Ett debattprogram, ett ämne och inbjudna är faktaresistenta mytspridare som ska skapa balans. På andra sidan sitter forskare, vetenskapsmän/kvinnor som ska försvara vad vi nog ändå rent objektivt får betrakta som fakta.

Ämnet kan vara bantning, kost, vaccinering eller något annat där bloggare, tyckare och talespersoner släpps fram för att lansera sina egna myter. De har ingenting som stöder deras påståenden mer än känslomässiga argument och det de säger sig ha läst, på nätet.

All beprövad vetenskap motsäger deras myter och påhitt men ändå ska de finnas med – för balansen skull.

Behövs inte

Det behövs ingen balans såvida vi inte tycker att vi ska släppa fram faktaresistenta förnekare. Någonstans måste vi nämligen bestämma oss för om vi ska tro på en forskare som plockat fram ett underlag, sammanställt det, dragit slutsatser och sedan låtit allt arbete utmanas, granskas och gås igenom på det sätt som snart sagt alla forskningsrapporter, tester och avhandlingar kan läsas, studera och kontrolleras.

För det är så det går till. Forskare gör tester, redovisar allt arbete och redovisar sina slutsatser och styrker sina teorier. Det bör också påpekas att ordet teori i detta sammanhang inte är något slags alternativ tes, sanning eller gissning. En vetenskaplig teori är något mycket mer. Det är det vi vet, det vi tror oss kunna vara säkra på att det stämmer utifrån alla tillgängliga fakta.

Det är inget fritt känslomässigt tyckande.

Motpoler

För debattens skull så kan naturligtvis mytbildare och faktaförnekare bjudas in men då ska de också ställas till svars och få svara på granskande frågor av precis samma skäl som att forskarna också ska ställas mot väggen.

När Studio 1 bjuder in en vaccinmotståndare och låter henne i det närmaste oemotsagd får lansera den ena dumheten efter den andra så handlar det inte om balans. Då handlar det om en journalistiskt dikeskörning.