Jag hör mitt namn.
Det gör jag nästan alltid. Människor tror att de måste upprepa sig för att jag inte förstår, men det är sällan problemet. Problemet är att jag håller på med något.
Marken berättar saker som inte finns kvar om en stund. En sväng här, en tvekan där. Någon stannade upp, någon ändrade riktning. Allt ligger kvar ett ögonblick och sedan är det borta. Det går inte att avbryta mitt i en mening.
Mitt namn igen, lite skarpare nu.
Jag vrider ett öra bakåt. Det betyder att jag har registrerat. Det betyder inte att jag är klar. Människor tolkar det som olydnad. För mig är det bara ordning.
Man lämnar inte ett spår halvvägs. Då vet man ingenting.
Jag går några steg till, lägger pusslet färdigt. Först när bilden sitter där den ska lyfter jag huvudet. Då finns det inget kvar att läsa. Platsen är färdig.
Nu kan jag gå tillbaka.
Min människa säger ofta att jag kom till slut, som om det var en kompromiss. Det är det inte. Jag kom när det blev möjligt att komma.
Att avbryta hade varit fel.
Att vänta var korrekt.
Jag är Puck.
