av Mikael Winterkvist | feb 1, 2026 | Bluesky, Threads, Tipset: TV och Film, Twitter
SkyShowtimes satsning på att återberätta historien om Wolfgang Amadeus Mozart är en av årets mest ambitiösa produktioner. Serien tar avstamp i Peter Shaffers klassiska pjäs och den ikoniska filmen från 1984, men väljer en mer modern och dynamisk väg för att utforska genikulten och den destruktiva rivaliteten i 1700-talets Wien.
En ny blick på Mozart och Salieri
Där tidigare tolkningar ofta fokuserat på Antonio Salieris bittra kamp mot Gud, lägger serien större vikt vid de mänskliga drivkrafterna och den psykologiska kostnaden av att leva i skuggan av ett geni. Will Sharpe gestaltar en Mozart som är både irriterande barnslig och djupt sårbar, medan Paul Bettany som Salieri ger oss ett porträtt av en man som slits mellan djup beundran och förtärande avundsjuka.
Berättelsen börjar när den unge Mozart anländer till hovet i Wien, hungrig på framgång men helt utan filter för sociala konventioner. Hans närvaro rör om i den etablerade ordningen och tvingar Salieri att ifrågasätta allt han trodde sig veta om musikalisk perfektion.
Visuell prakt och musikalisk briljans
Produktionen är en fröjd för både ögat och örat. Scenografin lyckas fånga barockens överdåd utan att det känns musealt eller stelt. Regissörerna använder sig av ett rörligt och modernt filmspråk som gör att hovets intriger känns lika relevanta som dagens maktspel inom kändisvärlden.
Musiken är givetvis seriens hjärta. Istället för att bara fungera som bakgrundsljud får vi följa skapandeprocessen bakom de odödliga verken. Serien lyckas med konststycket att visualisera hur det kan ha sett ut när Mozarts komplexa symfonier tog form i hans huvud, vilket ger en djupare förståelse för hans unika begåvning.
Samtida teman i historisk dräkt
Trots den historiska inramningen känns Amadeus förvånansvärt samtida. Teman som kändisskap, pressen att ständigt leverera och rädslan för att bli bortglömd genomsyrar varje avsnitt. Karaktärerna känns som riktiga människor med verkliga problem, snarare än historiska vaxfigurer. Det är en dramaserie som vågar vara både stökig, rolig och djupt tragisk på samma gång.
av Mikael Winterkvist | jan 31, 2026 | Bluesky, Threads, Tipset: TV och Film, Twitter
Den nya serien Steal är en rafflande och underhållande kuppberättelse som lyckas med konststycket att vara både en nervpirrande thriller och en vass kommentar över pengars destruktiva makt. Berättelsen är skapad av debutanten Sotiris Nikias (känd som författare under pseudonymen Ray Celestin) och bjuder på en rad oväntade vändningar i finansvärldens dunkla korridorer.
En kupp i teknikens framkant
Handlingen tar sin början på golvet hos ett pensionsförvaltningsbolag där vardagen plötsligt slås i spillror av ett team beväpnade rånare. Istället för traditionella masker använder förbrytarna avancerade ansiktsproteser för att lura polisens mjukvara för ansiktsigenkänning.
I centrum står den unga tjänstemannen Zara Dunne, spelad av Sophie Turner. Tillsammans med kollegan Luke (Archie Madekwe) tvingas hon under brutala former hjälpa rånarna att genomföra transaktioner värda astronomiska 4 miljarder pund. När dammet lagt sig hyllas Zara som en hjälte för sitt rådiga ingripande, men som i alla bra kuppfilmer är ingenting vad det först verkar vara.
Mer än bara en spänningsresa
Bakom den glansiga ytan och det höga tempot finns en djupare reflektion över girighet. Serien skildrar en finansvärld som bygger på hasardspel med andras pengar, där en liten elit belönas orimligt högt medan arbetare som Zara och Luke får nöja sig med smulor. Denna orättvisa fungerar som en katalysator för seriens händelseförlopp och skapar en förståelse för de drivkrafter som ligger bakom brottet.
Starka rollprestationer och psykologiskt djup
Sophie Turner gör en trovärdig insats som Zara. Hon framställs inte som en superhjälte utan som en person med starka överlevnadsinstinkter, formade av en tuff uppväxt med en alkoholiserad mor. Scenerna mellan Turner och Anastasia Hille tillhör seriens mest känslomässigt laddade ögonblick.
På andra sidan står Jacob Fortune-Lloyd i rollen som den skarpsinnige men hemlighetsfulle kommissarien Rhys Kovac. Jakten utvecklas till en intrikat katt-och-råtta-lek fylld av svek och skiftande allianser som håller tittaren fängslad fram till det sista avsnittet.
| Kategori |
Information |
| Titel |
Steal |
| Genre |
Finansiell thriller / Heist |
| Skapare |
Sotiris Nikias (Ray Celestin) |
| Antal avsnitt |
6 |
| Plattform |
Prime Video |
| Premiär |
Januari 2026 |
Betyg
av Mikael Winterkvist | jan 31, 2026 | Bluesky, Threads, Tipset: TV och Film, Twitter
Disney+ har med serien Rivals skapat en produktion som lyckas vara både en skamlös såpa och en knivskarp satir över maktens korridorer. Berättelsen baseras på Jilly Coopers bästsäljande roman från 1988 och utspelar sig i det fiktiva grevskapet Rutshire. Här möts aristokrati, pengar och en extremt tävlingsinriktad TV-värld i en färgstark blandning av intriger och utsvävningar.
Kampen om TV-monopolet
Handlingen kretsar kring den bittra rivaliteten mellan den karismatiske parlamentsledamoten Rupert Campbell-Black och TV-mogulen Tony Baddingham. Campbell-Black är en före detta olympisk ryttare och ökänd hjärtekrossare, spelad med stor finess av Alex Hassell. David Tennant gör rollen som den osäkre men maktlystne Baddingham, vars främsta mål är att behålla sitt TV-tillstånd till varje pris.
Konflikten trappas upp när Baddingham rekryterar den begåvade amerikanska TV-producenten Cameron Cook och den karismatiske journalisten Declan O’Hara. De dras snabbt in i ett spel där lojaliteter köps och säljs lika lätt som dyra viner.
Estetik och tidsanda
Produktionen fångar 80-talets lyx på ett imponerande sätt. Miljöerna växlar mellan storslagna gods, rökiga TV-studior och exklusiva middagsbjudningar. Kostymavdelningen har gjort ett utmärkt jobb med att återskapa tidstypiska axelvaddar, pastellfärgade kostymer och voluminösa frisyrer utan att det känns som en maskerad.
Musiken spelar också en central roll för att sätta stämningen. Ljudspåret är fyllt av hits från eran som förstärker den nostalgiska känslan och ger seriens mer dramatiska scener en extra skjuts.
Balansen mellan humor och allvar
Seriens främsta styrka ligger i dess manus. Dialogen är rapp, sarkastisk och ofta mycket underhållande. Även om karaktärerna ofta beter sig illa finns det en mänsklig botten som gör att tittaren bryr sig om deras öden. Det handlar inte bara om sex och skandaler, utan också om ensamhet, klassklyftor och sökandet efter bekräftelse.
Rivals vågar vara omodern i sitt fokus på klasskillnader och traditionell maskulinitet, men gör det med en ironisk distans som passar en modern publik. Den fungerar perfekt som verklighetsflykt för den som saknar den gamla skolans storvulna dramaserier.
Innehållsmässigt så är Rivals en solklar fyra i betyg, så varför en femma då?
Musiken, den är från rätt tidsepok och som alla vet så har det knappt gjorts vettig musik sedan 1986-1987. Här är det alltid rätt musik och en tv-serie som har med ZZ Top i sin musiksamling är alltid värd ett extra högt betyg, alltid.
| Kategori |
Information |
| Titel |
Rivals |
| Genre |
Drama / Satir |
| Skapare |
Dominic Treadwell-Collins och Laura Wade |
| Antal avsnitt |
8 |
| Plattform |
Disney+ (Hulu i USA) |
| Premiär |
Oktober 2024 |
Betyg
av Mikael Winterkvist | jan 26, 2026 | Bluesky, Threads, Tipset: TV och Film
The Smashing Machine är långt ifrån den typiska, glättiga sportfilmen om en hjälte som kämpar mot alla odds. Regissören Benny Safdie har istället skapat ett rått och närgånget porträtt av Mark Kerr, den legendariska MMA-fightern som dominerade sportens tidiga och mer oreglerade år.
Filmen lyckas fånga både den fysiska smärtan i buren och de inre demoner som hotar att rasera allt utanför den. Mark Kerr slogs inte bara mot motståndare i i ringen utan slogs också mot sina egna demoner och ett beroende av opioider, ett missbruk som har sin grund i bruk av smärtstillande efter matcher och träningar.
Dwayne Johnsons livs roll
Det går inte att prata om filmen utan att nämna Dwayne Johnson. Efter åratal av likartade actionroller i storskaliga produktioner kliver han här in i en karaktär med ett sällsynt djup. Han är nästintill oigenkännlig bakom proteser, men det är hans skådespeleri som imponerar. Johnson förmedlar en sårbarhet och en sorg som vi sällan ser hos en person av hans storlek. Hans tolkning av Kerrs missbruk och ensamhet känns genuint smärtsam.
Emily Blunt spelar Kerrs flickvän Dawn Staples, och deras kemi är filmens känslomässiga ankare. Hon undviker de vanliga klichéerna för rollen som “den stöttande partnern” och ger oss istället en komplex bild av kärlek under extrem press.
Stil och regi
Benny Safdie behåller den intensiva och nästan klaustrofobiska stil som kännetecknade hans tidigare verk, men här finns också en ny sorts dämpat lugn. Scenerna från fighterna är obehagligt realistiska och saknar den koreograferade snygghet man ofta ser på film. Varje slag känns tungt och konsekvenserna av våldet är ständigt närvarande. Det här är långt ifrån actionfilmernas slagsmål där du kanapé kan se ett märke efter en längre uppgörelse. Här tår folk sönder och skadar sig.
Filmen utspelar sig under den tid då MMA fortfarande var en sport i lagens utkant. Denna miljö skildras med en grusig autenticitet som förstärker känslan av att dessa fighters var moderna gladiatorer utan skyddsnät. Inledningsvas fanns i stort sett inga regler, du fick bitas, peta folk i ögonen och sparka, även den som ligger ned.
Sammanfattning
The Smashing Machine är en film om beroende, maskulinitet och det pris man betalar för att vara bäst i en värld som inte bryr sig om vare sig hur du mår eller din hälsa, bara du kan ställa upp i nästa fight. Det är en tung film, som ofta nämndes i Oscars-sammanhang. Dwayne Johnson tippades att bli nominerad men när filmer, skådespelare och produktioner listades av akademien så finns The Slashing Machine bara med i en enda klass, för bästa makeup.
The Smashing Machine är en bra film, till och med en mycket bra film men den är, i ärlighetens namn inte i samma klass och kaliber som “Sinners“, “One Battle After Another” eller “Bugonia“. När vi nu slagit in på ärlighetens stig så kan också sägas att Dwayne Johnsons skådespeleri inte i samma klass heller, så de uteblivna nomineringarna är trots allt ett rättvist betyg. Därför velade jag ett tag mellan en trea och en fyra i betyg och valde slutligen en fyra, det blir därför en något svag fyra.
|
Titel: The Smashing Machine
Genre: Drama
Regissör: Benny Safdie
Huvudroll: Dwayne Johnson, Emily Blunt
Längd: 2.03
Språk: Engelska
Land: USA
Kan ses i Sverige: Bio (tidigare), hyr/köp (nu)
|
Betyg
av Mikael Winterkvist | jan 21, 2026 | Bluesky, Threads, Tipset: TV och Film
Efter nästan ett decennium är Jonathan Pine äntligen tillbaka. Den efterlängtade uppföljaren på Prime Video lyckas med konststycket att förvalta arvet från John le Carrés värld samtidigt som den placerar handlingen i en modern och betydligt mer komplex geopolitisk kontext.
Jonathan Pine är inte längre den oerfarna hotellchefen som kastas in i lejonets kula. I den nya säsongen möter vi en karaktär som är märkt av sina tidigare erfarenheter och bär på en tyngre melankoli. Tom Hiddleston visar återigen sin briljans genom att förmedla enormt mycket med små medel. Hans förmåga att växla mellan den polerade yrkesmannen och den underliggande oron är seriens fundament.
En värld i förändring
Där den första säsongen fokuserade på illegal vapenhandel i traditionell mening tar säsong 2 sikte på de dolda hoten i den digitala tidsåldern. Handlingen rör sig smidigt mellan lyxiga miljöer och mörka bakgator, vilket skapar den där specifika kontrasten som blivit seriens signum. Berättandet känns relevant och tar upp aktuella ämnen utan att förlora den klassiska spänningskänslan.
Visuell perfektion och regi
Produktionsvärdet är precis så högt som man kan förvänta sig. Varje bildruta känns som ett noggrant komponerat konstverk, från de karga landskapen till den kliniska elegansen i maktens korridorer. Regissörens förmåga att bygga upp långsam och krypande spänning gör att varje möte och varje blick får betydelse för händelseförloppet.
Nya motspelare och gamla skuggor
Även om Hugh Laurie lämnade ett enormt tomrum efter sig som Richard Roper, lyckas de nya antagonisterna skapa en egen form av hotfull närvaro. Det handlar mindre om personkult och mer om systematiska, ansiktslösa hot som känns ännu mer skrämmande i dagens samhälle. Dynamiken mellan Pine och de nya karaktärerna är välskriven och håller intresset uppe genom hela säsongen.
Betyg
av Mikael Winterkvist | jan 21, 2026 | Bluesky, Threads, Tipset: TV och Film
Sam Nelson är tillbaka i en ny nervvrakande säsong på Apple TV+. Efter den dramatiska landningen i den första säsongen lyckas serien återigen fånga den där specifika känslan av maktlöshet och strategiskt tänkande som gjorde föregångaren till en succé.
Denna gång utspelar sig handlingen inte ombord på ett flygplan, men skaparna har lyckats behålla den klaustrofobiska atmosfären. Genom att flytta fokus till en ny kritisk situation utmanas Sams förmåga att förhandla under extrem press. Det är tydligt att manusförfattarna har lagt stor vikt vid att inte bara upprepa samma koncept utan istället skala upp insatserna.
Idris Elba bär handlingen
Idris Elba bevisar återigen varför han är perfekt i rollen som Sam Nelson. Hans förmåga att förmedla lugn mitt i ett totalt kaos är seriens största tillgång. I säsong 2 får vi se mer av hans karaktärs sårbarhet, vilket ger ett välkommet djup till den annars så effektiva förhandlaren. Dynamiken mellan de olika karaktärerna känns trovärdig och de nya tillskotten i rollistan bidrar med välbehövlig friktion.
Realtid som berättarknep
Serien fortsätter att använda realtidsformatet på ett sätt som driver tempot framåt utan att det känns forcerat. Varje avsnitt täcker en timme av händelseförloppet, vilket gör att du som tittare sitter på nålar genom hela säsongen. Det finns inga onödiga sidospår och varje dialog känns noga uträknad för att föra oss närmare upplösningen.
Produktion i toppklass
Som vanligt när det gäller Apple TV+ är produktionen oklanderlig. Ljudbilden och det precisa fotot förstärker känslan av att vara mitt i händelsernas centrum. Det är en tekniskt fulländad thriller som lyckas med konststycket att vara både underhållande och genuint spännande på samma gång.
Betyg
