Netflix senaste storsatsning War Machine är ett praktfullt haveri. Det som säljs in som en intensiv sci-fi-thriller visar sig snabbt vara en själlös kalkon som varken har spänning, logik eller fungerande effekter. Du får se Alan Ritchson i huvudrollen som rekryten ”81”, men trots hans fysiska närvaro ekar filmen helt tom.
Regissören Patrick Hughes har försökt skapa en modern version av Predator, men resultatet är snarare en pinsam parodi. Manuset är så tunt att karaktärerna inte ens har fått namn, vilket gör det omöjligt för dig att bry dig om vem som blir mosad av den mekaniska mördarmaskinen. Det är 100 minuter av soldater som skriker och springer i en mörk skog utan någon som helst militär taktik eller rimlig handling.
Det börjar annars rätt bra. En utbränd soldat som vill bli Ranger och som försöker att bli antagen för fjärde gången. Han har en historia av eldöverfall och traumatiska händelser inom armen och hade filmen utforskat den delen så hade det kunnat bli något annat än en diskekörning.
Pinsamma effekter och trötta klichéer
Det mest provocerande med filmen är hur billig den ser ut trots en enorm budget. Den utomjordiska roboten ser ut att vara hämtad från ett gammalt tv-spel och rör sig med en stelhet som dödar all form av hotkänsla. Dialogen består uteslutande av trötta militära floskler och Dennis Quaid ser mest ut att vilja gå hem och lägga sig i varje scen han medverkar i.
Du får en film som tar sig själv på alldeles för stort allvar samtidigt som den misslyckas med de mest grundläggande bitarna i ett spänningsbygge. Det är en påkostad dikeskörning som visar att man inte kan ersätta ett bra manus med stora muskler och mörk ljussättning. War Machine är inget annat än ett dyrt slöseri med din tid.
Betyg
