Kravet på att användare ska identifiera sig på nätet kommer från flera håll, inte minst från politiker som ser det som en patentlösning på att tonen i sociala medier snabbt polariserats där inslag av hat, hot och en rå ton numera är vardag.
Förespråkare talar om trygghet, ansvar och kampen mot desinformation, men utvecklingen rör sig mot ett samhälle där anonymitet och integritet håller på att avskaffas. När varje inloggning, transaktion och kommentar kan kopplas till en verifierad person byggs ett system som gör total kartläggning möjlig.
Den tekniska infrastrukturen finns redan. BankID, för att ta ett exempel, har blivit navet i svensk digital vardag och används för myndigheter, företag, vård, köp och kommunikation. Bekvämligheten är uppenbar, men den har ett pris. När en enda identitetslösning får genomslag i nästan varje del av samhället uppstår en centraliserad struktur där enorma mängder data samlas. Den som kontrollerar systemet kan i praktiken följa medborgarens rörelser, beteenden och beslut – både på nätet och i vardagen.
Den som sitter på insamlad data som gjorts med BankID, sitter också på en enorm informationsmängd som kan användas gör att kartlägga enskilda.
Digital identifiering
Digital identifiering öppnar för en ny form av övervakning som är tyst, laglig och ofta osynlig. Varje gång du loggar in med BankID registreras en händelse. Uppgifterna kan kopplas till tid, plats och tjänst. Det gör det möjligt att skapa detaljerade profiler som avslöjar vanor, intressen och mönster. I teorin kan det användas för att förhindra brott. I praktiken finns inget som hindrar att samma data används för kommersiell analys, social kontroll eller politisk övervakning.
Staten har redan tillgång till stora mängder information om medborgarna. När samma personliga data dessutom kan kopplas till privata digitala tjänster ökar risken för sammanlänkning. Det kan ske gradvis, i små steg och med argument om effektivitet. Integritetsfrågor tenderar att tystna när system väl är etablerade. Ett krav på digital legitimation som från början är frivilligt kan snabbt bli ett villkor för att alls delta i samhällslivet.
Ett samhälle utan anonymitet är inte bara mer övervakat utan också mindre fritt. Möjligheten att tala öppet utan rädsla för repressalier är en grundläggande demokratisk förutsättning. Visselblåsare, journalister och människor i utsatta situationer har ofta varit beroende av anonymitet. När den tas bort minskar modet att uttrycka sig fritt. Självcensuren växer, inte för att någon tvingar fram den utan för att människor lär sig att alltid vara övervakade.
Motstycke
BankID har i dag ett förtroende som nästan saknar motstycke. Det gör systemet särskilt sårbart för missbruk. En framtida regering kan vilja använda det för att kontrollera sociala medier, övervaka ekonomiska flöden eller kartlägga oppositionella röster. Företag kan lockas att använda data för att analysera köpbeteenden, kreditrisker eller politiska preferenser. Gränsen mellan säkerhet och intrång blir flytande.
Integritet handlar inte om att gömma sig. Det handlar om rätten att själv bestämma vad som delas, med vem och när. När staten eller privata aktörer kräver identifiering vid varje digital kontakt förloras den kontrollen. Ett sådant system kan fungera felfritt så länge de som styr det är hederliga och transparenta, men makt skiftar, lagar förändras och gränser flyttas.
Kravet på identifiering i nätmiljöer beskrivs ofta som ett steg mot trygghet. I verkligheten förflyttas ansvaret från samhället till individen. Du förväntas visa vem du är, överallt och alltid. Varje gång du gör det lämnas nya spår som aldrig försvinner. Den dagen dessa spår börjar användas mot dig är det redan för sent att värna anonymiteten.
En lösning
Ett mycket märkligt in slag i debatten är att alla kritiker möts av frågan ”hur ska vi lösa det här då?”, ungefär som att kritikerna är skyldiga att först ta fram en annan lösning innan deras argument kan tas på allvar. Hela resonemanget blir ännu märkligare när frågan kommer från en folkvald, en politiker, som ju valts för att företräda oss, för att ta fram lösningar och i vars uppdrag det ingår att debattera och initiera diskussioner. En sådan diskussion kan inte inledas med att ”kan du inte komma med en egen bättre lösning så tänker jag inte lyssna på dig”.
I en förläggning så kan vi i så fall lägga ned hela systemet med remissrundor där experter, myndigheter, organisationer och andra får tycka till om förslag. Det är nämligen rätt sällan som de kommer med förslag på alternativa lösningar därför att det inte är huvuduppgiften. När lagrådet tillfrågas hur de ser på ett förslag till en ny lag så är det precis det lagrådet gör – tycker till om ett förslag. De levererar inte en fix, färdig alternativ lösning, innan de lämnar sina synpunkter så varför avkrävs kritiker av förslag om obligatorisk registrering av de som vill tycka och tanka i sociala medier det?
Lösning
Varför är vi skyldiga att komma med en lösning innan våra synpunkter kan tas på allvar?
Det kritikerna säger är – ”byt inte ut nuvarande system mot krav på registrering för att få skriva inlägg i sociala medier, därför att det är ännu sämre”.
Den typen av argumentation är legitim när det framförs av lagrådet, advokatsamfundet, myndigheter, utredare och experter i sin roll som remissinstanser. De avkrävs ingen alternativ lösning innan de får tycka till.
Det finns också, inte sällan en närmast blind tilltro till teknik – ”vi ska naturligtvis se till att all information skyddas så att den inte hamnar i orätta händer”.
Lek med tanken
Lek med tanken att nuvarande politiker byts ut, att en annan typ av politiker röstas fram. Mot bakgrund av urholkningen av demokratin i USA så är det ingen långsökt eller orealistisk tanke. Fortsätt nu detta tankespår, bara en liten bit till. De här nya politikerna vill ta reda på vad folk skriver om dem och vilka som skriver om dem.
Till sin hjälp har de ett system som samlat in identifiering av alla enskilda som postat inlägg i sociala medier. Allt finns lagrat, registrerat och sökbart.
Det system som en gång installerades för att vi skulle hålla en god ton i sociala medier förvandlas snabbt till ett vapen på oliktänkande.
Sen är det naivt att tro att system går att skydda, att ingen kommer att kunna ta sig in och stjäla informationen. Det borde historien ha lärt oss om inte annat.
”Det enda säkra sättet för att se till att en bakdörr aldrig missbrukas är att aldrig skapa en bakdörr.” – Apple
Det enda säkra sättet att se till att insamlad information inte missbrukas är att aldrig samla in den.
Läs mer
Övervakningen hårdnar i Ryssland – nu tvingas alla ha Kremls egen app
EU redo att införa massövervakning av dina privata meddelanden
Lästipset: Kina exporterar övervakning av medborgare till andra länder
