Det hände utan att någon frågade mig först. Jag gick ut som jag brukar och väntade mig samma mjuka gräs som alltid möter tassarna, men marken hade förvandlats till något helt annat. Den var hård, kall och lät som om den sprack när jag tog mitt första steg. Jag stannade och kände efter, lyfte tassen och försökte förstå hur något som varit grönt i går kunde kännas som små vassa nålar i dag.
Det vita låg överallt och gjorde världen otydlig på ett sätt som fick mig att gå långsammare än vanligt. Jag sniffade för att känna om sommaren fanns kvar under allt det där, men det luktade nästan ingenting. Bara kyla och tystnad som smugit sig in utan att jag märkt det. Människan kallade det snö, men för mig var det mer som ett täcke som gömt min värld och lagt beslag på allt jag känner igen.
Jag gick längre in i trädgården och såg hur mina saker hade försvunnit under det vita. Min favoritpinne stack upp som om den försökte ropa på hjälp, och bollen hade frusit fast som om gräset och kylan bestämt sig för att hålla kvar den. Jag försökte dra loss den men den rörde sig inte, som om den tillhörde vintern nu och inte mig. Det gjorde mig irriterad, inte för att jag inte kan vänta till senare, utan för att jag inte förstår varför världen bestämde sig för att ändra reglerna över en natt. Jag smakade på snön för att se om den kunde förklara sig, men den smälte innan jag hann tänka klart och lämnade bara en kall känsla som inte gav mig några svar.
Jag hörde människan säga att vintern har kommit, men jag vet inte hur något så tyst, kallt och vitt kan vara något som bara ska accepteras. Jag tittade ut över gräset som inte längre var gräs och kände en sorts beslutsamhet. Sommaren må vara borta men jag tänker inte ge upp. Jag kommer undersöka allt, bit för bit, tills jag vet vad det här är för värld jag plötsligt bor i.
Jag är Puck. Jag lär mig allt genom att gå, smaka och testa, och det här är bara ännu ett mysterium som väntar på någon som mig.
Läs mer
