Det började utan att någon förklarade något för mig. Ena dagen låg min filt där den brukar ligga, med doften av hem och det där trygga som sitter kvar i tyget, och nästa dag stod den i ett rum som inte var vårt.
Golvet luktade rengöringsmedel och främlingar, och väggarna svarade inte när jag lyssnade. Jag gick ett varv, långsamt, för att se om rummet tänkte säga något om varför vi var här.
Människan kallar det hotell. För mig är det mer som ett stopp mitt i allt annat. Dörrar som öppnas och stängs utanför, steg som passerar utan att stanna, ljud som inte betyder något. Jag hör hissar som rör sig upp och ner som om de letar efter något de tappat bort. Jag satte mig vid dörren först, ifall vi skulle gå vidare direkt, men tiden gick och ingen sa åt mig att ta kopplet.
Reser
Vi är ute och reser nu. Det märks på lukterna som följer med in genom fönstret när det öppnas en springa. Asfalt, avgaser, mat jag aldrig smakat och människor som inte vet vem jag är. Jag sticker fram nosen och försöker läsa världen, men allt byts ut för fort. Inget hinner bli bekant innan nästa plats tar över.
Sängen är för stor och för mjuk, som om den inte riktigt vet vem den är till för. Jag hoppade upp en stund för att känna efter, men hoppade ner igen när det inte kändes rätt. Jag föredrar golvet, där saker åtminstone är ärliga. På nätterna lyssnar jag på staden som inte sover och undrar om den vet att vi bara är här tillfälligt.
Komma bort
Människan säger att det är kul att komma bort. Jag vet inte vad bort betyder, bara att vi inte är där vi brukar vara. Ändå följer jag med, för det är så världen fungerar för mig. Nya rum, nya lukter, nya regler som ingen berättar i förväg. Jag kommer undersöka allt, precis som alltid, tills även det här stället fått en plats i min nos.
Jag är Puck. Jag förstår världen genom att gå runt i den, även när den plötsligt bestämmer sig för att flytta på sig.
