blank

8-0 känn på de siffrorna låt de sjunka in och föreställ dig sedan hur smärtsamt jobbigt det skulle vara att tvingas genomlida en ishockeymatch, med ditt lag, i en viktig match och se dem förlora.

En förlust med 8-0 svider, smärtar och det blir en känslostorm som brukar sluta med ”det är bara att bryta ihop och komma igen”. Det släpper, det går över och du går vidare.

Ligger under

Tänk dig nu en match som handlar om överlevnad. En match där säsongen är slut, är över, om du förlorar och du och ditt lag ligger under med 2-0 en bit in i andra perioden. Det är en mental och fysisk kramp som intre underlättas av att det är de regerande mästarna som står för motståndet. De som i matchen innan kört över ditt lag med 8-0. 

Stolpskott, skott som går precis utanför och så fantastiska målvaktsräddningar gör att allt ser tämligen hopplöst ut. Krampen, frustrationen och smärtan växer för varje minut och du famlar runt med blicken bland forwards som du vet kan göra mål i hopp om att någon av dem ska kliva fram. Så kommer till slut en reducering utifrån en puck som studsar in framför mål, fångas upp och skjuts i mål, 2-1, äntligen.

Krampen släpper något men den kommer sakta smygande tillbaka vartefter minuterna rullar undan och vartefter trösten att det i vart fall inte kan sluta 8-0 bleknar. 

Krampen är tillbaka

Det skjuts, dribblas och ramlas och så en målvakt som räddar allt som kommer mot honom. Du lever dig in i matchen och omsöm sitter ned som förlamad av uppgivenhet och omsöm står upp och vevar med armarna ungefär som att det ska hjälpa till och bidra. I ett anfall läggs pucken t till häger där en av ditt lags stora, starka defensiva backar kommer åkande. En snubbe som är defensiv, men betoning på defensiv och som inte går mål särskilt ofta, några per säsong på sin höjd. Som den defensiva backen som han är kommer han också naturligtvis helt ur vinkeln, för långt ned och han har naturligtvis i princip ingenting att skjuta på vid sidan av målvakten. Han lägger pucken tillrätta och skjuter i bortre krysset. Bortre, ur usel vinkel, med just ingenting att skjuta på så prickar han bortre krysset strax under ribban.

Det tar ett tag innan hjärnan har processat all den här informationen. En back, defensiv som aldrig brukar kliva med upp i anfallen har tagit emot en passning, långt ute på högerkanten, rundat en försvarare, brutit in mot mål och sedan med en krypskytts all tekniska finess prickat in 2-2.

Krampaktigt

 Det är förlösande och hade nu klockan inte varit mitt i natten i Sverige, där du är, så hade ett avgrundsvrål kunnat höras i hela bostadsområdet. Nu blir det en tillbakahållet, krampaktigt (det är mycket kramp i ishockey) och ett tyst ”Yes”. Kvittering, säsongen är inte över, hoppet lever – vi och jag lever.

Resten är kramp fram till slutsignalen då nästa mål avgör. Det är smärta, ren, skär och plågsam smärta. Det finns ingen som helst njutning i ”sudden death” om ditt lag är indraget. Det finns inte tillstymmelse till spänning eller njutning – bara smärta. En plågsam, utdragen smärta som bara blir värre och större vartefter minuterna rullar undan. 

Pucken studsar, spelare ramlar, gör misstag, skott går utanför, blockeras och varje målchans är en pina – oavsett om det är ditt lag eller motståndarna som skapar chanserna. Någonstans mitt i detta känslomässig kaos så väcks tanken på varför du utsätter dig för detta, mitt i natten. Du ifrågasätter allt.

Upplösningen

Så kommer upplösningen – det gör alltid det och ditt lag avgör, i övertid, i ”sudden death” och allt släpper, krampen, smärtan – allt. Det är också svaret på varför du sätter dig för detta. Det är för just detta ögonblick när pucken landar i motståndarmålet, matchen är avgjord, du och ditt lag har vunnit och även om det inte blir mer än ett ”Yes” igen så är allt vart et, just där och just nu.

Nattsömnen är helt förstörd. Det går inte att somna om efter en sån här match men det är värt det. Säsongen går vidare. Det är inte över förrän möjligen om två dagar då det är dags för den sjunde och helt avgörande matchen.