David Coverdale går i pension och det markerar slutet på en av hårdrockens tydligaste och mest inflytelserika karriärer. Han slog igenom på sjuttiotalet när han tog över mikrofonen i Deep Purple efter Ian Gillan, och han gjorde det utan att försöka vara någon annan.
Han tog med sig sin egen ton, sin egen känsla och sin egen idé om hur hårdrock kunde låta när den fick bära både tyngd och värme. Det formade bandets senare stil och gav honom en självklar plats i rockhistorien redan innan han ens hade hunnit börja bygga sitt eget musikaliska universum.
Whitesnake
Efter åren i Deep Purple fortsatte han med Whitesnake, ett projekt som växte från bluesrock till arenarock och sedan till ett av de mest igenkända namnen i genren. Det var där han verkligen hittade sin identitet som frontfigur. Han lyckades hålla ihop kraften i rösten med ett uttryck som var både robust och nyanserat, och det är just den kombinationen som gjort att hans röst har följt lyssnare genom decennier utan att kännas daterad.
Coverdales karriär rymmer tidiga studioår, globala turnéer, storhetstiden på åttiotalet, en andra våg på nittiotalet och en lång period som etablerad veteran med ett varumärke som fortfarande betydde något. Han fortsatte turnera och spela in musik långt efter att många av hans samtida hade dragit sig tillbaka, men han gjorde det i sin egen takt och på sina egna villkor. Det är en av anledningarna till att hans avsked känns logiskt snarare än dramatiskt. Han avslutar inte för att han måste, utan för att han väljer det.
Uthållighet
Det uppskattande i det här avskedet handlar inte om att förminska hans karriär till några få episoder, utan om att konstatera att han stod för en sorts uthållig kvalitet som är ovanlig. Han gjorde inte alltid mest oväsen, men han var alltid närvarande, alltid relevant, alltid tydlig i det han ville uttrycka. När han nu stänger dörren till scenlivet står musiken kvar som ett bevis på vad han byggt upp. Ingen behöver överdriva hans betydelse. Det räcker att säga att hårdrocken hade sett annorlunda ut utan honom.
Bästa rösten
För mig så är han den bluesinfluerade hårdrocken personifierad men genrens absolut bästa röst, även om den blivit något skrovligare med åren. I dåtidens pojkrum då vi alltid hade högljudda diskussoner den bästa trummisen, den bästa gitarristen så vidhöll jag att Coverdale hade den bästa rösten. Det gör jag fortfarande. Han är hårdrockens motsvarighet till Tom Jones, för för övrigt har en fullständigt makalös röst han också.
David Coverdale tillhör mina husgudar. De jag spelar mycket och ofta och jag har mer än en spellista med framför allt Whitesnake i mitt bibliotek i Apple Music. För övrigt så har jag göt en jaguar av samma modell som de nedan och i den bilen spelades det Whitesnake och David Coverdale på skadligt hög ljudnivå – mycket ofta, men det är en helt annan historia.
| David Coverdale – Faktaruta Född: 22 september 1951 i Saltburn-by-the-Sea, England Genombrott: Sångare i Deep Purple 1973–1976 Album med Deep Purple: Burn (1974), Stormbringer (1974), Come Taste the Band (1975) Startade Whitesnake: 1978 Genombrott med Whitesnake: Slide It In (1984), Whitesnake (1987) Kända låtar: Here I Go Again, Still of the Night, Is This Love Soloalbum: White Snake (1977), Northwinds (1978) Senare aktivitet: Fortsatt turnerande och studioarbete med Whitesnake under 2000- och 2010-talet Pension: Meddelade att han avslutar sitt aktiva scendeltagande 2024–2025 era |
