I David Freynes Eternity möter vi Joan (Elizabeth Olsen) som hamnar i efterlivets väntrum, ”The Junction”, efter att ha gått bort i cancer. Här ställs hon inför ett val som är både fantasifullt och djupt mänskligt: vem ska hon tillbringa evigheten med? Valet står mellan hennes man sedan 65 år, Larry (Miles Teller), och hennes första stora kärlek, Luke (Callum Turner), som dog ung i Koreakriget och har väntat på henne i årtionden.
Det är en romantisk dramakomedi som använder sitt övernaturliga upplägg för att utforska minnen, trohet och vad som egentligen definierar en livslång kärlek.
Olsen och Teller bär historien
Styrkan i filmen ligger i kemin mellan Elizabeth Olsen och Miles Teller. Deras porträtt av ett par som levt ett helt liv tillsammans – med alla dess gräl och vardagliga kompromisser – känns äkta. Det står i skarp kontrast till den mer idealiserade och unga kärleken som Luke representerar. Olsen briljerar i att visa den förvirring och skuld som uppstår när man tvingas välja mellan det trygga, välkända och den ”tänk om”-känsla som Luke förkroppsligar.
Humor i väntrummet
Trots den tunga premissen om död och val inför evigheten finns det en hel del humor, mycket tack vare birollerna. Da’Vine Joy Randolph och John Early spelar efterlivets handläggare som försöker guida (och ibland manipulera) de nyanlända genom processen. Deras insatser lättar upp stämningen och förhindrar att filmen blir för tungrodd eller pretentiös.
En film som vågar vara gammaldags
Eternity känns på många sätt som en modern version av en klassisk 40-talsfilm. Den förlitar sig mer på dialog och känslomässigt djup än på storslagna effekter, även om efterlivets byråkrati är snyggt och fantasifullt gestaltat. Den största svagheten är möjligen speltiden på två timmar, som emellanåt gör att triangeldramat trampar lite vatten innan vi når det oundvikliga slutet.
Det är ingen banbrytande sci-fi, men det är en ovanligt charmig och välspelad film om att våga välja sin egen lycka.
Du hittar Eternity på: AppleTV
