigurer och barndomsminnen, vilket gör att vissa delar känns igen. Tonen växlar ofta och ibland snabbt, vilket gör berättelsen mindre stabil än den skulle kunna vara. Filmen håller sig ändå samman genom relationen mellan Bea och de figurer hon möter, och den visar hur starkt bandet mellan barnets föreställningsvärld och verkligheten kan vara, särskilt när livet förändras.

IF – Låtsaskompisar är en berättelse om vad människor lämnar bakom sig och vad som blir kvar när man går vidare, skildrat genom ett barns försök att förstå en tid som är både osäker och fylld av minnen.

Betyg

Macken har sett: Nu börjar slutkapitlet för Stranger Things

av Mikael Winterkvist | nov 28, 2025 | Bluesky, Threads, Tipset: TV och Film

De första avsnitten av den avslutande säsongen fortsätter exakt där förra säsongen slutade, utan lång startsträcka. Hawkins är redan skadat och öppningarna mot Upside Down är inte längre något som ligger djupt under ytan. Serien gör tidigt klart att hotet nu är permanent och att staden befinner sig i ett tillstånd som inte går att reparera med små insatser.

Den här gången finns inte möjligheten att återgå till ett normalt liv efter katastrofen, vilket ger inledningen en mer konkret tyngd än tidigare. Det blir en rivstart.

Två linjer

Handlingen drivs främst av två linjer. Den ena följer gruppen i Hawkins som försöker förstå de förändringar som sker i den spruckna gränsen mellan världarna. Det handlar om faktiska fenomen i staden, som vibrationer, ljusfenomen, nya vägar in i sprickorna och konsekvenser som märks i människors vardag. Den andra linjen följer Eleven som återigen tvingas konfrontera sitt förflutna, men nu på ett mer direkt sätt än tidigare. Hon möter nya fragment från laboratorietiden och serien ger klarare besked om vad som faktiskt hände där.

Tydliga funktioner

Gruppen är mer åtskild än i någon tidigare säsong, men skillnaden är att separationerna nu har tydliga funktioner i handlingen. De undersöker olika pusselbitar som faktiskt leder åt samma håll. I början kan det upplevas som att avsnitten hoppar mellan platser, men varje miljö driver ett specifikt spår i huvudmysteriet.

Säsongen bygger också mer direkt vidare på Vecnas närvaro. Istället för att använda honom som ett dolt eller delvis frånvarande hot är han nu en aktiv del av handlingen. Det märks i tydliga scener där hans påverkan syns i fysisk förändring av miljöer och i möten där karaktärer faktiskt riskerar att dö, inte bara jagas. Det gör att faran känns mer konkret och inte bara emotionell.

Avsnitten lägger också större vikt vid att knyta ihop detaljer som pågått i bakgrunden i flera år. Det är den sista säsongen och nu ska alla lösa trådar vävas samman. Det gäller framför allt äldre statliga experiment, vad som hände med patienterna från projektet där Eleven växte upp, och hur hela portsystemet egentligen fungerar. Serien ger tydligare besked om mekaniken bakom världarna, vilket många tittare väntat på sedan första säsongen.

Handlingsdriven

Som helhet är inledningen mer handlingsdriven och mindre nostalgiberoende än tidigare. Serien lutar sig inte lika tungt på 80-talsreferenser utan fokuserar istället på att föra handlingen framåt mot ett slut där alla frågor faktiskt ska få sina svar. Det gör att avsnitten känns mer fokuserade och bygger upp en tydlig riktning mot finalen.

Stranger Things håller formen, tempot, spänningen och innehållet även efter fem säsonger. De här första avsnitten av den sista säsongen startar som sagt med en rivstart  och nu ska allt bindas ihop, kopplas ihop och förklaras. Den resan har bara inletts.