Pluribus på Apple TV+ är Vince Gilligans första stora projekt sedan succén med Breaking Bad och Better Call Saul. Serien är ett science fiction-drama som rör sig långt från hans tidigare kriminalvärld, men där samma känsla för moraliskt tvetydiga karaktärer och långsamt byggd spänning finns kvar. Handlingen utspelar sig i en nära framtid där ett virus har förändrat mänskligheten.
De flesta som smittas blir lyckliga, harmoniska och verkar uppleva en kollektiv samhörighet – men samtidigt förlorar de sin individualitet. Kvar finns några få som inte smittats, bland dem Carol Sturka, spelad av Rhea Seehorn, som försöker förstå vad mänsklighet betyder när nästan alla andra blivit något annat.
Metodiska lugn
Gilligan bygger berättelsen med samma metodiska lugn som i sina tidigare serier. Varje scen är omsorgsfullt komponerad, färgsatt och rytmiskt placerad. Det är ett långsamt, nästan hypnotiskt tempo som låter världen växa fram steg för steg. Tonen påminner stundtals om en modern Twilight Zone, där samhällskritiken ligger under ytan snarare än i replikerna. Serien ställer frågor om fri vilja, gemenskap och kontroll – om människan verkligen mår bättre av att bli en del av något större, eller om individualismen trots allt är det som gör oss till människor.
Rhea Seehorn gör en lysande huvudroll. Hon spelar Carol med en stillsam kraft, någon som vägrar släppa taget om sin egen vilja även när hela världen tycks be henne att ge upp. Hennes blick, kroppsspråk och återhållna tonfall förmedlar mer än dialogen. I de mest stilla scenerna bär hon hela seriens tematik på sina axlar. Det finns dessutom en påtaglig spänning mellan henne och de “lyckliga” människorna, som ser henne som ett hot mot deras perfekta värld.
Tålamod
Pluribus är inte en serie för den som vill ha snabba förklaringar eller tydliga vändpunkter. Den kräver tålamod, och mycket av dess styrka ligger i stämningen snarare än i handlingen. Världen känns trovärdig, men samtidigt overklig på det sätt som bara riktigt välgjord science fiction kan vara. Färgerna, ljuset och musiken samverkar till en obehagligt vacker helhet där glädjen känns hotfull och gemenskapen klaustrofobisk.
Det är en serie om kontroll, om teknikens makt över känslor och om hur långt människor är beredda att gå för att undvika smärta. Den ställer obekväma frågor och vägrar ge svar. Därför blir den också så intressant. Gilligan använder genren för att utforska samma teman som i sina tidigare verk – skuld, frihet och ansvar – men här i ett större och mer existentiellt perspektiv.
Pluribus är en långsam men kraftfull berättelse om vad som händer när människans största dröm, att bli lycklig, förvandlas till ett hot. Den är mörk, suggestiv och lika vacker som obehaglig.
Betyg
