Jag jobbar natt.
Det innebär att jag också studerar fenomen.
Ett av de mest återkommande är människans märkliga behov av att röra sig i sömnen.
Det börjar oftast oskyldigt. En liten vridning. En fot som flyttar sig några centimeter. Sedan fortsätter det. En knäled ändrar vinkel. Ett täcke dras åt fel håll. En hel kropp försöker plötsligt byta riktning.
Det är då jag kliver in.
Min position mellan husses ben är inte slumpmässig. Den är strategisk. Den skapar stabilitet i ett system som annars snabbt skulle falla isär.
Människor saknar nämligen disciplin när de sover.
De tror att sömn är vila. Det är fel. Sömn är ett tillstånd där kontrollen måste ökas. Rörelser ska begränsas. Positioner ska hållas. Temperaturen ska balanseras.
Utan mig skulle natten snabbt förvandlas till ett kaos av vridna lakan och felaktiga vinklar.
Jag fungerar som en låsmekanism.
När jag ligger på plats blir varje rörelse en logistisk utmaning. Och människor är inte särskilt bra på logistik klockan tre på morgonen.
Det är därför jag stannar.
Inte för att jag måste.
