En kort lektion om svensk fiskepolitik och om politiker med hål i huvudet
Detta är en så kallad utsvävning, ett avsteg från det Magasin Macken normalt sett brukar handla om. Det är också en partisk text, den som skrivit den (jag) är kommunikationsansvarig i Stiftelsen för Östersjölaxen. Det innebär inte på minsta sätt att jag uttalar sig för Stiftelsen. Jag skriver i egenskap som privatperson med åsikter.
I svensk fiskepolitik så kan du med ena handen förbjuda och stoppa fiske i ett område av omtanke om en fisk, vild lax exempelvis. Du kan kalla detta området för ett fredningsområde för att ge en dispens för yrkesfiske i samma område med din andra hand. Fredningsområdet är med ens inte så fredat längre.
I svensk fiskepolitik så kan du ställa krav på att den som äger fångstredskap ska redovisa var de placeras, när du går ut för att fiska och vilken fångst du har fått, med ena handen och samtidigt strunta i allt det med andra handen. Yrkesfiskare har krav på att redovisa fångstredskap medan fångst, fritids- och husbehovsfiskare inte har det – även om de fiskar på samma plats med samma redskap.
Fritidsfiskare kan alltså fiska med så kallade push-up fällor, laxfällor med fångstarmar som sträcker sig hundratals meter, någon kilometer ut i havet utan krav på rapportering, kvoter eller krav på att ange när de fiskar. Fällor som kostar hundratusentals kronor och som ibland köpts av yrkesfiskare, som fått bidrag för att köpa in fällan men som säljer den efter 5-6 år då den skrivits av verksamheten – för att få nya bidrag och köpa in en ny fälla.
I fiskepolitiken inom EU så behandlas de vetenskapliga råden från forskare som ett golv, en minsta nivå som det sedan ska förhandlas och kompromissas från. Politikerna lever i tron att du kan förhandla med naturen och verkligheten.
Svensk fiskeripolitik
I veckan drogs en ny debatt om den svenska fiskepolitiken igång. Under våren och sommaren så har larmrapporter ramlat in som talar om en smärre katastrof för torsken (det är inget nytt, så har det varit i flera år), små, krympande bestånd av sill/strömming och oroväckande siffror för lax och öring som inte vandrat upp i våra svenska vatten i den omfattning som kan anses vara normalt.
Svenska medier gör det svenska medier brukar – ställer vetenskapliga rapporter mot någon som helt saknar biologiska kunskaper, utbildning eller kunnande – en svensk yrkesfiskare. Med all respekt för svenska yrkesfiskare – de är inte vetenskapsmän eller forskare. Hur som helst så antingen gråter yrkesfiskarna ut i medierna och beklagar att det är slut fisk i havet – eller så avfärdar de alla rapporter och fastslår tvärsäkert att detta bara är naturliga variationer. Jo, jag vet, jag är elak, till och med mycket elak och jag målar verkligheten med breda penslar och generaliserar.
När vi diskuterar yrkesfiskare så måste du också skilja mellan kustfiskare och de stora trålarna. Det är de senare som är de största bovarna och det är en omfattande storskalig trålning i Östersjön som lett till den nuvarande situationen. Ska du skälla på någon så skäll på de stora trålarna som dammsugit havet på fisk som sedan processas till fiskfoder för de norska fiskodlingarna. För så illa är det – den fisk som plockas upp blir inte människoföda. Den kokas och processas till pellets och blir fiskmat.
Häng nu med så ska du få en snabbkurs i svensk fiskepolitik:
Låt oss börja med att konstatera att fet fisk från Östersjön är inte bra som mat. Lax, öring, sill/strömming för att nämna några arter innehåller så höga halter av PCB och dioxin att de bör vi inte äta, alls. Det är inte jag som påstår det utan vårt svenska Livsmedelsverk. Det finska Livemedelsverket har för övrigt snarlika råd och regler. Så vi kan alltså konstatera att all fisk inte är nyttig och inte bör ätas. Trots det så gör vi det.
Kvoterna
Kvoterna för hur mycket fisk som får fiskas upp i Östersjön bestäms av EUs fiskeråd som består av medlemsländernas ministrar, de som ansvarar för fisket nationellt. De fattar beslut med underlag från det internationella havsforskningsinstitutet, ICES och från EUs fiskekommission. Under flera år, i decennier, så har vetenskapen och forskarna föreslagit fiskestopp eller mycket låga kvoter vilket av politikerna tolkats som ett slags golv som ger utrymme för kompromisser och förhandlingar.
Du läste helt rätt – när vetenskapen inte tycker att vi ska fiska alls eller bara ta upp mycket lite fisk så blir det ett golv som politikerna, fiskeministrarna förhandlar från, uppåt. Därför har vi under en mycket lång rad av år fiskat för mycket i Östersjön, där för övrigt 96 procent av all lax och öring kommer från Sverige.
Det har lett till att torskbeståndet, en viktig topp-predator, kollapsat, och nu ser alltså sill/strömming ut att ha gjort det också vilket innebär att en viktig jägare för att hålla en bräcklig balans i ekosystemet nästan har försvunnit tillsammans med mat för en lång rad andra fiskar.
Det här vet vi så det krävs ingen leksaksexpert för att medierna ska skapa någon slags balans i sin rapportering.
Skattemedel
Ett viktig inslag i den svenska fiskepolitiken är statliga medel, skattepengar, som går till yrkesfisket och till olika åtgärder i våra vatten. Vi rensar stränder, plockar upp skräp och restaurerar vatten, återställer flyttningsleder och annan mänsklig verksamhet för att skapa en så bra och fungerande miljö som det är möjligt. Allt finansierat med skattemedel.
Samtidigt så skickas i storleksordningen en halv miljard till yrkesfisket för att hålla igång ett fiske efter fisk som vi inte ska äta och vi efter på bestånd av hotade arter.
Du kommer ihåg det där med ena handen och den andra handen?
I sammanhanget ska vi inte heller glömma bort kultur för på vissa platser i landet så är det kultur och det var kultur som fick PM Nilsson, dåvarande statssekreterare hos statsministern att hoppa ned i båten och ge sig ut för att jaga en utrotningshotad art, ålen. Det är oklart om det var kulturens fel som också resulterade i att PM Nilsson ljög för kontrollanterna från Vatten- och Havsmyndigheten och polisen. Hur som helst, PM Nilsson fick avgå men hittade snabbt jobb hos Dagens Industri.
Trolling
Trolling är också kultur, och ett fiskesätt, du sätter upp några spön i aktern och åker sedan sakta runt med din båt i förhoppningen att lyckas att få en fisk på ditt bete. Problemet med trollingkulturen är att den blixtsnabbt utvecklats med båtar i miljonklassen, mycket avancerad och sofistikerad utrustning, GPS, ekolod med mera och denna kultur visade sig plocka upp lika mycket lax och öring nere i södra Östersjön som yrkesfiskarna. Då är trollingfiskare så kallade husbehovsfiskare.
Grundproblemet med fisket i vårt innanhav är att kvoter och restriktioner alldeles för sällan kommer till och på plats innan ett bestånd i det närmaste har kollapsat. Vägen fram till fiskeförbud är långt och sällan används det som inom vetenskapen kallas för försiktighetsprincipen. Den betyder att om något avvikande kan konstateras så avbryts, stoppas allt, direkt. Sen samlas information in för att ta reda på vad som har hänt. Tänk dig att vaccinationstester gjordes som svensk fiskepolitik hanteras. Då hade påvisade skador bildat underlag för förhandlingar och kompromisser.
Kvoten
Ett hav där yrkesfiskarna bara fiskat upp runt 70 procent av kvoten, långt in på säsongen och där de fiskevärdande organisationerna ute i landet (våra fövaltningsorganisationer) talar ett och samma språk, det finns ingen fisk, så intervjuas yrkesfiskare som hävdar att detta bara är naturliga svängningar. Kvoten brukar för övrigt vara uppfiskad 10-14 dagar in på säsongen, kan tilläggas, och så här långt in på säsongen så har många kustfiskare gett upp och plockat upp sina redskap.
För en lekman så är hela resonemanget och poltiken obegriplig. Ett hav utan fisk borde väl ändå rimligen och logiskt vara en tydlig larmsignal – eller?
