New York islanders slutar två i Metro med 103 poäng, bara en poäng efter de regerande mästarna Washington. Ett lag som Islanders nollade (3-0) i grundseriens sista match. Detta efter en lika fantastisk säsong som mäktig förvandling.

Trodde jag att Islanders skulle komma två i Metro, slå de bästa och vara med i toppen hela säsongen?

Nej, men jag hoppades.

Trodde jag att Islanders skulle förvandlas från ett lag som släppte igenom mest skott och som släppte in mest mål förra säsongen till ett lag som kan stänga ned vilket annat lag som helst?

Nej, men jag hoppades.

Var jag orolig?

Lite, fram till dess att Lou Lamoriello plockade in Barry Trotz och städade ut allt det gamla, alla gamla trötta ledare. tränare – alla.

Vi hade nått den punkt då det helt enkelt inte kunde bli sämre. Något radikalt måste göras och det började med att John Tavares bröt sina löften till fansen, Long Island och skrev på för Toronto. Islanders fick plötsligt ett rejält löneutrymme och det började att spekuleras om vem Islanders skulle värva, vilken storstjärna kunde tänka sig att skriva på?

Lehner

Hockeyexperterna var eniga – det skulle bli ännu en säsong i dödsskuggans dal för laget från Long island. Det skulle inte gå helt enkelt och när Leo Komarov, Valter Filpula och Matt Martin värvades så fick Islanders finna sig att sitta på de utskrattades bänk. Komarov var alldeles för dyr, Martin en föredetting och Filpula var helt klart kompetent men inte den spelare som Islanders verkligen behövde. Tom Kunhackl plockades in för att bredda truppen och det var ingen värvning som skrämde någon. Islanders gick därmed in i säsongen med ett stort löneutrymme. Det värvades ingen storstjärna utan in kom hockeyarbetare. Martin, Clutterbuck och Cizikas sattes samman igen. NHLs värsta fjärdefemma. In kom Robin Lehner som ingen viktigt visste vad de kunde förvänta sig av. En målvakt med attitydproblem hette det men det skulle visa sig vara värre än så. Robin Lehner berättade om sitt missbruk och de nattsvarta demoner som plågade honom periodvis i en lång intervju som publicerades under sommaren, inför säsongen. Nu var han ren, nykter och redo att starta om sin hockeykarriär och han fick omedelbart stöd av sin nya ledning och sina nya lagkamrater. Laget New York Islanders hade visat upp sig för första gången.

Nytt Islanders

Det blev försäsong och det var ett lag vi såg på isen. Ett lag som spelade för varandra, som täckte upp och som spelade ett försvarsspel som vi inte sett maken till på årtionden. Thomas Greiss såg säker ut i målet och han spelade så bra som vi vet att han kan göra men inte gjort på så länge. Robin Lehner spelade mer samlat med mindre rörelser och han var tätare än tidigare. Islander började att vinna och fortsatte att vinna genom hela första delen av säsongen. Hockeyexperterna var säkra – förr eller senare skulle raset komma. Själv blev jag övertygad om det rakt motsatta i matchen borta mot Detroit. Islanders låg under med 2-0 och sedan satte Kronwall in en klockren open ice på Anders Lee. Detroit hade tacklat ned Islanders, vår lagkapten och allt gick emot. I pausen  sägs det att Martin och Kormarov ställde sig upp och skrek att ”nu fick det fan i mig vara nog”. Nu var det dags att spela för klubbmärket och för en lagkapten som låg ute i sjukstugan och syddes ihop.

Trotz släppte loss Martin/Clutterbuck/Cizikas som tacklade allt med annan tröjfärg. Det var kontrollerat ursinne och Islanders reste sig, kom tillbaka vände matchen och vann. Anders Lee också tillbaka, i samma match i den tredje perioden, ihopsydd.

Laget

Där i den stunden insåg jag att det här laget tänkte inte vika ned sig. De tänkte inte lyssna på kvällstidningskrönikörer som dömt ut dem redan innan första pucken var släppt. Jag vet också vad ett lag kan göra och vad ett lag kan åstadkomma när all kraft och allt fokus inriktas på ett och samma mål. Du behöver inte älska alla dina lagkamrater, äta julmiddag med alltihop men drar laget åt samma håll så slår vilja klass, alltid.

New York Islanders spelar ingen bländande, tekniskt vacker offensiv ishockey. Islanders spelar en ishockey som bygger på en samlad defensiv, hårt arbete och stundtals fysiskt hårt spel. Stundtals därför att Islanders kan också byta taktik, ställa upp i mittzon och bara vänta i en strikt defensiv som bygger på att skoningslöst utnyttja motståndarens minsta misstag. Islanders kan spela på 1-0, 2-1 och minsta möjliga marginal om de bestämmer sig för det – och de vinner oftast. Håller du på ett annat lag så lär du hata Islanders sätta att spela ishockey. Jag älskar det därför att Islanders spelar utifrån sina förutsättningar, utifrån sitt lag.

Innan värvningsfönstret stängdes så satte spekulationerna igång igen. Islanders hade fortfarande ett löneutrymme och det spekulerades om Duchene och flera andra namn men Islanders värvade ingen. Lou Lamoriello uttalade sig och klargjorde att de hade ett bra lag som de trodde på. Den signalen var mycket viktig. Nu hade ledningen bevisat att det inte bara var tomma ord. Islanders värvade ingen spelare därför att de inte tyckte sig hitta någon som skulle tillföra laget något de saknade.

Dipp

Islanders fortsatte att spela bra ishockey, hade en dipp ett tiotal matcher kvar av grundsäsongen innan de hittade tillbaka igen. Nu stundar slutspel och även om ingen hockeyexpert tror att Islanders kan vinna så är Islanders med i racet om bucklan, Stanley Cup-bucklan.

Kan de vinna då?

Det handlar om en resa i bäst av sju matcher i omgången efter omgång där massor av pusselbitar ska falla på plats. Rätt lag i omgångarna, tur med skador, lite medstuds, få ordning på powerplay och boxplay. Sedan måste målvakterna spela på topp. Du vinner inga slutspel utan riktigt bra målvakter. Du vinner inga slutspel med en halvknackig defensiv heller. Islanders har ett lag som kan gå långt och som jag är övertygad om att inget annat kan vill möta i en serie om bäst av sju. Islanders har två bra målvakter, en av NHLs bästa defensiver, en av de absolut bästa tränarna i båset och de är ett starkt kollektiv, ett lag.

Det kan räcka långt.

Share This