Alltfler utvecklare och företag byter nu till en prenumerationsmodell för att få ett mer stabilt flöde av intäkter som i sin tur bekostar utvecklingen av de program och de tjänster som vi använder. I takt med byte av betalmodell kommer protesterna från användare som under åren skämts bort med uppdateringar, gratis, under flera år.
Nu senaste är det BusyCal och BusyContacts som byter från en engångssumma til abonnemang/prenumerationer. Protesterna har inte låtit att vänta på sig från användare som tycker att den senaste uppdateringen av BuysCal i princip ”bara” är en serie buggfixar. Det finns en rad problem med att byta betalmodell och sättet att ta betalt från användarna. AirMal är ett exempel på ett företag och utvecklare som visar upp en nonchalans för sina egna användare och kunder och som i bytet av betalmodell plockade bort funktioner som användare redan betalat för vid köpet av AirMail.
Därför kan jag inte rekommendera AirMail längre
Samma problem
BusyCal och BusyContact har inte tagit samma väg som AriMail men de ställs inför samma problem – hur hanterar du de användare som köpt programmet en gång i tiden?
I min värld är lösningen rätt enkel – dra ett streck för när och vid vilken version alla gamla köp inte längre inkluderar uppdateringar gratis. Då handlar det inte om buggfixar. Problem i ett program eller en tjänst ska du som utvecklare fixa till – även om det finns undantag även här.
Dilemmat här är att vi användare vill ha uppdateringar, gratis, så länge som det bara är möjligt.
Den som kan räkna inser att det är en modell som inte fungerar och som absolut inte kan fungera över tid. Utvecklare måste äta och de måste få betalt. Då kan vi användare inte påräkna uppdateringar, inte ens buggfixar, hur länge som helst. Ponera att detta streck dras mellan versions-nummer och större uppdateringar. Du har köpt version 1.0 och du får uppdateringar till det att det är dags att släppa version 2.0. Även om det där låter enkelt så är det mer komplext och komplicerat i verkligheten.
När är det dags att döpa ett program eller en app till 2,0? När kan en uppdatering anses vara så stor så att den också kan accepteras som att var en ny version är frågeställningen?
Innan vi går vidare så vill jag bara påminna om att Apple tog betalt för nya versioner av macOS för inte så länge sedan.
Ta betalt
Jag ser tydliga paralleller här som när medierna ville börja ta betalt. ”Informationen ska vara fri” skrek de som protesterade och insåg aldrig riktigt att även journalister behöver äta. Det var samma dilemma, samma misstag och samma problem – läsarna var bortskämda med att kunna läsa gratis. I fallet med BusyCal så har en del versioner uppdaterats i fyra år, gratis. Under fyra år så har det fixats buggar och lagts till nya funktioner, utan kostnad för den som köpt BusyCal. Naturligtvis har det flutit in pengar under iden, av nya användare, vilket betyder att nya kunder subventionerat gamla kunder. Det är på sikt en ohållbar affärsmodell. Det som sker nu är en övergång till en abonnemangs- och prenumerationsmodell och det går inte oss användare helt överlyckliga men det är också en överlevnadsmodell därför att vi inte kan räkna med uppdateringar gratis hur länge som helst. Problemet hade enkelt kunnat lösas av Apple om utvecklarna hade kunnat ha en testperiod, gratis, kompletterat med att kunna ta betalt för nya versioner – ett lägre pris för gamla kunder och fullt pris för nya kunder. Nu finns inte något sådant system i App Store eller Mac App Store utan Apple förordar prenumerationer och abonnemang. Det kan vi tycka vad vi vill om men det är en fråga om betalmodell där skillnaderna faktiskt är mindre än vad vi användare ofta tenderar till att tro.
Spelar det egentligen någon roll om du betalar en summa per månad eller år eller om du betalar en en uppdatering mellan version 1.0 och 2.,0?
Utgifter
Ponera att ett program kostar 300 kronor per år och det kommer en större uppdatering, en ny version varje år. Är det någon skillnad om du prenumererar på programmet och betalar 300 kronor oavsett version eller om du betalar för uppdateringen mellan versionerna?
Svaret är givet – det är det inte och jag är ingen varm anhängare av prenumerationer därför att det för mig som konsument tenderar till att driva upp mina totala kostnader för den mjukvara som jag använder av samma skäl som det här med TV och alla streamingtjänster och blir en rätt häftig summa när du sätter dig ned och räknar samman alla dina utgifter.
Det är jag som konsument
I rollen som företagare älskar jag abonnemang och prenumerationer därför att det säkerställer en jämn ström av intäkter som jag bland annat behöver för att driva mitt företag.
Prioritera
För oss som konsumenter handlar det om att göra val.
Behöver jag verkligen BusyCal eller klarar jag mig med Apples inbyggda kalender?
Måste jag ha CMore och ViaSat också eller får jag klara mig med HBO Nordic och Netflix?
Det handlar om val och prioriteringar och vi måste nog lära oss att vi inte längre kan räkna med flera år uppdateringar efter det att vi köpt ett program eller tecknat oss för en tjänst.
”Ja, ja, det var kul så länge det varade och vi har kunnat köra gratis i en massa år nu” – orden är en kunds som konstaterat att nu var det dags att börja att betala för en av Googles tjänster. En tjänst som varit gratis under flera år men där nu strecket för hur många tjänster och anrop som fick göras utan kostnad dragits av Google. Var kunde hamnade ovanför det strecket men insåg direkt att även Google vill och måste få ta betalt för sina tjänster.
Det skulle också en del användare behöva lära sig.
Övergången
Med allt detta sagt så kommer vi till övergången för det är nu det brister hos en del företag. Utvecklarna lyckas inte berätta hur, när eller varför vilket leder till berättigad kritik från användarna. I en del fall handlar det om mindre företag som startats av utvecklarna själva och tro mig – generellt så är utvecklare inga kommunikationskonstnärer av precis samma skäl som att de flesta av inte är stjärnor på att skriva och kommunicera. Du vill väl men uttrycker dig så luddigt att det blir en dikeskörning. I fallet med AirMail handlar det inte bara om kommunikationsbrister – de struntade i och fortsätter att strunta i sina kunder. De gick över till en ny betalmodell, drog tillbaka funktioner och slog dövörat till.
Det är övergången som är det känsliga och det är övergången mellan två betalmodeller som måste tänkas genom (noga) och sedan ska den kommuniceras. det handlar återigen om det där strecket. Var det ska dras, när den gamla betalmodellen ska överges och när abonnemang är det som gäller. En del utvecklare har valt en kombination – du kan köpa programmet/appen för en engångssumma men då kostar det mer eller du kan köpa ett abonnemang. Det tycks faktiskt fungera utan alltför mycket gnällande från kunderna.
Argumentation
En del väljer att ge en rabatt till gamla kunder för första årets prenumeration medan andra drar ett streck och meddelar att den nuvarande versionen är den sista – sedan är det dags att teckna ett abonnemang. Den senare övergången tycks vara det som orsakar mest irritation hos användarna och som tvingar utvecklarna in i långa försvarstal som bottnar i hur mycket de har jobbat och i att vi användare skämts bort med gratis-uppdateringar under flera år. Den typen av argumentation tycks inte bita på användare kan tilläggas.
Hur vi än vrider och vänder på frågan så är det bara att gilla läget – prenumerationer och abonnemang älskas av företagen därför att det ger säkrare intäkter. Vi konsumenter får lära oss att prioritera, läsa på, lära oss mer, hålla koll på marknaden mer och välja mer noggrant.
Alla vill ha betalt för sitt jobb – så är det bara.
