Det här är Soran Ismails perspektiv. Det här är hans historia som hela tiden, genomgående knappt ens snuddar vid den enda och viktigaste frågan – har han begått de övergrepp som han anklagats för.

Soran Ismail undviker hela tiden frågan och anser sig inte ha begått något brottsligt men att han försatt sig i situationer där andra kan ha känt sig utnyttjade. Han medger att han utnyttjat sitt kändisskap där sex varit ett viktigt inslag och han berättar, från scen om saker han har gjort och att han hela tiden trott att det har funnits ett samförstånd. Det var aldrig hans avsikt att göra någon illa. Hans intentioner var hela tiden goda men ändå har flera kvinnor anmält honom för övergrepp och våldtäkt.

Ensidig

Det är där det slutar, hela tiden och i alla resonemang. Kvar finns ett antal anmälningar och nedlagda förundersökningar och anklagelserna mot Soran Ismail har slutat råd det sätt som många anmälningar om övergrepp och våldtäkter slutar – att brott inte kan styrkas. Bevisen räcker inte till, ord stor mot ord och utsikterna för en fällande dom är mycket små. Hela berättelsen som sträcker sig över två avsnitt är ensidig. Detta är en persons historia, kvinnorna finns inte med. De har avböjt att medverka men deras historier finns inte heller med. Tittaren får inte vet innehållet, inte ens ytligt och i generella ordalag vad det är Soran Ismail anklagas för. De juridiska termerna finns där, inte mer.

Soran själv tycks inte ha landat i något djupare insikt i vad det är han har anklagas för. Han landar i stort sett där många före honom landar – han har uppträtt svinaktigt, tagit för sig, sårat och gjort människor illa men han har påtagliga problem i att närma sig att det han har gjort kan vara brottsligt.

Kvinnorna

Kvinnorna, de som anmält honom, vill inte medverka eller så svarar de inte på de försök som gjorts att kontakta dem. Det här också till den alldeles för vanliga och tråkiga bilden av den här typen av mål. I det här fallet så är det en känd person som anmälts och alla misstankar har avskrivits i brist på bevis eller beroende på att eventuellt brott redan har preskriberats, Soran Ismail tycks även fastna i detaljer, sådant som han anser inte är sant eller inte har hänt utan att riktigt kunna omfamna insikten att den som anmält faktiskt kan ha en dramatisk annan bild än den han har. Det blir ett ensidigt cirkelresonemang som bottnar i att Soran Ismail betett sig illa men att han inte är en våldtäktsman. Strikt juridiskt så är Ismail oskyldig. Något annat går inte att komma fram till i ett fungerande rättssamhälle men då infinner sig den andra viktiga frågan i sammanhanget – varför ska han få berätta sin historia, ensidigt, oemotsagd utifrån en plattform som bygger på han är ”en känd komiker”?

Varför ska hans version läggas fram i två avsnitt utan att vi som tittare ens får veta vad han anklagas för?
Varför ska hans version läggas fram i två avsnitt utan att kvinnorna som anklagar honom får komma till tals?

Comeback

Jag vet faktiskt inte och jag vet inte ens om han historia är särskilt intressant som det nu inte vore för att han är ”en känd komiker”. Sedan smyger sig en misstanke in – under det att programmet rullar förbi på tv-skärmen – ställer Soran Ismail upp på det här för att färska att få komma in i värmen igen?

Det är kanske konspiratoriskt att tänka tanken men lika fullt så kommer jag undan den. Är det Soran Ismails comeback vi ser, i två avsnitt där han får ge sin version?