Macken har sett All’s Fair: En serie utan själ, charm eller mening

Mindre än fem minuter in i All’s Fair så sitter jag och funderar på vad det egentligen som jag sitter och tittar på. Det ska vara en tv-serie som handlar om advokater, kvinnliga advokater, så mycket förstår jag, men ganska snart så är frågan istället varför.

Det här är verkligen bottenlöst dåligt nämligen.

All’s Fair är en serie som försöker vara en vass, samtida tv-serie – men misslyckas direkt. Tonen är ojämn, manuset snubblar på sina egna ambitioner och skådespelarna kämpar med dialoger som låter som om de kommit direkt från en reklambyråpresentation.

Tomma

Serien utspelar sig på en prestigefylld advokatbyrå i Los Angeles där maktspel, moral och kärlek blandas i ett försök till satir. I praktiken blir det en ytlig blandning av tillrättalagd drama och konstlad humor. Rollfigurerna pratar som om varje replik vore skriven för en trailer – rappa repliker utan substans, repliker som vill låta smarta men istället blir tomma.

Glenn Close, som borde vara seriens stora styrka, hamnar i centrum för en annan sorts katastrof. Hennes karaktär är teatralisk på gränsen till parodi, och sminkningen gör inte saken bättre. Den är så tillgjord att den tar fokus från allt annat på skärmen – ett slags plastig mask som gör henne oigenkännlig och förstärker känslan av artificiell yta snarare än karaktärsdjup.

Själllöst

Seriens visuella stil lider av samma problem. Allt är välpolerat men själlöst: överexponerade kontor, glänsande ytor, filter som försöker signalera lyx men bara avslöjar hur oäkta allt känns. Det finns ingen rytm, ingen trovärdig dynamik mellan rollfigurerna, och varje scen känns minutiöst koreograferad för att se “streamingtilltalande” ut snarare än verklig.

All’s Fair är en serie som borde ha varit smart, men istället känns som en parodi på sig själv. Det är varken underhållande eller engagerande, bara tröttsamt påklistrat.

Betyg