De säger att julen är till för mig.
De säger att paketen under granen är mina, att allt det där prasslet, snörena och det tunna pappret är en sorts högtid.
Jag är inte säker.
Julen luktar annorlunda, inte som resten av året. Den luktar gran, kall luft som följt med in, och något sött som inte går att identifiera men som absolut inte får lämnas obevakat. Golvet förändras också. Plötsligt ligger det saker överallt. Mjuka saker. Hårda saker. Saker som piper, knastrar eller låtsas vara något de inte är.
Den första julklappen är alltid ett test.
De lägger den framför mig och säger mitt namn långsammare än vanligt, som om det skulle förändra något. Jag nosar. Väger den i munnen. Skakar den lite. Den svarar inte. Oartigt.
Jag öppnar den själv.
Inuti finns något rött. Ibland grönt. Ofta med ett pip. Pipet är entusiastiskt, nästan överdrivet. Det lovar mycket. För mycket. Jag biter försiktigt först, för att inte förstöra stämningen. Pipet skriker. Jag biter lite till. Pipet tvekar. Sedan tystnar det.
Människorna säger mitt namn igen. Samma tonfall som alltid när något upphör att fungera.
Julen är full av sådana ögonblick. Saker som inte håller. Snören som går av. Papper som spricker. Paket som ser viktiga ut tills man kommer åt innehållet. Jag försöker hjälpa till genom att påskynda processen. Det uppskattas inte alltid.
De äter länge på julen. Väldigt länge. Jag sitter nära. Inte tiggande, bara närvarande. Det faller alltid något. Förr eller senare. Det är matematik. Ibland skinka. Ibland inget alls, men hoppet är viktigt.
På kvällen blir julen trött. Ljuset blir mjukare. Människorna pratar långsammare. Någon somnar sittande. Granen blinkar som om den också behöver vila. Jag går ett varv och kontrollerar att allt är som det ska, att inget nytt pip har uppstått utan min vetskap.
När huset till slut blir stilla, ligger jag på min plats och lyssnar. Julen låter annorlunda då också. Mindre förväntan. Mer nöjdhet. Som om världen för en stund accepterat att inte allt behöver fungera perfekt.
De säger att julen är skör.
Jag tror att det är därför jag tycker om den.
Jag är Puck.
Jag undersöker julen, bit för bit, för att se vad den egentligen tål.
Läs mer
