Macken har sett: Running Man, det håller, fram till slutet

av Mikael Winterkvist | dec 27, 2025 | Bluesky, Mastodon, Threads, Tipset: TV och Film, Twitter

Nyinspelningen av Arnold Schwarzeneggers Running Man är anständigt, helt okej underhållningsvåld fram till slutet, då allt ska knytas ihop. Det är en katastrof i form av dålig fantasi som gör att hela filmen fallet platt till marken.

Utan att ge bort och avslöja fler mycket så undrar jag om filmen tog slut, budgeten var överskriden eller om regissören Edgar Wright bara gav upp och ville dra på semester? Nya Running Man är inget mästerverk, det var inte första filmen heller, om ett tv-nätverk och jätteföretag som underhåller massorna för att hålla alla i schack med dödliga tävlingar där jägare jagar desperata tävlande som lockas med stora belöningar i form av pengar. För att krydda tävlingen så diktas det ihop lögner om de tävlande, att för att hetsa och underhålla publiken,.

Ben Richards, spelad av Glen Powell, har svartlistas av bolag han jobbat åt därför att han protesterat mot bristande säkerhet, och när dottern blir sjuk så måste han betala för hennes vård. Lösningen blir att anmäla sig till Running Man.

Filmen som helhet är helt okej underhållningsvåld. Nya Running Man bjuder på jakt, spänning kombinerat med lite ”high-tech” och en gnutta samhällskritik som kan överföras till vår tid. Running Man ska inte tas på för stort allvar, eller möjligen inget allvar alls för det är en lättviktig historia, välgjord välspelad, ett gott hantverk men det är rent och skärt underhållningsvåld.

I den genren, helt okej, fram till slutet där filmskaparna, bolaget och regissören Edgar Wright måste ha drabbats av någons slags kollektiv härdsmälta. Upplösningen städas av på några få minuter – mer avslöjar jag inte och bra är det inte.

Betyg

Macken har sett: Springsteen – Deliver Me from Nowhere

av Mikael Winterkvist | dec 25, 2025 | Bluesky, Mastodon, Threads, Tipset: TV och Film, Twitter

Det krävs fingertoppskänsla för att filmatisera skapandet av ett av rockhistoriens mest nakna album. I Deliver Me from Nowhere skildras Bruce Springsteen under den turbulenta perioden i början av 1980-talet. Det var då han vände ryggen åt arenarocken för att spela in Nebraska ensam i ett sovrum i New Jersey.

Jeremy Allen White axlar rollen som en Springsteen i kris. Han undviker de vanligaste fällorna av imitation och fångar i stället den inre isolering och kreativa besatthet som präglade artisten vid denna tid. Filmen fokuserar på kontrasten mellan den enorma framgången med turnén för The River och det mörker som drev honom att spela in låtar om mördare och trasiga familjer på en enkel fyrkanalig bandspelare.

Enkla

Det enkla hade varit att skildra skapelsen av ”Born in the U.S. A”, albumet som gjorde Bruce Springsteen till en megastjärna . Ett album fyllt av hits sopa filmen hade kunnat bindas till – vilket förmodligen hade varit en given succé.

Regissören Scott Cooper valde en annan, svårare väg och har skapat en film som känns lika karg och opolerad som musiken. Miljöerna i ett kallt New Jersey förstärker känslan av ett Amerika i förfall. Detta tema löper som en röd tråd genom både albumet och filmen. Tittaren får följa hur Springsteen brottas med sina inre demoner och sin komplicerade relation till sin far. Samtidigt försöker hans manager Jon Landau, spelad av Jeremy Strong, navigera i den osannolika processen att släppa en demoinspelning som ett officiellt studioalbum.

Styrkan

Styrkan i Deliver Me from Nowhere ligger i att den inte försöker vara en heltäckande biografi. Genom att begränsa sökarljuset till just skapandet av Nebraska kommer filmen närmare människan bakom ikonen än tidigare skildringar. Det är en berättelse om tvivel, konstnärlig integritet och de tysta ögonblicken när stora verk blir till.

För alla som har lyssnat på de spöklika tonerna från Nebraska är detta en nödvändig film. Det är en värdig och osentimental skildring av en man som var tvungen att gå vilse för att hitta hem igen.

Betyg