av Mikael Winterkvist | okt 31, 2025 | Bluesky, Mastodon, Threads, Tipset: TV och Film |
Serien Maffia på Viaplay utspelar sig i Sverige under 1990-talet och skildrar hur en smugglingsverksamhet växer fram i skuggan av krigen på Balkan. Handlingen kretsar kring den unge Radovan Jakovic, kallad Jakov, som snabbt bygger upp ett nätverk av kriminella kontakter och en polis, Gunn Thörngren, som försöker förstå hur brottsligheten håller på att förändras.
Berättelsen följer två världar som kolliderar. Jakov drivs av lojalitet, pengar och makt, medan Gunn ser hur systemet omkring henne förlorar kontrollen. Deras vägar korsas när cigarettsmuggling och våld sprider sig från hamnar och nattklubbar till svensk vardag.
Trovärdig
Serien har en trovärdig ton och undviker att romantisera kriminaliteten. Skådespelarna gör starka insatser, särskilt Peshang Rad i huvudrollen. Han visar en kall och metodisk ambition som gradvis glider över i desperation. Katia Winter ger polisen Gunn en mänsklig tyngd och skildrar hur ideal krockar med verklighet.
Miljöerna är noggrant uppbyggda med känsla för tid och plats. Sverige framstår som ett samhälle på gränsen till något nytt, där gränser öppnas, pengar flödar och lagarna inte längre räcker till. Bildspråket är mörkt och återhållet, med en ständigt närvarande känsla av kontrollförlust.
Manuset rör sig långsamt men konsekvent. Serien bygger spänning genom karaktärernas val snarare än genom våld och effekter. Det gör att varje scen får betydelse. Tempot är stundtals långsamt men aldrig tomt.
Drama
Maffia är mer ett drama om makt än en klassisk kriminalserie. Den visar hur människor förlorar sig i lojalitet, svek och överlevnad. Det är en berättelse om moralens upplösning och om en tid när Sverige började förändras på djupet.
Slutsatsen är att Maffia är en av Viaplays mest ambitiösa originalserier. Den lyckas kombinera autenticitet och spänning med socialt djup. Serien är inte perfekt men lämnar ett starkt intryck och bevisar att nordiskt tv-drama fortfarande kan kännas både nytt och angeläget.
Titel: Maffia
Tjänst: Viaplay
Premiärår: 2025
Antal avsnitt: 6
Genre: Kriminaldrama
Regi: Tomas Jonsgården
Manus: Ulf Ryberg och Camilla Ahlgren
Huvudroller: Peshang Rad, Katia Winter, Dragomir Mrsic, Gustav Lindh
Land: Sverige
Språk: Svenska
Finns att se: Viaplay
Betyg
av Mikael Winterkvist | okt 29, 2025 | Bluesky, Mastodon, Threads, Tipset: TV och Film |
Down Cemetery Road på Apple TV+ är en mörk, brittisk thrillerserie som blandar konspiration, skuld och sarkasm på ett sätt som sticker ut i floden av genretitlar. Serien bygger på Mick Herrons debutroman och är ett slags syskon till författarens mer kända Slough House-böcker.
Stilen känns igen – cynismen, de bittra replikerna och de trasiga människorna som försöker hitta en plats i ett samhälle där ingenting längre går att lita på.
Handlingen
Handlingen följer Sarah Tucker, spelad av Emma Thompson, som efter en explosion i sitt grannskap börjar nysta i vad som egentligen hänt. Hon upptäcker snart att händelsen döljer något mycket större än en olycka. Utredningen leder till försvunna barn, gamla underrättelsesynder och en rad människor som är villiga att dö för att bevara hemligheter.
Rollbesättningen är en av seriens starkaste sidor. Thompson gör en intensiv och samtidigt lågmäld tolkning av en kvinna som både söker mening och hämnd. Runt henne finns ett galleri av biroller där särskilt Stephen Dillane utmärker sig som en före detta agent med fler lager än serien hinner skala fram.
Långsamt
Tempot är långsamt men medvetet. Serien låter scenerna andas, vilket förstärker känslan av obehag. Fotot är genomgående mörkt, nästan gråblekt, och ljudbilden bär på en dov oro som aldrig riktigt släpper taget. Varje detalj känns kontrollerad, som i en gammal brittisk spionfilm där sanningen alltid är en skugga längre bort.
Dialogen är sylvass. De torra replikerna fungerar som små stick av humor mitt i misären. Serien undviker de övertydliga förklaringarna och förlitar sig i stället på publikens tålamod. Det kräver koncentration men belönar den som håller sig kvar.
Down Cemetery Road är ingen publikfriande thriller. Den är en berättelse om svek, trötthet och hur långt människor är beredda att gå för att dölja det förflutna. Resultatet är en ovanligt välspelad, melankolisk och tätt regisserad serie som visar att Apple TV+ vågar satsa på vuxet berättande utan snabba kickar.
Betyg
av Mikael Winterkvist | okt 29, 2025 | Bluesky, Mastodon, Threads, Tipset: TV och Film |
The Hack är en mörk och påträngande skildring av makt, moral och journalistikens gränser. Serien bygger på de verkliga avslöjandena om brittiska tabloiders telefonavlyssning, där pressen i sin jakt på exklusiva nyheter använde metoder som underminerade både privatliv och rättssäkerhet.
Berättelsen är inte en enkel rekonstruktion av Rupert Murdochs News of the Worlds olagliga avlyssning utan ett drama om hur sanning, skuld och ansvar vävs samman i ett samhälle där medier, polis och politik binds till varandra i ett nät av ömsesidiga beroenden.
Seriens centrum
David Tennant gör rollen som reportern Nick Davies till seriens centrum. Han spelar med en återhållen intensitet som hela tiden bär spår av trötthet och samvete. Rollen vinner på att han inte framställs som hjälte utan som en människa med tvivel, som försöker göra det rätta i en värld där idealen redan vittrat sönder. Robert Carlyle står för en annan typ av kraft, mer jordnära och erfaren, som den polis som sakta inser att rättssystemet inte längre fungerar som det borde.
Miljöerna är trovärdigt återgivna. Redaktionslandskapen är nedtonade och kyliga, korridorerna hos myndigheterna sterila och mörka. Bildspråket bygger hela tiden på kontrasten mellan offentlighet och kontroll. Ljussättningen är hård, kameran stannar länge i tysta rum där lögner och beslut formuleras. Serien lyckas förmedla hur maktens korridorer luktar damm och skuld.
Manuset
Manuset är genomarbetat men inte utan brister. Några scener blir övertydliga, särskilt när dialogen vill förklara moraliska konflikter som redan framgår av skådespelet. Tempot är ojämnt, med vissa avsnitt som vinner på sin stillhet medan andra tappar fokus i ambitionen att täcka för mycket fakta. Helheten hålls ändå samman av regins konsekventa tonläge och den tydliga moraliska riktningen.
The Hack är inte en serie som söker underhålla utan en som vill påminna. Den visar hur journalistikens kärna förlorar mening när gränsen mellan granskning och exploatering upphör att existera. Den påminner om att sanningen inte bara är en rubrik utan ett ansvar.
Titel: The Hack
Genre: Drama, thriller
Ursprungsland: Storbritannien
Antal avsnitt: 8
Skapare: Jack Thorne
Huvudroller: David Tennant, Robert Carlyle, Lydia West
Premiär: 2025
Produktion: ITV Studio
Tillgänglig i Sverige: SVT
Betyg
av Mikael Winterkvist | okt 27, 2025 | Bluesky, Mastodon, Threads, Tipset: TV och Film |
“A House of Dynamite”, regisserad av Kathryn Bigelow, är en intensiv och djupt oroande thriller som placerar oss mitt i ett scenario som på många sätt känns kusligt nära verkligheten. Filmen inleds med ett oväntat kärnvapenhot mot USA, och under knappa arton minuter följer vi hur beslut fattas, ledningssystem aktiveras och mänskliga reaktioner uppstår.
Filmen bygger på manus av Noah Oppenheim.
Styrkorna i filmen är flera. För det första är Bigelows regi minutiöst genomförd – spänningen byggs upp utan traditionellt överdriven action, men istället genom en realistisk skildring av det mekaniska beslutsfattandet, protokoll, övervakning och mänsklig nerv. Ett exempel är hur filmens repetitiva struktur – där samma tidsperiod visas tre gånger ur olika perspektiv – inte bara är ett stilgrepp utan bidrar till känslan av att systemet rullar vidare oberoende av individens inre liv och att det mänskliga står handfallet inför en enorm övermakt. Recensenter har beskrivit den som “brilliantly tense” och på gränsen till det obehagliga.
Trovärdig
Skådespelarna gör ett starkt jobb. Rebecca Ferguson syns som en av de centrala aktörerna, och hennes karaktärs kamp med både professionellt ansvar och personligt engagemang är trovärdig. Idris Elba, som USA:s president, tillför en viktig tyngd när besluten ska fattas och det mänskliga möter det institutionella.
Berättartekniskt finns dock vissa frågetecken. Det återkommande greppet med de tre perspektiven upplevs av vissa som segmenterande snarare än integrerande – spänningen och engagemanget tappar fart när man lämnar ett perspektiv för att återkomma i ett annat. Slutet lämnar också betraktaren i ett medvetet öppet läge – vilket för den som förväntar sig ett traditionellt klimax eller tydlig upplösning kan upplevas frustrerande. Recensenter har uttryckt att filmen “falls short of true provocation” och att den inte levererar ett tydligt ställningstagande, trots att den ställer viktiga frågor om ett system som upprätthåller hotet om massförstörelse.
Spänning
Ur ett helhetsperspektiv är “A House of Dynamite” en stark filmupplevelse för den som söker spänning med ett allvarligt innehåll och en vilja att reflektera över vår samtid och riskerna i ett globalt system. Den kräver mer av sin publik än många thrillers – du måste vara beredd på att inte få alla svar utan lämnas med en känsla av att maskineriet tickar vidare även när sluttexten rullar. För dig som uppskattar Bigelows tidigare verk och inte söker ett lättköpt slut är den väl värd att se.
Sammanfattningsvis: “A House of Dynamite” är en nästan kall realism i thrillerform och ett kraftfullt påminnelseverk om hur skört vårt försvarssystem kan vara – trots eller kanske tack vare dess storlek och komplexitet.
|
Titel: A House of Dynamite
Regi: Kathryn Bigelow
Manus: Noah Oppenheim
Medverkande: Rebecca Ferguson, Idris Elba
Genre: Thriller, drama
Speltid: 112 minuter
Premiär: 2025
Produktion: USA
Var filmen kan ses: Netflix
|
Betyg
av Mikael Winterkvist | okt 26, 2025 | Bluesky, Mastodon, Threads, Tipset: TV och Film, Twitter |
The Cut är ett mörkt och fysiskt laddat drama av Sean Ellis med Orlando Bloom i huvudrollen. Han spelar en före detta boxare som försöker återvända till ringen, men kampen står lika mycket mot kroppen som mot det förflutna.
Historien handlar om en man som tvingar sig igenom extrema viktminskningar och smärtsamma träningspass i hopp om att få revansch på sig själv, men också om vad som händer när drivkraften övergår i besatthet.
Priset
Filmen vill vara mer än ett traditionellt sportdrama. Den handlar inte om seger, utan om det mänskliga priset för att vinna. Bloom gör en överraskande intensiv rolltolkning och gestaltar huvudpersonens självdestruktiva sida med närvaro och kontroll. Regissören Sean Ellis bygger upp en dyster och nästan klaustrofobisk stämning, där ljus, svett och ljud skapar en fysisk upplevelse snarare än en berättelse.
Eget mörker
Problemet är att filmen ibland fastnar i sitt eget mörker. Den långa raden av våldsamma scener och de upprepade träningssekvenserna blir tröttande och förlorar sin kraft. Historien känns mer som en serie känslomässiga utbrott än som en sammanhängande berättelse. The Cut är välspelad och visuellt imponerande, men samtidigt tung och ofokuserad.
Orlando Bloom gör sin mest krävande roll hittills, men filmen runt honom saknar balans. Den försöker vara brutalt realistisk och poetisk på samma gång, och misslyckas delvis med båda. Resultatet är en film som känns snarare än berör – stark i form, men svag i innehåll.
Det finns också inslag i filmen som gör att den inte riktigt fungerar, vilket lla som bara har grunda kunskaper i den mänskliga kroppen kan genomskåda.
Titel: The Cut
Regi: Sean Ellis
Med: Orlando Bloom, Caitríona Balfe, John Trefry
Genre: Drama, sport, psykologiskt thrillerinslag
Produktionsland: Storbritannien
Premiärår: 2024
Speltid: 1 timme 47 minuter
Språk: Engelska
Var kan du se den: Hyr/köpfilm
Betyg
av Mikael Winterkvist | okt 25, 2025 | Bluesky, Mastodon, Threads, Tipset: TV och Film, Twitter |
Filmen Materialists, regisserad av Celine Song, utspelar sig i New York och följer Lucy, en framgångsrik matchmaker som hjälper rika klienter att hitta kärleken. Samtidigt försöker hon själv navigera mellan känslor, status och pengar.
När hon återser sin före detta pojkvän John, spelad av Chris Evans, kolliderar hennes värld med den hon byggt upp kring en av sina mest exklusiva kunder, Harry, spelad av Pedro Pascal.
Celine Song utforskar hur kärlek och kapitalism smälter samman i en samtid där relationer värderas som tillgångar. Filmen är skarp i sin analys av hur pengar styr både begär och moral, och den visar hur svår balansgången mellan känslor och ambition kan vara. Dakota Johnson gör en övertygande huvudroll som Lucy, driven men samtidigt fångad i sitt eget system av yta och kontroll.
Genomarbetad
Visuellt är filmen snygg, elegant men den saknar nästan helt känslor. För att vara en film som ska handla om kärlek, åtrå, och att träffa den rätte så är den ovanligt platt, händelselös och utan hetta. Materialists tar sikte på att vara en vass samtidskommentar förpackad som en kärlekshistoria men den är påfallande händelselös, platt och på det hela taget rätt ointressant. Varje förhållande förvandlas till en affärstransaktion, en förhandling och det är förvisso det Celine Song vill spegla och utforska. Det är filmens titel förvisso men likafullt – Materialists saknar nerv, kittlingar och riktiga känslor.
Titel: Materialists
Regi: Celine Song
Medverkande: Dakota Johnson, Chris Evans, Pedro Pascal
Genre: Drama, romantik, satir
Land: USA
Premiär: 2025
Språk: Engelska
Visas på: Köp/hyrfilm
Betyg
