I kvällstidningarnas sportvärld är minnet kort. En nyhet lever inte länge och det som skrivs idag är glömt imorgon. Kanske är det därför vi serveras bilder av spelare som gjort succé efter en 4-5 bra matcher. Kanske är det därför långa texter byggs på en tillrättalagd dramatik och ett tillrättalagt upplägg, vad vet jag, men uthållighet är inte sportjournalisternas bästa gren.

En spelare inleder säsongen med att göra poäng, bra med poäng, inte tu tal om det men det kan handla om 4-5 matcher. Det räcker för att kvällstidningarnas krönikörer ska vakna och skriva om spelaren som alla andra missat, som inte fått en chans men som nu gör … succé. Det blir förutsägbart därför att här är det bestämt vad vinkeln är – underdogs, alla gillar den lille som reser sig och slår den store, David mot Goliat.

Perspektiv

Det finns bara ett enda problem med hela upplägget – det håller sällan i ett längre perspektiv. Poängproduktionen brukar tyvärr sina efter ett tag och Buster-historien blir inte mer än en vacker tecknad saga i en serietidning. Detsamma med det omvända – poängkungen som helt plötsligt får problem när puckarna inte sitter. Då skrivs det om “poängtorka”, enkelt, förutsägbart och lätt att sätta rubriker på. En sån artikel går alltid att följa upp med vinkeln att klubben, laget kan hamna i kris om poängkungen inte får det att lossna. Det är också enkelt, förutsägbart och lätt att sätta rubriker på.

Under många år tillhörde jag inventarierna i ett hockeylag högt upp i seriesystemet. Därefter gick jag vidare till ett fotbollslag, också högt upp i seriesystemet. Jag bar trunkar, vatten, sov i obekväm bussäten, läste fler böcker under resorna än någonsin. Jag träffade också de här spelarna, vattenbärarna, slitvargarna och poängkungarna.

– När jag slutar att skjuta i stolpen så blir jag orolig, inte förr, sa en pålitlig poängmaskin till mig som svar på frågan om han inte var orolig.

Han hade då träffat “järnet” för sjunde gången på fyra matcher.

Matchen därefter gjorde han tre poäng, gled förbi mig på väg in till omklädningsrummet efter att ha lurat två backar ut i b-hallen under matchen.

– Jag sa ju det, sa han med ett brett leende.

En av lagets vattenbärare, en spelare som sällan fick de stora rubrikerna men som alltid slet, aldrig gav sig och som var känd för att sällan eller aldrig förlora en närkamp nere i sarghörnen i kamp om pucken hade sin egen medicin när spelet inte fungerade – jobba ännu hårdare.

Förlorat klart

– Har ni förlorat klart snart?

Orden var tränarens efter den femte raka förlusten mot lag som på pappret inte var i närheten av vår trupp. Vi hade just förlorat mot ett lag som betraktades som ett byalag men som bevisade tesen “vilja slår klass” och vårt lag ville just ingenting.

– Säg bara till när ni är klara med det här spelet och ni är less på den här känslan. Säg till när ni förlorat klart för jag kan inte spela åt er. Det får ni sköta.

I dörren stod andretränaren. Stor som en ladugårdsdörr blockerade han enda utgången. Nu skulle ingen i laget få lämna omklädningsrummet förrän vi vänt på allt, pratat om allt och förrän alla fått säga sitt.

Det sades massor av saker under timmarna som följde. Sen tog laget poäng i 11 raka matcher. De hade förlorat klart.

Returmatchen mot “byalaget” blev ingen fotbollsmatch. Det blir det inte när din försvarslinje ligger i höjd med det egna straffområdet. Samma spelare, samma gröna fält och samma regler men ändå så olika som det kan bli.

Dynamiken

Det är den här dynamiken, det komplicerade sampels mellan lagdelar, spelare, psyke och en vilja att nå uppsatta mål, tillsammans som krönikörer aldrig tycks kunna, eller vilja förstå. Det är förmodligen för svårt att förstå så då blir det istället rubriker om “succé”, “fiasko”, “måltorka” och kris när verkligen aldrig är så enkel. Förståelsen finns där säkert men det är enklare att sno ihop en 3-4 ”mackor” om en poängkungs måltorka ön att verkligen försöka berätta vad det ör som har hänt, vad som kan hända och vad som sannolik kommer att hända.

Jag vet inte om det handlar om bristande tillit till oss läsare, eller om det handlar om något annat. Det blir för tunt, för platt och för enkelt alldeles för ofta och jag har tappat räkningen på spelare, ledare och tränare som ifrågasatt vad sportjournalister egentligen kan om den sport de skriver om. Naturligtvis lär det yrkesroller som krockar men om du hela tiden väljer de enkla, snabba lösningarna när du ska skildra ”din” sport så bevisar du i vart fall inte att du kan och att du förstår.