Appbutiker har länge varit en självklar del av den digitala infrastrukturen. För iPhone-användare har Apples App Store varit den enda praktiska vägen till appar, medan Android i åratal haft flera parallella butiker. När alternativa appbutiker nu tillåts även på Apples plattform, åtminstone i delar av världen, har frågan åter väckts om varför dessa alternativ så ofta misslyckas med att slå igenom.
Det är lätt att peka på Apple som huvudförklaringen. Bolagets kontroll över plattformen, regelverket och betalningssystemen har varit hårt och konsekvent. Samtidigt förklarar det inte varför alternativa appbutiker historiskt haft svårt att etablera sig även där de varit fullt tillåtna. Problemet sitter djupare än så.
Förtroendekapital
En appbutik är inte bara en samling appar. Den är ett förtroendekapital. Användare förväntar sig säkerhet, kvalitet, enkel betalning, tydliga uppdateringar och ett gränssnitt som inte kräver eftertanke. Apples App Store har under lång tid levererat just detta, tillräckligt bra för att de flesta aldrig ska känna behov av något annat. När en marknad redan upplever sig vara välförsörjd uppstår ingen naturlig efterfrågan på alternativ.
Samma mönster syns tydligt på Android. Trots att alternativa butiker som funnits i över ett decennium haft tekniska möjligheter att konkurrera, har Google Play förblivit det självklara valet för majoriteten. Användare laddar sällan appar från flera håll, inte av lojalitet utan av bekvämlighet. Varje extra butik innebär ytterligare konton, uppdateringsrutiner och säkerhetsbedömningar som få upplever som värda besväret.
Utvecklarsidan bidrar till problemet. För att en appbutik ska bli relevant krävs innehåll som användarna faktiskt vill ha. Utan en stor användarbas tvekar utvecklare att prioritera ytterligare distribution, vilket leder till tommare butiker och svagare attraktionskraft. Cirkeln blir självförstärkande. Få användare leder till få appar, vilket i sin tur avskräcker nya användare.
Upplevd nytta
De alternativa appbutiker som trots allt försökt differentiera sig har ofta gjort det genom politiska eller ideologiska argument. Lägre avgifter, större frihet eller protest mot dominerande aktörer har varit återkommande teman. Den typen av resonemang engagerar en högljudd minoritet, men de flesta användare väljer inte appbutik utifrån principer. Valet styrs av vana, trygghet och upplevd nytta.
Det innebär inte att alternativen saknar existensberättigande. För vissa nischer, särskilda typer av appar eller specifika marknader kan de fylla en funktion. Samtidigt visar historien att en öppen dörr inte automatiskt skapar en fungerande marknad. Efterfrågan måste finnas där från början, annars förblir alternativen just alternativ i teorin snarare än i praktiken.
När nya appbutiker nu ges möjlighet att etablera sig på Apples plattform återstår därför samma grundläggande fråga som alltid. Vad är det användarna faktiskt saknar. Så länge svaret är otydligt kommer Apples App Store, oavsett regleringar och konkurrenskrav, att fortsätta vara den plats dit de flesta går av ren och skär bekvämlighet.
Summering: Det hjälper inte att instifta lagar och regler som tvingar ett bolag att öppna upp sin plattform – det måste finnas ett krav och ett behov av det ute på marknaden också.
