Min bästa väns pappa var en riktig superpappa.

Ni vet, en sån där som under dagarna är högre chef på ett företag, jämt har stora renoverings- eller byggjobb på gång på hemmaplan, och ständigt verkar vara sysselsatt med något. Trots det hamnade hans fyra barn alltid i första rummet. Han drog sig aldrig för att ta med dem överallt – oavsett om det var till skogskojan i ödemarken, på badhuset eller på andra aktiviteter. Ofta fick barnens kompisar hänga med också, det var aldrig några problem. Opp i ottan, en mil på skidor före frukost och ett färdigställt uthus innan middagen, endast med ett fåtal pauser för att byta blöjor och torka snoriga näsor.

Vi var alla övertygade om att han vid nittio års ålder fortfarande skulle vara en så kallad ”krutgubbe”, som med jämna mellanrum glatt skulle packa in både barn och barnbarn i bilen för en veckas semester med isvaksbad och älgjakt någonstans ute i väglöst land.

Tyvärr skulle det visa sig att vi hade fel.

För ungefär tio år sedan tyckte vi att han plötsligt blivit så inbunden och tyst. Han var inte alls den humoristiska och sociala person som han brukade vara, och på våra familjers gemensamma middagar satt han numera ofta tigande, med blicken långt i fjärran. Inte långt därefter fick vi reda på att han drabbats av en synnerligen aggressiv variant av Parkinsons sjukdom.

Inom några år var denne man, som oftast ägnat större delen av sin tid till att ta hand om andra, i stället själv beroende av assistens dygnet runt.

Kyrkgången

Har man en familj där de flesta av barnen är runt trettio står man som mamma eller pappa ofta inför en väldigt händelserik tid. Det är födelsedagsfester, barnbarn som kommer till världen, dop och bröllop. Och vad skulle kunna hindra en engagerad pappa från att se en älskad son eller dotter skrida nedför kyrkgången, arm i arm med sitt livs kärlek?

När det blivit dags för min väns yngste bror att gifta sig, kämpade familjen i det längsta för att försöka ordna så att pappan skulle kunna följa med. Då bruden har sina rötter i Skåne var det sedan länge bestämt att bröllopet skulle äga rum därnere. Men när datumet närmade sig stod det klart att inga medicinska mirakel skulle ske, och pappan, vid endast 69 års ålder, var alldeles för sjuk för att orka med en så pass lång resa, då han i princip blivit helt sängbunden.

Jag har nog alltid, sedan min barndom, alltid främst försökt hitta lösningar på vardagsproblem genom teknikens hjälp. Allt sedan vi skaffade oss vår första hemdator, runt 1993, har Apples produkter blivit en självklarhet i mitt hem. Det faller sig därför mest naturligt, när jag står inför ett tekniskt problem, att först fråga mig om en lösning enkelt kan tillhandahållas med hjälp av något av de enheter som jag – eller främst den person som drabbats av problemet – redan har. Min första fråga när jag, under en fikastund i föräldrarnas hem hörde om pappans inställda resa, var om de funderat på att skapa någon slags videolänk till kyrkan. ”Jag kommer ju inte åka ner för vigseln, så jag kan komma hit och se till att vi får upp bilden på TV-skärmen,” erbjöd jag mig.

Grannarna, ett par i 60-årsåldern som också medverkade vid fikabordet, började dock skratta, och menade att nu blev det alldeles för ”tekniskt avancerat” .De försökte föra in konversationen på annat håll. Men jag, som visste att i alla fall tre stycken i bröllopssällskapet hade iPhones, insisterade. ”Allt ni behöver,” sa jag, ”är någon som kan hålla i en iPhone under ceremonin, så ringer vi upp via FaceTime.”

Efter vissa tveksamheter insåg de närvarande att jag nog ändå verkade veta vad jag pratade om, och att vi skulle göra ett försök. Sagt och gjort – ungefär en halvtimme innan vigseln skulle börja kom jag hem till familjens hus, där pappan befann sig, tillsammans med sin assistent. Vi vred sängen så att han lätt kunde se storbilds-TV:n. Sedan kopplade jag min egen Apple-TV till TV:n, och en MacBook Air till samma trådlösa nätverk. Med en knapptryckning var skärmen klonad och ljudet inkopplat till de bättre högtalarna på TV:n, allt via husets WiFi.

FaceTime

Strax innan ceremonin skulle börja ringde brudens svåger upp min MacBook Air via FaceTime. Vi fick visserligen prova två gånger för att även få ljudet att fungera, men det berodde nog på kyrkans tjocka stenväggar och inget annat. Svågern vände på telefon och kamera så vad vi såg motsvarade formen på TV-bilden (en liggande rektangel). Strax innan allt drog igång stängde jag också av mikrofonen på min dator, så inte vi skulle orsaka några slags ljudstörningar i kyrkan.

Så plötsligt började ingångsmarschen, Björn Isfälts vackra filmmusik till ”Änglagård” strömma genom högtalarna… och på skärmen såg vi nu brudparet, omringade av fyra brudnäbbar, som alla höll i varsin bukett… Redan på väg nedför gången rann tårarna för både brud och brudgum, och hemma i sängen hade även pappan mycket svårt att hålla tillbaka gråten.

Bild- och ljudkvaliteten var inte precis i HD, och eftersom vi endast använde oss av iPhones inbyggda mikrofon gjorde kyrkakustiken det bitvis lite svårt att höra vad som sades. Men alla som satt i rummet kände absolut att det vi såg och hörde hände här och nu, om än 150 mil bort. Och när vi väl fått kontakt var signalen mycket stabil. Vi upplevde inga störningar, som man annars ofta gör med andra videotjänster, som till exempel Skype.

Efter ceremonin kunde pappan och vi andra också önska brudparet lycka till, då svågern helt enkelt höll upp mobilen framför dem så vi kunde kommunicera. Vi ”var med” hela vägen fram till att brudparet satt sig i sin vackra veteranbil, som väntade utanför, och åkte iväg.

Tänk tillbaka

Tänk nu tillbaka bara lite längre än tio år i tiden, innan iPhone fanns. Visst, det hade experimenterats en del med videosamtal redan då, men för det mesta rörde det sig om dyra tjänster som sällan kunde förmedlas mellan privatpersoner, och sällan via handhållna enheter. Om bröllopet ägt rum på den här tiden hade de som närvarade i kyrkan på sin höjd kunnat förse sin far med pixliga små MMS-bilder, som skickats en och en. Man kanske kunde ha tagit en bild med en bättre digitalkamera, och senare e-postat den från hotellrummet, efter att ha kopplat ihop kameran med en bärbar dator. Det skulle hursomhelst ha tagit timmar innan bilden nått fram. Och går man ytterligare endast några år bakåt i tiden – innan digitalkamerorna hade tagit sig till den privata marknaden – så hade pappan fått vänta i veckor innan han ens fått se en bild från tillställningen. Det fanns ju visserligen en stor spänning i att öppna de där gulröda, Kodak-märkta kuverten som efter veckor av väntan slutligen dök upp med posten… men just i det här fallet kan ett par veckor, ja kanske ett par dagar, utgöra skillnaden mellan liv och död. Ingen kan med säkerhet säga hur långt han har kvar, då han är i slutstadiet av denna vidriga sjukdom.

Jag är evigt tacksam till att Apple nu försett oss med de verktyg som vi i vår ungdom drömde och fantiserade om efter att ha maraton-tittat på ”Star Trek”. Teknik, använd på rätt sätt, kan förena, förenkla och skapa lösningar som vi bara för några år sedan avfärdade som science fiction.

Nej, allt var inte bättre förr.

---

Anna Muñoz Lundgren (aka @daStraycat på Twitter) är en unhinged MacGyver wannabe av årgång 1978, född och uppvuxen i Luleå men numera bosatt i Obbola utanför Umeå. För tillfället jobbar hon på att starta upp ett teknikhjälpsföretag och frilansar även som skribent lite här och där.