Spinal Tap 2 fortsätter traditionen från originalet genom att luta sig mot samma självironiska blick på rockmyten och den sorts överdrivna poser som alltid varit filmseriens drivkraft. Det märks hur humorn hämtar sin styrka ur kombinationen av deadpan-leverans och den nästan dokumentära tonen, där musikerna själva utgör den perfekta motorn för komiken genom sin totala brist på självinsikt.
Resultatet blir en film som bär samma kärna som föregångaren: ett porträtt av ett band som inte förstår varför världen förändrats runt dem, samtidigt som de håller fast vid sin egen storhet. Nu ska sägas att jag älskade den första filmen och är inte neutral eller objektiv inför den andra, uppföljaren av det skälet.
Åldrandet
Den största styrkan ligger i hur filmen använder åldrandet som en naturlig källa till humor. Gruppen försöker skapa samma typ av storstilade rockuttryck som en gång definierade dem, men tempot i replikerna och de subtila blickarna visar hur mycket tyngre allt blivit. Det skapar en blandning av vemod och komik som känns passande för en uppföljare som anländer så långt efter originalet.
Humorn behåller sin torrhet, och mycket av filmens charm kommer från tajming och små detaljer i samspelet mellan bandmedlemmarna. Det är inte en film som jagar snabba skratt, utan snarare en som bygger upp absurditeten sakta och låter karaktärerna stå för den logiska urspårningen. Den känslan ligger helt i linje med vad som gjort Spinal Tap till ett kultfenomen.
Som helhet levererar Spinal Tap 2 en upplevelse som känns trogen originalets ton och samtidigt medveten om tiden som gått. Det gör filmen till en nostalgisk återkomst som främst riktar sig till dem som uppskattar den torra och träffsäkra satiren kring rockens mytbildning.
Betyg
|
Titel: Spinal Tap II: The End Continues |
