De säger att det är mina leksaker, att de är till för mig. Jag tror inte på det längre. Inget som går sönder så lätt kan vara gjort för att hålla.
Den senaste var blå, med ett pip i mitten. Den lät roligt första minuten. Sedan tystnade den. Jag kände direkt att något måste göras. Jag bet försiktigt i kanten, bara för att se hur den fungerade. Den sprack. Pipet dog. Människan suckade. Jag förstod inte varför, jag hade ju löst problemet.
Leksakerna dyker upp lika snabbt som de försvinner. En boll, en gris, något som ser ut som ett djur men luktar plast. Jag hämtar dem, bär runt dem, tuggar lite. De klarar sig inte länge. Jag har testat alla metoder: långsamma tuggor, snabba attacker, noggrann uppföljning. Resultatet är alltid detsamma – stoppning på golvet och en människa som säger mitt namn med ett särskilt tonfall.
Ibland försöker de gömma sakerna. Lägger dem högt upp eller bakom dörrar. Jag vet var de är. Jag väntar bara tills ingen ser. Det är inte ondska, det är vetenskap. Jag måste veta hur de är byggda.
När kvällen kommer ligger bitarna kvar som spår efter en kamp jag redan glömt. Jag slickar tassarna, suckar nöjt och lägger mig på filten. Människan plockar upp resterna och mumlar något om hållbarhet.
Jag vet bara att varje ny leksak är ett löfte. Ett som jag alltid kommer att hålla.
Jag är Puck. Jag biter sönder dem, för att det är mitt jobb att förstå hur världen är gjord.
Fotnot: I den strikt vetenskapliga texten av leksaker så har nu en papegoja gått vidare, en anka har lagats två gånger, en dinosaurie har lagats en gång. Ett bitsnöre har kasserats vilket betyder att två av fems leksaker nu kastats efter två veckor testande.
