Solen har inte ens hunnit över hustaken när jag märker det. Doften av barr. Den sticker till i nosen och väcker en sorts misstänksamhet. Gran.
Jag vet hur det slutar när gran kommer in. Det börjar med en prasslande kartong, fortsätter med ljus som inte luktar något, och slutar med att någon säger “nej, Puck!” varje gång jag försöker förstå vad det här egentligen är.
Jag cirklar runt den som en detektiv. Den står där mitt i rummet, med grenarna lite spretiga, som om den försöker se vänlig ut. Jag vet bättre. Den är stickig. Den bits. Jag testade en gång, försiktigt. Det smakade damm och vinter.
Förstår inte
Människan säger att den är fin. Jag förstår inte. Den luktar skog och kyla och gamla minnen. Dessutom tar den min plats. Där min filt brukade ligga står nu en fot fylld med vatten och barr.
Jag försöker ignorera den. Går förbi med värdighet, men varje gång någon hänger upp något glänsande börjar det klia i tänderna. Det ser ut som leksaker, det är inte mitt fel. Jag nafsar försiktigt, bara för att kolla. “Nej, Puck!” igen. Jag backar långsamt. Spelar oskyldig, men jag vet att granen vet.
På kvällen lyser den som ett eget väsen. Luktar konstigt, glimmar och tar allas uppmärksamhet. Jag lägger mig på mattan, med ryggen mot den, men håller ett öga öppet. Den kan inte luras hur länge som helst.
Jag är Puck. Jag biter inte på granen. Jag undersöker bara ett misstänkt objekt.
