The Super League har kollapsat i ett gigantiskt fiasko. Manchester City inledde avhoppen och sedan följe alla de övriga brittiska klubbarna efter, Tottenham, Manchester United, Liverpool, Arsenal och även Chelsea. Tisdagskvällen blev dagen då fansen tog tillbaka fotbollen.

Utanför klubblokaler och klubbkontor hade fansen samlats i en mäktig protest. När Liverpool skulle möta Leeds mötte Leddes fans motståndarnas spelarbuss med Abba-hiten ”Money, Money, Money”. Det är inte bara stor humor; det var också ett bevis på att storklubbarna nålat in sig i ett hörn som de nu förtvivlat försökte hitta ut från med hedern i behåll. De hittade ut men utan sin heder och det är närmast obegripligt hur klubbar vars PR-avdelningar vanligen brukar kunna koka ihop både presskonferenser, event och reklamjippon i oändlig mängd.

Mental härdsmälta

Vad som när The Super League presenterades däremot är att likna vid en mental härdsmälta. Den snälla tolkningen är att klubbarna, deras klubbdirektörer, marknadschefer – alla hade världens otur när de tänkte. Den elaka, och sannolikt den mer sanningsenliga, är att de här klubbarna tappat kontakten med verkligheten, sina egna fans och den omgivning i vilken de agerar och existerar. De trodde på riktigt att de skulle kunna lansera en fotbolls-turnering utan tävlingsmoment. En turnering där du inte kan åka ut, knappt ens förlora och hur uselt du än spelar så får du spela vidare. Det är ingen liga; det är en serie uppvisningsmatcher för att mjölka extrapengar ur varumärket. Ett varumärke som nu tagit duktigt med stryk. Det är illa närmanden samlas utan kontoret för att protestera. Det är illa när före detta spelare, ledare och tränare öser galla över beslutet och även en klubb som varit deras arbetsgivare och som fortfarande finns i deras hjärtan. Det är riktigt illa när kraven om uteslutningar duggar tätare än ett höstregn.

Det är inget annat än fullständigt obegripligt. fanns det verkligen ingen som kunde räcka upp handen och säga ”vet ni, jag tycker inte att det här är en bra idé …”.

Baksmälla

Avtalen som skrivits mellan klubbarna var också något i hästväg. Klubbarna skrevs under på att spela i The Super League i minst 23 år. Idag handlar det om en vilsam baksmälla där säger efter ägare kliver fram, ber om ursäkt och tar på sig hela ansvaret. Liverpools ägare John W Henry har gjort det och flera av de övriga. Den bild som målas upp är ett en liten, sluten grupp av ägare och valda delar av ledningarna i klubbarna varit med om att vaska fram The Super League. Svaret varför ingen protesterade tycks vara att de ägare och klubbdirektörer som deltog på allvar tyckte att detta var en riktigt bra idé. Istället för att minska omfattningen av verksamheten, kapa ned astronomiska övergångsummor, gigantiska spelarlöner och mycket väl tilltagna ersättningar till spelaragenter så ska mer pengar in. Företag som har för höga kostnader, för dyr verksamhet brukar göra det rakt motsatta – kapa ned och minska utgifterna.

Så vad har vi kvar nu då?

En superliga med bara tre klubbar kvar. Ägare som publicerar inspelade ursäkter där de tar på sig det fulla ansvaret för ett präktigt fiasko. Kvar finns även fans som just upptäckt att de har makt, inflytande och att fotbollen inte är något utan dem.

Det här var kvällen när fansen tog tillbaka fotbollen.

Ps. Innan jag hann skriva klart den här krönikan så han ytterligare klubbar hoppas av. Nu är det bara Real Madrid och AC Milan kvar och det finns uppgifter om att AC Milan också kommer att lämna ligan.