Representanter för det republikanska partiet tillfogade president Donald Trump flera kännbara nederlag under torsdagen. Händelserna kan signalerar att presidentens tidigare järngrepp om Capitol Hill har börjat vackla.
Motståndet inleddes i senaten och spred sig sedan till representanthuset genom en rad omröstningar som direkt utmanade presidentens linje.
Senaten begränsar presidentens militära handlingsutrymme
Fem republikanska senatorer valde att rösta med demokraterna för att driva igenom en åtgärd som begränsar presidentens makt i Venezuela. Detta område har Trump tidigare framställt som en av sina största utrikespolitiska framgångar. Senator Todd Young från Indiana betonade att alla framtida militära insatser måste föregås av debatt och godkännande i kongressen. Presidenten reagerade omedelbart via sociala medier och anklagade de fem partikamraterna för att försvaga USA:s försvar samt krävde att de aldrig mer ska väljas till sina ämbeten.
Oväntat stöd för sjukvårdssubventioner och minnesmärke
Representanthuset bjöd på ytterligare överraskningar när 17 republikaner röstade för att rädda subventioner inom ramen för Obamacare. Trump har länge kritiserat dessa skatteavdrag, men flera ledamöter prioriterade sina väljares ekonomiska trygghet framför partidisciplin. Samtidigt enades senatorer från båda partier enhälligt om att sätta upp en minnestavla för att hedra de poliser som försvarade kongressbyggnaden den 6 januari 2021. Beslutet går stick i stäv med presidentens egen historieskrivning om händelsen.
Några av de tyngsta punkterna från torsdagens händelser:
- Fem republikanska senatorer röstade för att begränsa presidentens befogenheter vid militära interventioner.
- Sjutton republikaner i representanthuset stödde demokratiska förslag gällande sjukvårdskostnader.
- Enighet nåddes kring ett minnesmärke för polisinsatserna vid upploppen 2021.
- Majoriteten av republikanerna i representanthuset valde dock att stödja presidentens veto i lokala frågor efter påtryckningar från Vita huset.
- Splittring inför det kommande fyllnadsvalet
Demokratiska ledare uttryckte stor tillfredsställelse över de interna konflikterna inom det republikanska partiet. Hakeem Jeffries, minoritetsledare i representanthuset, menade att republikanerna måste få ordning på sitt ledarskap istället för att distraheras av interna stridigheter. Samtidigt hyllade senatens minoritetsledare Chuck Schumer omröstningen som ett viktigt steg för att återupprätta kongressens konstitutionella auktoritet.
Trots bakslagen finns det tecken på att Trumps inflytande fortfarande är starkt hos stora delar av partiet. Många ledamöter backade från att utmana presidentens veto i mindre frågor av rädsla för politiska repressalier eller skarpa utfall på sociala medier. Den kommande veckans debatt om utrikespolitik och ”America First”-strategin förväntas kasta ytterligare ljus över hur djup sprickan inom partiet faktiskt är.
Här är de fem republikanska senatorerna som gick emot presidentens linje och röstade för att begränsa hans befogenheter i Venezuela:
- Todd Young (Indiana)
- Susan Collins (Maine)
- Lisa Murkowski (Alaska)
- Mitt Romney (Utah)
- Rand Paul (Kentucky)
Olika motiv bakom rösterna
Senatorerna uppvisar en blandning av ideologiska och konstitutionella skäl för sitt agerande. Todd Young betonade vikten av kongressens kontroll över militära insatser för att undvika långdragna konflikter utomlands. Rand Paul har länge drivit en linje för minskad amerikansk militär närvaro globalt, vilket i detta fall sammanföll med behovet av att formellt begränsa presidentens makt.
Konsekvenser för samarbetet
Beslutet har skapat en frostig relation mellan dessa ledamöter och Vita huset. Donald Trumps utfall på sociala medier pekar på en ökad polarisering inom partiet inför det kommande valet. Trots hoten om uteblivet stöd vid framtida omval står dessa senatorer fast vid att konstitutionen kräver en tydlig debatt i kongressen innan amerikanska trupper involveras i utländska konflikter.
Denna grupp utgör nu en vågmästarroll i senaten som kan bli avgörande för framtida lagförslag. Deras vilja att samarbeta över partigränserna utmanar den traditionella partidisciplinen och tvingar administrationen till mer komplexa förhandlingar.
