I filmens inledning förflyttas till ett sönderbombat Tyskland där historiens mest betydelsefulla rättegång ska ta sin början. James Vanderbilt har med sin nya film Nuremberg lyckats skapa ett förtätat drama som känns obehagligt relevant i vår egen tid.
Berättelsen kretsar kring den unge amerikanske psykiatern Douglas Kelley, spelad med en lågmäld men intensiv skärpa av Rami Malek. Han får det till synes omöjliga uppdraget att bedöma om de nazistiska krigsförbrytarna är tillräckligt friska för att ställas inför rätta.
Spelet bakom fasaden
Filmens stora behållning är den elektriska dynamiken mellan Malek och Russell Crowe i rollen som Hermann Göring. Crowe levererar en av sina mest kraftfulla insatser på åratal genom att porträttera Göring som en manipulativ och karismatisk narcissist. Det är en farlig katt-och-råtta-lek där publiken tvingas stirra ondskan rakt i vitögat. Vanderbilt väljer klokt nog att fokusera på de psykologiska profilerna snarare än att bara stapla historiska fakta på hög.
En teknisk triumf
Rent visuellt är produktionen oklanderlig med ett foto som fångar den klaustrofobiska stämningen inne i cellerna och den monumentala tyngden i rättssalen. Ljudbilden förstärker känslan av en värld som håller på att rämna under vikten av sina egna synder. Filmen undviker skickligt de vanligaste klichéerna inom genren och vågar istället dröja kvar i de svåra frågorna om skuld, ansvar och mänsklig natur.
Domen över filmen
Nuremberg är inte bara en historielektion utan en påminnelse om hur bräcklig civilisationen är när moraliska kompasser slutar fungera. Den ställer obekväma frågor om huruvida ondska är något medfött eller ett resultat av ett trasigt system. Detta är utan tvekan en av årets viktigaste filmer som kräver din fulla uppmärksamhet från första till sista bildrutan.
|
Titel: Nuremberg |
