Platsen är ett stort, vackert rum, en modernt designad konferenssal i centrala Davos. Upp på scenen står en gammal, rund man, tunt överkammat hår och med en märklig orange färg i ansiktet.
Den gamle mannen står i talarstolen:
– Jaha, här sitter ni och funderar på vad jag har att säga om Grönland. Låt mig börja med att lugna er, jag kommer inte att invadera Island eller försöka att ta Grönland med våld.
En märkbart stressad person ute i publiken reser sig snabbt, kritvit i ansiktet och med mobiltelefonen tryckt mot örat. Det är Islands representant som hastigt lämnar lokalen, gestikulerande upp mot den orange mannen i talarstolen.
– Jag vill att ni ska veta och att ni ska känna er lugnade. Jag tänker inte komma och ta er choklad eller klockor, säger den orange mannen i talarstolen samtidigt som två personer i publiken snabbt reser på sig och rusar mot utgången med mobiltelefoner i händerna. Det är Schweiz och Sveriges representanter som snabbt lämnar lokalen.
– Nu när vi har fått det vi vill, total kontroll över ön, i evig tid så är vi nöjda, tillägger den orange figuren.
Nu reser sig Malta, Cypern, Åland, Storbritannien och Greklands representanter i lokalen tätt följda av Irlands delegat. Samtliga springer ut samtidigt som de slår ett telefonnummer på sina respektive mobiltelefoner.
– Vad alla verkar ha bråttom, säger mannen i talarstolen som just avslutat ett längre resonemang om delfiner och att hans land har de ”största, vackraste och mest intelligenta” delfinerna i världen vilket på något märkligt sätt skulle vara kopplade till hans ledarskap.
Plötsligt hörs en telefonsignal ute bland publiken och Italiens delegat blir högröd i ansiktet. Han försöker besvara samtalet så tyst som möjligt men trots att han böjer sig djupt ned i sin stol så uppfattar de i hans direkta närhet att det är regionrådet på Sicilien som ringer.
– Sen måste jag ändå få säga att jag är besviken över att jag inte fick Nobels fredspris och att det inte gagnade Danmarks sak i det här fallet, rabblar den orange, tunnhårige mannen upp i talarstolen.
Ute bland publiken så gestikulerar Danmarks och Norges representanter till varandra, uppenbart förvirrade och när Danmarks representant rycker på axlarna så lämnar även de lokalen.
Mannen uppe i talarstolen pratar på, hoppar mellan ämnen var tredje eller fjärde mening. Det mesta hänger inte ihop, följer vare sig logik eller någon tråd, röd, blå eller vilken färg som föredras. Ute i kulisserna står en förtvivlad talskrivare som kastar en tjock bunt papper över huvudet, bakåt så att papperna singlar ned mot golvet. Det är det tal som den orange mannen skulle ha hållit, borde ha hållit, men som han nu petat åt sidan. Den orange figuren rabblar på och bryr sig lite eller inget om sin publik. Han pratar på och använder ordet jag i minst varannan mening.
Efter drygt två timmar så slår den orange mannen ut med armarna, tittar upp mot den publik som inte längre finns kvar i lokalen och säger:
– Så där ser ni, ni har ingenting att vara rädda för bara ni gör som vi vill.
Först nu tittar den orange mannen upp och ut mot sin publik sedan inledningen av talet. Lokalen är tom men utanför står en mycket stor grupp människor, utspridda i korridoren, alla pratandes i sina mobiltelefoner. Det är tydligt att det är viktiga, akuta möten med något viktigt som måste avhandlas.
