Det är kallt nu.
Inte ett sånt där kallt som bara känns i luften, utan ett som kryper upp från marken och in i kroppen. Det börjar i tassarna. De säger till först. De säger att marken inte vill bli trampad på just nu.
Människan sätter täcket på mig innan vi går ut. Det knäpper runt magen och ryggen och gör mig rundare än jag egentligen är. När jag ser mig i spegeln i hallen ser jag ut som en skalbagge, en sån som går långsamt och bär sitt hus på ryggen. Täcket är varmt, det hjälper, men det når inte ner till tassarna. De står fortfarande där och tar emot allt det kalla.
Ute är världen vit. Det vita på marken ser mjukt ut, men det är hårt och vasst mot huden. Det bränner lite, fast det inte är varmt. Jag går försiktigt, väljer var jag sätter ner varje tass, som om marken kunde bli snällare om jag är noggrann.
Vi går inte långt nu. Bara runt hörnet och tillbaka. Jag gör det jag ska, snabbt, utan att stanna och läsa så mycket. Lukterna ligger tysta under det vita, som om de också har dragit täcket över sig. Allt väntar på att det ska bli annorlunda igen.
När vi vänder hemåt går jag fortare. Dörren är varm. Trapphuset är varmt. Luften där inne känns som något som vill mig väl. När täcket tas av och jag får tillbaka min filt, den som luktar som det alltid ska lukta, slutar tassarna göra ont.
Jag vill inte vara ute länge nu. Bara korta stunder. Bara så mycket som behövs.
Resten av tiden vill jag vara här inne, där världen inte biter.
Jag är Puck.
