Årets säsong med Skellefteå AIK har kännetecknats av ett ord – kramp. Det är krampaktigt ishockey och det vi ser på planen är en samling spelare, ett lag med stukat självförtroende som håller krampaktigt i klubban. En sliten klyscha men likafullt, kramp.

Som alltid när saker inte går dom du vill så kommer kravet på att huvuden ska rulla, folk ska sparkas i vad som trots vara någon slags lösning. Historiskt och statistiskt så brukar tränarbyten under säsong sällan ge det resultat som anhängarna hoppas. Det kommer kanske en kort positiv reaktion men sällan det mirakel som krävs.

I Skellefteå AIKs fall kan konstateras flera saker:

  • nyförvärven har inte levererat
  • laget har inte levererat

Det första är en sanning med modifikation. En del av nyförvärven har inte levererat, ännu. Edwin Hedberg, Juhamatti Aaltonen och Patrik Norén har inte infriat förväntningarna. Kom då ihåg att här i Skellefteå så är förväntningarna skyhöga på alla nya spelare. Det är svårt, oerhört svårt att klara kraven och det finns gott om exempel på spelare som totalsågats, tidigt, för att sedan växa in i rollen, i laget och i spelsättet och bli de hjältar som stan förväntar sig. Saker tar tid men Skellefteå är inte en hockeystad med särskilt stort tålamod.

Spelsättet

Det jag själv kan se, som utomstående betraktare är att spelsättet klickar i kombination med att motståndarna lärt sig hur Skellefteå spelar. Fart, hög fart i kombination med snabbt passningsspel och överlägsen fysik har varit Skellefteås adelsmärken på senare år. I år sitter inte passningarna på bladet och framför gäller det i anfallsstarten, passningarna från egen zon. Visst, jag vet att det finns statistik på allt och att det finns statistik som säger att flera av Skellefteås backar sätter passet framåt med rätt adress. Frågan är då om passningarna kommer tillräckligt snabbt och om de är tillräckligt långa. Jag kan ha fel men jag tycker att det blir för många korta passningar till forwards som lite för ofta är på väg åt fel håll.

Städar vi bort detaljer i spelet, som tränarstaben garanterat har bättre koll på, än vad jag har så är Skellefteå AIK idag ett lag utan det där riktiga självförtroendet. Ett lag som inte riktigt tror på det de håller på med, sättet de ska spela på och som saknar den där självklara kaxigheten. Det sitter i huvudet. Något som ingen i laget kommer att medge utåt.

Tränare

Så över till frågan i rubriken. AIK (de heter det häruppe) har sannerligen inte fått någonting gratis i år. Möller och Lindström skjuter i stolpen eller ribban i avgöranden lägen.  Olimbs, Ericsson och Djuse skjuter utanför eller i målramen. Skellefteå har påtagligt svårt att göra mål men samtidigt så är en stolpe strax under decimetern bred och skillnaden mellan succé och fiasko handlar om centimeter. Tror någon att stolpen blir ett mindre hinder om AIK sparkar sina tränare?

Jag tror det inte.

Jag tror inte att backarnas passningar blir längre och bättre bara därför att hörs en ny röst i båsen. Hockey är inte så enkelt och jag är inte det minsta övertygad om att spelarnas självförtroende och krisberedskap blir bättre genom att stämpla kris över hela laget genom att sparka tränarna. Såvida inte laget har tappat förtroende för de som ska leda och styra skutan så lär ett tränarbyte inte ge den effekt många tycks tro. Lägg sedan till att så länge styrelsen tror på tränarnas jobb, så länge ledningen hyser en förhoppning att den plan som det arbetas efter är rätt väg så ska jobbet på att hitta rätt fortsätta.

Förstärkningar

Det ropas också på förstärkningar och visst skulle laget kanske må bra av en toppcenter, en toppforward och en ruskigt spelskicklig back men finns de överhuvudtaget på marknaden?